Ätten Natt och Dag av idag är inte riktigt så exotisk som man kunde önska sig av adel. Det bos inte i slott. Det står inte rustningar i korridorerna. Man ärver vare sig förmögenhet eller dödsfiender. Under min uppväxt fanns det dock ett undantag. Mats Linday, Natt och Dag på mödernet. Karln är inte bland oss längre, och jag fick aldrig tillfälle att lära känna honom i vuxen ålder, men han gjorde stort intryck på mig under barndomen. Detta var en man som verkligen tog ansvar för sina anor: Han var historiker på amatörbasis. I början av 60-talet färdades han till häst från Bender till Stralsund under fjorton dagar i Karl XII:s fotspår. Jag såg honom sällan annat än högtidsklädd. Han hade haft turen att födas med alla de anletsdrag som sedan urminnes tider förknippas med ätten Natt och Dag (vilket bevisas i form av ett antal bevarade porträtt): Potatisnäsa, glosögon och haklöshet. Han bar även monokel till vardags, vilket gjorde honom extremt porträttlik Läderlappens nemesis Pingvinen. Han var en retoriker av stora mått. Jag minns hur han ofta ägde min far Bo-san på ett majestätiskt sätt genom att ge honom komplimanger som belyste hur lågt förväntningarna var ställda. Pappa kunde berätta om hur det gick bra på jobbet eller dylikt, och mötas av ett entusiastiskt:
– Nej med det var väl duktigt, Bo!
Jag minns även hur han, förvisso inte på fullt allvar men heller inte helt på skämt, utmanade pappa på duell under en i övrigt inte speciellt minnesvärd släktmiddag. Pappa förbryllades. Det visade sig handla om ett flagrant brott mot en av de finare poängerna i de uråldriga svenska skålreglerna.
– Men… förlåt?
– Bo returnerar ju inte skålen trots att tre minuter gått! Är jag inte en äldre släkting? Vadan denna förolämpning?
Anförvanten i fråga hade ett gott öga till just mig. Jag tror att han såg mig som den som hade störst potential att föra excentriciteten vidare till nästa släktled, antagligen baserat på att jag under alla släktsammankomster hemma hos farfar brukade förskansa mig i ett hörn läsandes Frithiofs saga och väsa åt alla som kom för nära.

Pappa återberättade en anekdot om den aktuelle släktingen som jag alltid kommer minnas. Vår hjälte ägde en mycket korpulent svart labrador, som till följd av hustruns idoga tjuvmatande vid middagsbordet hade en mage som ofta var i olag. Labradorens högsta nöje i livet var att gödsla grannens gräsmatta. Grannen hade betänkligheter, vilket efter myndigt genmäle från min anförvant, i vilket hundens rätt att göra ifrån sig precis var den behagade framhävdes, ledde till en infekterad grannfejd. När min släkting skulle beskriva vidden av grannens nedrighet för pappa tog han till det tunga artilleriet:
– Karln kan ju för fan inte skilja på barock och renässans.

Publicerat den 29 juni 2012.

Kommentar den 29 juni 2023: I ett litet under av synkronicitet dyker detta elva år gamla inlägg upp just denna dag, då jag ligger i lämningstagen för Ödet och hoppet, med planerad utgivning i september, och som råkar vara dedikerad just till Mats. Den släktkrönika som han skrev och gav ut på eget förlag, betitlad Börd, börs och bardalek: Ätten Natt och Dag och de Natt och Dagska Sturarna, har varit en stor (och frustrerande, eftersom Mats inte var någon vän av källhänvisningar) källa till materialet. För några veckor sedan uppmanades jag att skriva en liten “personlig” bakgrundstext om det hela, och den passar inte alls illa in här:

Liksom de flesta firade min farfar, Nils Natt och Dag, sin födelsedag en gång om året. Detta medelst en sammankomst för släkt och vänner i hans lägenhet. Under min barndom var detta en begivenhet som jag fruktade över allt annat, då jag förväntades umgås med andra och allra helst visa mig välartad och belevad. Blyg och introvert som jag var brukade jag istället bemäktiga mig den bok ur farfars samling halvfranska band som föreföll minst tråkig – Fritiofs Saga av Esaias Tegnér – förskansa mig i ett hörn och göra mitt bästa för att inte lyfta näsan från sidorna förrän det var dags att åka hem. Det hände att folk störde mig. Kusiner, fastrar, andra anförvanter. Det händer att de i brist på andra samtalsämnen frågade vad jag ville bli när jag blev stor.
– Författare.
– Och vad ska du skriva om då?
– Vet inte.
Här grundstötte konversationen, tills den modererande parten sken upp av plötslig insikt och utbrast:
– Du borde skriva om släkten!
Jag höll mig tyst, men i mitt stilla sinne lät jag blicken gå över det uppsluppna sällskapet runt omkring och tänkte när grisar flyger. Men det blir så sällan som man tänkt sig.

Att ätten Natt och Dag, den äldsta av medeltidens frälseätter som ännu fortlever, tenderar att minnas sina anor kan kanske bero på att ingenting annat återstår. Efter många generationer av riksråd, riddare och stormän påbörjades en brant klassresa utför efter att en ensam arvinge lyckats förslösa hela sitt arv, en av de största förmögenheter riket skådat, under 1600-talets sista år. Själv hade jag föga intresse för historien, delvis till följd av den aversion mot det egna namnet som kan följa av de utmaningar det innebär bland jämnåriga på skolgården att vara född som en Natt och Dag, delvis för att min egen far var inbiten meritokrat och präglat samma värderingar på mig. Först när jag fick egna barn uppstod ett intresse för det personliga förflutna. Kanske är det ytterligare ett kvitto på Sveriges sjunkande PISA-resultat att jag idag, vid uthämtning av paket etc, får svara på frågor av sorten ”Är det ett företag?”, medan jag från min barndom minns ärenden med min far där expediten sken upp och utbrast:
– Det var ju ni som dödade Engelbrekt!

Än idag är detta ätten Natt och Dags claim to fame. Våren 1436 slog Måns Bengtsson av den ätt som senare skulle bli känd under namnet Natt och Dag, min farfars far i femtonde led, ihjäl upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson på en holme i Hjälmaren, med en yxa. Dessa fakta ter sig ovedersägliga. Men motivet till dråpet förblir ett mysterium. Måns far och farbröder hade sällat sig till Engelbrekts sak, och erhållit stora förläningar i gengäld. En konflikt mellan Måns far, riddaren Bengt, och Engelbrekt själv hade just nått förlikning. Måns själv beskrivs i Engelbrektskrönikan som en sven till Engelbrekt, och bland dem den störste i kärlek. Alla ledtrådarna finns där, men ingen historiker har låtit sig lockas till spekulation. Detta är lyckligtvis fiktionens domän. Historien om Måns och om Engelbrekt, och om ett i raden av ätten Natt och Dags försök att ta sig hela vägen upp på den tron i vars närhet man befann sig under hundratals år, blir början på mina böcker om en frälseätt i gränslandet mellan medeltid och renässans; en saga om krig och uppror, kärlek och svek, makthunger och girighet, så rik i sin dramatik att jag knappt kan tro att den fått vänta i knappt sexhundra år på att berättas, av mig.

Min förklaring till mordet på Engelbrekt skär i enlighet med Ockhams rakblad: det är den enklaste förklaring som tar hänsyn till alla kända omständigheter. Jag betraktar det nu som så löst som det någonsin kommer bli, och om min farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars far ännu hemsöker platsen för sitt dåd må han nu vila i frid.

Bonustrivia om Mats: Under sin tid som tv-ankare i vår då enda statliga tv-kanal blev Mats den som påannonserade det legendariska aprilskämtet enligt vilket en sönderklippt nylonstrumpa över skärmen skulle leda till ögonblicklig färg-tv. Ser man hela sekvensen i repris kan noteras att han med nöd och näppe lyckas hålla sig för skratt.