Baklänges

Det finns många anledningar till att filma någonting och sedan spela upp det baklänges i den färdiga filmen: Den filmhistoriskt vanligaste är för att skapa specialeffekter som annars är svåra att åstadkomma. Ett klassiskt exempel är när en karaktär blir inlindad i ett rep, snärjd av en piska eller dylikt – det är lättare att börja scenen med den inlindade karaktären, rycka bort repet, spela upp sekvensen baklänges och därmed ge intrycket av att denna osannolika händelse inträffar.

En närbesläktad variant är när någon typ av våld ska utövas skådespelare emellan, och man vill undvika att de skadar varandra. När John Travoltas Vic Vega ska återuppliva Uma Thurmans Mia Wallace medelst adrenalinspruta har hugget filmats i omvänd ordning, och spelas upp baklänges för att ge intrycket av kraft utan att riskera åverkan på Umas bröstkorg. Samma sak gäller slutet av Braveheart, när en yxa faller mot Mel Gibsons hals och filmas ur grodperspektiv: Istället för att låta den inhyrde bödeln svinga sin tunga yxa mot huvudpersonens exponerade adamsäpple väljer man att göra det i omvänd ordning och förenkla och eventuellt även förlänga livet för de inblandade. I The Big Lebowski finns en scen där Jeff Bridges kollapsar på ett bord av glas – enklare och skonsammare att filma i omvänd ordning snarare än att be huvudrollsinnehavaren att göra ett ansiktsplast mot en glasskiva.

Man kan göra det för att det är roligt:

Man kan göra det för att människors rörelsemönster ser annorlunda ut baklänges, och därmed skapar en känsla av att någonting inte står rätt till. Den näst sista tagningen i Carrie spelas upp både baklänges och i ultrarapid för att skapa en obehaglig och surrealistisk effekt. Sadakos sista uppträdande i japanska The Ring/Ringu är tydligt uppspelad baklänges, liksom paradexemplet: Scenerna med Mike Anderson i Twin Peaks, allt för stämningens skull.

Ytterligare ett skäl till att filma baklänges är att man behöver material som visar sig inte ha blivit filmat av olika skäl, vilket visar sig först då man sitter vid klippbordet och möjligheterna till kompletterande tagningar inte längre är praktiskt möjliga. Oftast är det bara små klipp som behövs för kontinuiteten: En backande bil är i själva verket en baklängesspelad variant (avsaknaden av bakljus och avgasrökens riktning brukar vara talande här), en dörr stängs istället för att öppnas… I början av andra delen av Peter Jacksons Sagan om Ringen behövde man en åkning över Rohan som uppenbarligen filmats i fel riktning, som spelas upp baklänges. Ledtrådar till att så är fallet kan fås genom att de små stugor vars skorstenar tycks suga in små rökmoln i byggnaderna. Exempel som dessa för oss in på riskerna med att visa saker baklänges: Dessa är som störst då det förekommer annat i bild som kommer att förefalla bryta mot fysikens lagar, och kan ha störande effekt på den uppmärksamme tittaren. I Jedins återkomst finns det en scen där Jabba the Hut från sin bekväma tronrumsplattform plockar upp en liten grodliknande tingest och inmundigar densamma, filmad baklänges, gissningsvis för att det var lättare för specialeffektsteamet att släppa ner rekvisitan i snacksskålen än att plocka upp den. Med i bild finns både rök och bubblor; båda rör sig i motsatt riktning mot vad man kunde förväntat sig.

Mitt favoritexempel på illa filmad baklängestagning kommer från den vid premiären illa hånade men av en förlåtande eftervärld kultförklarade Anaconda. Inför slutstriden med den listiga, jättestora och tydligen även stämbandsförsedda reptilen går det olycksaliga National Geographic-teamets skamfilade flodbåt på grund. Senare i filmen lyckas samma båt ta sig loss, och för att spara möda och besvär har man helt enkelt bestämt sig för att visa grundsstötningsscenen baklänges och på så sett ge sken av att båten tar sig loss. Ett problem med detta är att man klart och tydligt ser ett vattenfall i bakgrunden, som alltså plötsligt rinner uppåt. Trist med sådana distraktioner i en annars realistisk och trovärdig film.