Så här dags i förra veckan visades här lite bilder från de antikare delarna av det nyflyttade bloggbiblioteket, varav en föreställde tvenne delar av bokserien Ensamma Vargen. Nostalgitrippen inspirerade mig att forska lite mer i densamma, extra intressant som representant för ett medium som tycks i stort sett utdött. Liksom de en gång så populära papper-och-penna-rollspelen gick dessa märkliga artefakter drontens väg i samband med samhällets digitalisering. När jag var liten kallade vi dem bokspel, men branschinsatta kommentatorer har helt korrekt påmint mig om att den korrekta termen snarare är soloäventyr (och att åtminstone moderna substitut finns att hitta till försäljning än idag).

Först lite om formatet: Soloäventyren berättar en historia i numrerade paragrafer, i andra person. De flesta paragraferna erbjuder dig valmöjligheter, och du skapar på så vis ditt eget äventyr. Känns konceptet svårbegripligt och motbjudande? Låt oss åskådliggöra det hela med ett litet helt Kulturkrocksunikt soloäventyr.

1.
Chefen har gått på semester, och kontoret ligger öde. Likt ett mänskligt periskop sneglar du diskret över kanten på rumsavskiljaren för att försäkra dig om att det öppna kontorslandskapet verkligen är renons på potentiella angivare, stänger ner Exceldokumentet med kvartalsrapporten och klickar din in på bloggen Kulturkrock. Du möts av ett mycket långt inlägg om obsoleta ting.
Vill du läsa vidare, se 2.
Föredrar du något med mer konsekvent underhållningsvärde, se 3.

2.
Du läser vidare och lär dig en uppsjö intressant trivia om kryptozoologi. Anteckna detta på ditt karaktärsformulär för framtida referens*.

3.

Ungefär så fungerar det alltså. Endast tolv av Ensamma Vargen-böckerna gavs ut av svenska Äventyrsspel mellan åren 1985 och 1990, plus fyra stycken böcker som kretsade kring magikerlärjungen Silverstjärna och som delade samma värld, kallad Magnamund. I Ensamma Vargen-böckernas genesis är du, huvudpersonen, känd som Tysta Vargen, en uppenbarligen ordkarg (eller tvärtom, det kan ju vara ett ironiskt smeknamn av typen Lille John) student hos en vis och rättskaffens grupp krigarmunkar – Kai-mästarna – som dessvärre slaktas mangrant i en plötslig attack. Då du skickats ut i skogen för att samla ved och där lyckats skalla en lågt hängande gren med medvetslöshet som följd överlever du, och lämnas ensam att hämnas dina mördade lärare och på lite längre sikt mobilisera riket inför en stundande invasion signerad inga mindre än Mörkerherrarna, ett heterogent pack av illvilliga halvgudar med fuffens skit på agendan.

Om man bortser från vissa våldsamma inslag var soloäventyren en perfekt introduktion till läsning för barn: Jag minns hur jag knegade mig igenom böckerna i lågstadiet, motiverad att fortsätta tack vare en interaktion vars avsaknad avskräcker många tidiga bokläsare. Att bli tilltalad av boken i andra person skapade ett fantastiskt engagemang, och omspelningsvärdet var markant: Jag lär knappast ha spelat igenom några av de äventyr jag ägde mindre än tio gånger.

Bokspelen hade i grund och botten två stora begränsningar: Dels fuskade man hejvilt – i strider anmodades man blunda och peka med pennspetsen på en tabell full av siffror, motsvarande ett tärningskast, och jag kan i efterhand tillstå för mina mangrant förnedrade motståndare att det inte alltid gick rättvist till. De arma mörkerherrarna hade inte en chans. Den andra stora bristen i systemet var sparfunktionen. Denna gick ut på att hålla sitt finger mellan de sidor på vilka föregående paragraf tryckts, så att man kunde gå tillbaka och göra ett bättre val i händelse av plötslig död. Om detta finger halkade ut mellan sidorna var katastrofen ett faktum. Bokjävlarna kunde ibland vara så illistiga att vägen mot undergången sträckte sig över fler än tre paragrafer utan möjlighet att väja undan, varpå man fick slut på fingrar, var totalt körd och tvingades bläddra igenom hela boken i jakt på en passage man kunde känna igen och börja om från. Detta var förvånansvärt svårt.

Surfplattan har gett många bortglömda kulturyttringar nya mandat, och jag misstänkte att detta kunde gälla även soloäventyren. Med möda och stort besvär lyckades jag lägga beslag på samtliga sex delar av den närbesläktade bokserien Tigerns Väg (om än på engelska) i pdf-format, till priset av att en ryskt botnet bemäktigade sig min mejladress och spammade alla mina kontakter (värt det!). I fallet Ensamma Vargen presenterade sig istället en helt annan lösning: Författaren Joe Dever har tillåtit hemsidan Project Aon – utvecklad av eldsjälar – att digitalisera och publicera hela serien, så att den kan spelas online via länkar**. Du hittar den här, och börjar genom att klicka på Flight from the dark (på svenska Flykt undan mörkret, seriens första bok). Efter att ha satt dig in i stridssystem och bakgrund är det bara att börja spela. Mörkerherrarna mulade dina kai-bröder! Sätt stopp för detta redan nu.

Ensamma Vargen har en namne i mina bokhyllor, i form av protagonisten i Kazuo Koikes och Goseki Kojimas inflytelserika manga Lone Wolf and cub (känd för japanen som Kozure Okami). Många minns säkert denna tecknade serie från ungefär samma period som soloäventyrens guldålder: På svenska hette den Samurai, och gavs ut av Epix i 45 nummer från 1988 till 1992. Man hann inte med speciellt mycket av mangan på dessa fyra år: Den fullständiga serien tar upp 28 volymer på kring 300 sidor vardera – totalt kring 8 700 sidor, vilket innebar att herrarna lyckades producera nästan fyra sidor om dagen i sex års tid. Den gavs ut i frenetisk takt mellan 1970 och 1976, och står sig än idag som en milstolpe inom mediet, utgiven på engelska via Dark Horses försorg, och med omslag av den fanatiske beundraren Frank Miller. Likheterna med Ensamma Vargen är flera, främst drivkraften: Lone Wolf and cub berättar historien om Ogami Itto, som färdas genom feodaljapan med sin son i en finurligt konstruerad barnvagn efter det att hans hustru mördats och hans egen klan misskrediterats av den konspirerande Yagyu-klanen. Itto innehade tidigare den prestigefyllda positionen som shogunens egen skarprättare, ålagt att assistera misshagliga samurajer genom att kapa deras huvuden som kulmen i det rituella självmordet, seppuku. Itto är en mästare inom en obskyr gren av svärdsfäktning känd som suio-ryu, och blir rikets mest fruktade lönnmördare i syfte att tjäna ihop nog med guld för att iscensätta sin vedergällning.

Lone Wolf and cub har fått mycket välförtjänt beröm för sin detaljkänsla i återskapandet av Edo-periodens Japan, och denna går långt bortom det konkreta: Med imponerande fingertoppskänsla återger man den arkaiska och zen-influerade bushidofilosofin, men mycket egenartade inställningar till ödmjukhet, respekt och heder. Det är också en av mycket få serier som rört mig till tårar, i några extremt effektfulla små kapitel mot slutet – även om jag är en öppen kran i filmsammanhang har jag svårt att gråta till böcker och serier, och jag misstänker att det är den medvetna handlingen i att konsumera dessa som distraherar. Men Lone Wolf and cub kan tricket, ofta i små djupt sentimentala passusar med högst perifer relation till grundhandlingen – Ailing star, exempelvis, handlar om en gammal kvinna som vägrar flytta från skuggan av en fallfärdig bro, och lever på hoppet om att en gång få återse sig utflugne son, en odugling som värvats av yakuzan. En känslomässigt förödande episod i den åtskilliga volymer långa slutstriden mellan Itto och ärkefienden Retsudo handlar om hur den blott några år gamle sonen Daigoro skyddar två övergivna svärd med sitt liv. Jag kan inte nog rekommendera den.

*Jag kan redan nu avslöja att i den tänkta fortsättningen på soloäventyret hade dessa kunskaper utgjort skillnaden mellan liv och död.

**Nämnas kan också att en svensk hjälte år 2012 har utvecklat ett sharewareprogram för att sköta stridssystemet i Ensamma Vargen, så att du kan skapa en karaktär utan papper och penna. Länken finns här.

Ursprungligen publicerat den 26 juni 2012.

Kommentar den 26 juni 2023: När jag var nere på Bokmässan för några år sedan, kanhända i ståhejet kring publiceringen av 1794, flydde jag som vanligt den stendhalsyndromframkallade mässgolvets labyrint och smet in i Fantastikgränd, mässans Diagon Alley. Väl där upptäckte jag till min glädje att en liten grupp nostalgiker nypublicerat Ensamma Vargen på svenska. Åtminstone fram till bok sju i serien, Slottet Död. Samt ett rollspel och lite kringmaterial. När personal i båset började strömma till eftersom jag hoppade upp och ner på stället, pekade på böckerna och bara skrek oartikulerat rakt ut så högt jag kunde fick jag omsider förklarat för mig att självaste Joe Dever blivit så glad över att hans verk återutgavs i Sverige att han tagit på sig att skriva om vissa delar som han tidigare inte varit riktigt nöjd med, svensk publik till mervärde. Den klassiske illustratören Gary Chalks oefterhärmliga bilder visade sig vara desto svårare att säkra rättigheter för, och det visuella skiljer sig därför. Jag köpte hur som helst samtliga på plats av ren princip. En tid senare, då mina barn växt till sig, prövade jag att köra dem som högläsning, givetvis med valen upp till ätteläggen. Förutom att metoden kastade bjärt sken över de inneboende bristerna hos demokrati samt att en del improvisationscensur tarvades fungerade det alldeles utmärkt.

En annan kul grej jag blivit varse om sedan detta skrevs, och detta tack vare en av de dussintal böcker som Orvar Säfström skrivit i och kring ämnet, är att Ensamma Vargen internt hos Äventyrsspel under 80-talet gick under namnet Lönsamma Vargen.