I. Scenen: ”Voyeur”, Salò eller Sodoms 120 dagar, 1975.

Jag kan inte med gott samvete bädda in denna scen av hänsyn till känsliga läsare, men filmen i sin helhet ligger tidvis på YouTube (förmodligen i ett upphovsrättsligt limbo) och det jag skriver om börjar på 1:44:30 i den version som är 1:54:33 lång (det förekommer lite olika versioner av Salò, främst baserat på huruvida en viss poesiläsning klippts bort eller ej).

II.
Både om Donatien Alphones Francois de Sades författarskap i allmänhet och om Pier Paolo Pasolinis filmversion av markisens halvfärdiga magnum opus (enligt markisen själv) Sodoms 120 dagar kan man tycka vad man vill. Polerna i de olika synsätten kan sammanfattas ungefär enligt följande: a) De aktuella verken är den värsta sortens dekadens och våldspornografi, markerar ett absolut lågvattenmärke för konstnärligt skapande och borde inte läsas av någon, alternativt censureras för det allmänna godas skull, eller b) verken är satiriska till naturen, utgör ett filosofiskt ifrågasättande av auktoritet och samhälleliga normer och är milstolpar inom debatten om yttrandefrihet. Mellan dessa två extremer hittar man alla tänkbara nyanser. Moderna frågeställningar av likartat slag går att hitta i debatten om det uppmärksammade mangamålet. Meningarna går isär även bland folk som annars inte har några problem att komma överens om annat: Simone de Beauvoir skrev en essä där hon försvarade Sade ur ett existentiellt perspektiv, Andrea Dworkin ser honom som ett belägg för sin teori om att våld mot kvinnor är den naturliga följden av pornografi.

Både film och bok utgör extremer, och intresserar mig som sådana. Salò är ökänd, och har sin givna plats på listan över filmer som är mycket påfrestande att se. Sodoms 120 dagar är väldigt svårläst för den som är något sä när normalt funtad, och det sätt på vilket den aldrig färdigställdes förstärker ytterligare effekten genom att ta bort mycket av det som hade kunnat påstås vara litterär verkshöjd. Framför allt har själva verket en mycket egenartad historia.

Markis de Sade tillbringade nästan hälften av sitt liv i fängelser och på institutioner. De juridiska problemen grundar sig dels på anklagelser om att ha misshandlat en (påstått) prostituerad kvinna, och dels på en skandal där de Sade och hans betjänt Latour – med vilken han även anklagades för sodomi – påstods ha förgiftat ett antal bordellanställda med illegal afrodisiaka. De Sade tvingades fly landet, men lurades tillbaka inom Frankrikes gränser av sin mycket hämndlystna svärmor och fängslades, för att tillbringa de kommande 15 åren bakom galler. Efter tio år i frihet fängslades han igen, denna gång på order av Napoleon till följd av sina skriverier, och dog på sinnessjukhus 1814.

1785 befann sig de Sade i en cell i Bastiljen, i vilken han började skriva vad han själv ansåg skulle bli hans viktigaste verk: Sodoms 120 dagar. Det tog 37 dagar. Eftersom han inte försågs med skrivdon av plitarna, och befarade att hans verk skull konfiskeras vid upptäckt, skrev han allting med minutiös skrivstil på en lättgömd, tolv meter lång rulle papper. Han förflyttades på kort varsel från Bastiljen till sinnessjukhusen Charenton. Kvar i sitt gömställde blev Sodoms 120 dagar, och när fängelset stormades fyra år senare av de revolutionära folkmassorna såg de Sade verket som förlorat för alltid. Så var dock inte fallet. I sitt dolda utrymme låg pappersrullen kvar, orörd och bortglömd. Dess exakta historia efter det är inte känd, men den första publicerade versionen av Sodoms 120 dagar dök upp mer än hundra år senare, 1904.

Sodoms 120 dagar berättar historien om fyra ekonomiskt oberoende libertiner, representerande varje styrande gren av samhället. De kidnappar en samling ungdomar, för bort dem till ett isolerat slott och lyssnar på ett antal ålderstigna prostituerade berätta historier om sina mest depraverade kunder och deras vanor, för att sedan ta efter dem. Det sexuella våldet eskalerar till fullskalig slakt. Endast den första delen av boken samt dess avslutande anekdot är färdigställda, resten utgörs av en sorts förteckning över den planerade handlingen. Regissören Pier Paolo Pasolinis version är någorlunda trogen originalet, men förflyttar sättningen både i tid och rum, till den lilla republik som upprättades av Nazityskland i Italien och som styrdes av Mussolini fram till april 1945.

Jag såg Salò för första gången i ganska låg ålder, bara för sakens skull: Den utgjorde en legendarisk extrem. Jag förstod inte filmen och blev mycket illa berörd av den. Den störde mig dock på ett annat plan: Pasolini är i övrigt ingen exploaterande regissör, utan tvärtom en både känslig och livsbejakande sådan, och det faktum att jag inte uppfattade någon poäng alls i filmen gjorde mig misstänksam över att ha missat något. Detta fick mig att se Salò igen några år senare, och för mig utgör den scen som nämns ovan filmens förklaring, berättigande och poäng – en som är helt och hållet Pasolinis egen, oberoende av de Sade, vars motiv är svårare att sia om: Mot slutet av händelseförloppet börjar skräckväldet urarta i systematiska mord, vilka äger rum på en gårdsplan. Var och en av de fyra libertinerna turas om att betrakta det hela på avstånd genom en kikare. Även vi får se det som händer genom kikaren. Det är förstapersonsperspektivet som gör det: Pasolini anklagar oss för att se genom de skyldigas ögon, att vara lika medskyldiga och klandervärda som de. Hans bevis är den film vi just sett, under vars hela speltid vi uppenbarligen suttit kvar och tittat, och som nu dragits till sin spets: Vi såg på. Vi bär ansvaret. Jag har aldrig upplevt något liknande på film, och ska man rekommendera Salò av någon anledning skulle det väl bli denna: Att reflektera över sin egen roll i tillvaron, och de ofta fruktansvärda ting som sker med ens eget goda minne, eller medan man bekvämt väljer att titta åt ett annat håll.

På sätt och vis dog Pasolini martyrdöden för att leverera detta sista obekväma budskap till sin publik. Ett antal rullar av Salò stals, och användes som utpressning mot regissören. Mötet med tjuvarna gick inte som planerat, och slutade med att Pasolini mördades genom att köras över åtskilliga gånger med sin egen bil i en kustnära förort till Rom. Huruvida tjuvarna tagit del av det stulna materialet och reagerade som en form av kritik lär vi aldrig få veta.

Ursprungligen publicerat den 9 juni 2012.

Kommentar den 9 juni 2023: Mina äventyr på 1700-talet gav mig chansen att stifta lite närmare bekantskap med Sade, om vars eftermäle en insiktsfull kritiker sagt att det största hotet mot Sade och hans verk aldrig har varit censur och puritanism, utan det sätt på vilket hans största beundrare missförstår och marknadsför honom. Mer om Sade i allmänhet och Sodoms 120 dagar i synnerhet har jag skrivit här på främmande språk, och där finns en del insikter som saknas ovan, vilka lutar sig tungt mot Francine du Plessix Grays fantastiska och på brevväxling baserade At Home with the Marquis de Sade. Jag vill vidare rekommendera den filmade uppsättningen av Yukio Mishimas Markisinnan de Sade som finns på SVT Play, i regi av Ingmar Bergman.

Den har väldigt lite med Sade att göra, men icke desto mindre kan jag in vära mig från Geoffrey Rush i Quills.

Vill man läsa upplysningsfilosofen Sade i kortformat och utan våldspornografin rekommenderar jag Dialogue Between a Priest and a Dying Man.