Som så ofta när man upplever sig ha avancerat till en nästa nivå inom sitt skrå och förväntar sig att kraven plötsligt ska vara högre ställda, visar det sig att så alls icke är fallet, och att våningen ovanpå befolkas av ungefär samma skrot och korn som den föregående. Aldrig blir detta så tydligt som när du som skribent skickas iväg bortom rikets gränser för att närvara en så kallad junket, en intensiv pressdag, förment tummelplats för gräddan av internationell press. Om du som svensk (och därmed representerande en lågprioriterad marknad) vill intervjua världsstjärnor är det i regel under dessa former det måste ske, under förutsättning att det inte finns någon osannolik personlig hållhake att mjölka. Jag har tillbringat dagen på en dylik. Om detta må jag berätta, och på så vis även infria det löfte om ämnet ”journalistik” som webbchef Vural på eget bevåg infogat i Kulturkrocks ingress. Tyvärr kan jag inte berätta exakt vad det hela rörde sig om, men svär att göra såväl King- som Kulturkrocksläsaren uppmärksam på detta i samma stund som embargot lyfts.

Även inom ramarna för varje enskild junket är hierarkin strikt: Den inleds inte sällan med en presskonferens, dit såväl kreti som pleti är välkomna. Därefter följer runda bordet-intervjuerna, dit de aningen högre prioriterade ackrediterats. Efter detta kommer one-on-one-möjligheterna, där du faktiskt får lite egentid med den eller de som intervjuas skall, och har möjlighet att genomföra en konsekvent frågelinje med följdfrågor och sammanhang. Dagens junket var intressant för min del för att jag för första gången gavs möjlighet att delta i samtliga delar: Från presskonferens ner till personintervju. Jag tänkte att vi skulle ta en närmare titt på de journalistarketyper och unika fenomen den gästande skribenten kan förvänta sig att få se under en dylik begivenhet.

Omedelbart till vänster om dig hittar du till att börja med den skojfriske tysken. I den tyskspråkiga kultursfären florerar ett märkligt sinne för humor vars finare poänger gärna tycks går förlorat i översättning. Den skojfriske tysken var i innevarande fall född i Österrike och föreföll vara en farbror kring de femtio med humör och lekfullhet av Lennart Hellsingska mått. Han tvekade inte att undfägna sin omgivning med dessa livsbejakande egenskaper mellan intervjuerna:
– Why don’t we sing a little song into the microphone while we wait, eh? ”Underneath the mango trees…”
Det faktum att ingen skrattar blir sällan uppenbart, eftersom herrn själv skrattar så högt själv att eventuella muntergökar ändå hade överröstats, och sprider en doft av halitos så tät att man känner hur lungvävnaden tar skada.

Utifall intervjuobjektet är manligt och har en publik persona som upplevs som tilldragande, kommer du möta en eller flera kvinnliga journalister som inte har några förbehåll för att berätta för dig hur attraherade de är av honom. Dessa monologer hålls gärna inför sittande plenum, uppvisar ofta fascinerande detaljrikedom och upplevs av den talande själv som fullt passande. Jag vet inte hur det ska tolkas ur ett genusperspektiv, men utifall motsvarande förhållande uppstår mellan manliga journalister och kvinnliga intervjuobjekt har jag åtminstone aldrig hört det artikuleras av någon representant för de förstnämnda, och är innerligt tacksam för det.

Du har mannen med svårplacerad centraleuropeisk dialekt som med avsevärd energi bestämt sig för att få svar på en diffus och ofruktbar frågeställning som ter sig svårbegriplig för alla närvarande – intervjuobjektet i synnerhet – och som inte bekymrar sig det minsta över att dyrbar intervjutid monopoliseras till nytta för ingen.
– Haff you ever confronted evil? I mean. In your life? Vatt do you consider evil in your life?
– Well, I don’t know about evil, I’ve certainly met people that I consider scary.
– Buzz I mean real evil? You know? EVIL? What is evil to you? Is it political evil? Or more on a personal level? Or religious evil?
Detta utspelade sig ordagrant för mindre än fyra timmar sedan.

Under runda bordet-intervjuer är det underförstått att var och en som har en längre text att skriva om det aktuella fenomenet kommer tvingas använda samtliga frågor som ställs. Junketmurvelns skräck är när någon nybörjare bryter de oskrivna reglerna och tar tid i anspråk genom att ställa frågor som är relaterade till vederbörandes hemland, och därmed obrukbara för alla som råkar komma någon annanstans ifrån. Exempel:
– I read on Wikipedia that you once visited Belarus… what part of the culture did you enjoy most, and what parts not so much?
– Do you have anything to say to all your fans in Bosnia?
– Have you ever eaten snails?

Du har den breda majoritet som trots begränsade engelskakunskaper insisterar på att ställa varje fråga så komplicerat som möjligt: Dessa små monologer inkluderar ofta multipla spörsmål, förslag på tänkbara svar, nya formuleringar av frågor ställda alldeles nyss, samt diverse oväntade vändningar, och kan leda till tre tänkbara resultat: Extremt luttrade intervjuobjekt väljer något på måfå ur harangen och pratar lite allmänt om det i några minuter. Mindre erfarna, alternativt mer seriösa dito ursäktar sig och frågar vad frågan var, och de utmattade och uttråkade hånar journalisten. Jag blev vittne till samtliga tre utfall under dagens gång. Ett exempel ur verkliga livet på hur en fråga kan ställas, transkriberad direkt ur min diktafon:
– I would like to ask you about if you have any influences or references for your performance in this movie, uh, I mean, if you watched any other actors or persons as an inspiration, eh… and also if there is a favourite performance that you like. Also how long the makeup took, eh, did you spend a lot of time getting prepared every day, ah, before shooting? And in that case how long?

I så kallade runda bordet-intervjuer paras intervjuobjektet ihop med en grupp journalister som kan variera från fyra-fem till ett jämnt dussin. Trots mängden frågvisa och den allmänna seriositetsgraden hos evenemanget – som är schemalagt in på sekunden och omgärdat av rigorös säkerhet – brukar utfrågningen vara helt omodererad. Presskontakten lämnar rummet, varpå djungelns lag råder i mellan femton och tjugo minuter – knappt nog för alla närvarande att få ställa en fråga var. För att få göra sin egen röst hörd gäller att utveckla en mystisk, junketunik färdighet: Att med stor precision förutspå exakt när intervjuobjektets svar på föregående fråga börjar klinga av, och avbryta vederbörande så nära inpå artighetens gräns som möjligt (om nödvändigt går det naturligtvis an att passera nämnda gräns, det brukar sällan få värre konsekvenser än en åthutning). För att kunna göra detta krävs det att du är beredd. Du märker vilka av dina kollegor som gjort sina hundår i junketkretsar på att de instinktivt börjar andas mindre djupt så fort den intervjuade börjar tala, detta för att alltid ha luft nog i lungorna att aktivera stämbanden på bråkdelen av en sekund när tillfälle ges. Rookies i sammanhangen, vars nervositet knappast gör deras framfusighet större, inväntar artigt sin tur. Ett exempel på hur bra denna strategi fungerar är den oklanderligt preppyklädde japanske journalist jag satt bredvid under delar av dagen. Han hade åkt över halva världen för dessa få minuters skull, och, handikappad av sin nationellt betingade etikett, tvingas återvända till Tokyo utan en enda egenhändigt ställd fråga. Låt oss gemensamt sända våra tankar till honom.

Ursprungligen publicerad den 14 juni 2012.

Kommentar den 14 juni 2023: Jag kan avslöja att den pressdag som föranledde denna text utspelade sig på anrika hotellet Claridge’s i London, och att den jag var sänd att intervjua i första hand var Daniel Craig, då aktuell som James Bond inför Skyfall, som fick premiär i oktober samma år. Märk tidsperspektivet och dra den korrekta slutsatsen att alla vi tillresta journalister fick ställa frågor om en film vi ingalunda fått se, och som rimligtvis fortfarande låg på klippbordet. Jag vet inte vilka trådar man lyckats dra i på redaktionen denna gång, men ovanligt nog fick jag tillgång till Craig dels under en presskonferens, dels under ett runda bordet-samtal och dels i en två-mot-en-situation på hans hotellrum tillsammans med en annan reporter. Min trista slutsats kring alla dessa junketupplägg är att jag i min egen yrkesroll tvingas medverka till vad som förefaller vara en av de värsta dagarna i intervjuobjektens liv. De är kontrakterade att medverka i marknadsföringen av filmen, och hellre än att tvingas göra en telefonintervju om dagen i ett års tid drar man av hela plåstret på en gång. Väldigt kända människor är, så vitt jag kunnat se, lite som folk är mest, har oftast inga divalater och anstränger sig hjälpligt för att inte uppfattas som totala rövhål, men de är ute i ogjort väder. Mot slutet av dagen märker man hur de liksom fastnat i en mardrömslik déjà vu-situation där folk med skojnazistdialekter ställer dem samma frågor om och om igen. Jag intervjuade en gång en mycket jetlaggad Jack Black på Grand Hotel, också det i en två-mot-en-situation, och han tuppade faktiskt av mitt i en fråga. Jag och den andra journalisten, som satt på varsin stol framför den divan där Black halvlåg inte helt olik Jabba the Hut, satt och tittade handfallet på varandra och undrade vem av oss som skulle gå fram och peta på honom, då han hoppade igång igen och sömndrucket undrade vad frågan var igen. Nå. Det var rätt roligt att intervjua Daniel Craig, som jag av någon anledning gillar, men därmed blir det extra trist att se honom i, säg, Knives Out!-filmerna och med lågintensivt dåligt samvete dra mig till minnes att jag försämrat hans livskvalitet på nanonivå.

Med på köpet i samma veva fick jag även intervjua Javier Bardem och Naomie Harris. Bardem har ju blonderat hår i sin roll, och det fanns inte en enda journalist som inte med ett självbelåtet leende över sin fyndighet ställde honom frågan do blondes have more fun. I Bardems ursprungliga kulturkrets var denna Rod Stewart-relaterade frågeställning inte känd:
– Why does everyone keep asking me that!?

Naomie Harris stal annars showen som intervjuobjekt räknat. Hon hade aldrig gjort något dylikt förut och var så uppenbart euforisk över att få vara en del av Bondfranchisen. Själv var jag mest fascinerad över att hon även gör Tia Dalma (oigenkännligt) i Pirates of the Caribbean 2-3 och hade så gärna velat be henne säga you’re a baaad maaan Jack Sparrow, men tordes inte. Annars bjöd hon på en festlig anekdot om hur hon i en scen ska avlossa ett skott mot ett tåg med ett krypskyttegevär, och varje gång hon misslyckades med att sikta på rätt sätt var de tvungna att vänta i en halvtimme medan tåget i snigelfart backades tillbaka över en bro. Det inskärpte liksom projektets skala.

Kristoffer Vural, ovan nämnde webbredaktör, driver idag premiummunvårdsföretaget Selahattin.