Futurama är tillbaka med en sjunde säsong, och om det kan man tycka både det ena och det andra. Personligen anser jag att det första fyra säsongerna gick från klarhet till klarhet, om man räknar bort några sabotage från diverse gäststjärnor i form av konserverade huvuden i burk (Beck, Lucy Liu). Av den märkliga mellansäsong med sexton avsnitt, uppdelade i fyra sammanhängande historier, gillade jag den andra, The beast with a billion backs, men avskydde resten. När serien väl återuppstod i en ordinarie sjätte säsong tyckte jag kvaliteten varierade hejvilt, och nu vet jag inte riktigt vad jag tycker längre. Av de tre första avsnitten av säsong sju är en hel del okej, men varje uteblivet skratt och plattfallande punchline lämnar en plågsam sveda av besvikelse. Tyck gärna till.

Men det är inte därför jag skriver. I det senaste avsnittet, S07E03, gjorde en kär bekant ett synnerligen välkommet återbesök: Hypnotoad, den fläckiga padda vars oscillerande ögon pacificerar den intet ont anande tittaren och inspirerar obrottslig hypnotisk lojalitet. Detta märkliga kreatur begick sin tv-debut i avsnitt s03e07 alias The day the earth stood stupid, och erhöll där ett ifrågasatt förstapris i en dressyrtävling, genom att valla en skock får in i en fålla med hypnosens hjälp. Den uppmärksamme Futurama-tittaren har även kunnat notera att paddan sedermera figurerat i den populära situationskomedin Everybody loves Hypnotoad, där en stationär kamera filmar huvudpersonen i 22 minuter. Under Hedonismbots svensexa kan man även skymta en spinoff av det framgångsrika konceptet, Hypnotoad on ice.

Hypnotoad är starkt förknippad med sitt karaktäristiska ljud. Det finns åtminstone två legender om detta surrande, malande, lätt elektriska läte: Den första gör gällande att ljudet är en standardljudeffekt bestående av en turbins brummande uppspelat baklänges. Den andra pekar ut en viss ljudtekniker vid namn Paul Calder som ljudets skapare, genom att han loopat ett felmeddelande som förekommer i det Avid-program i vilket Futurama redigerades. Båda versionerna är eniga om att ljudet fått namnet Angry Machine, och att det gavs till Hypnotoad som en placeholderåtgärd i väntan på det egentliga ljudpålägget. Såväl showens personal som utvalda fokusgrupper visade sig dock vara mycket förtjusta i ljudet, och det fick därmed bli kvar. Som fast i ett eskalerande beroende av noisemusik kan jag bara instämma i hyllningskören.

Hypnotoad har även gett upphov till en tidvis hyggligt populär meme, som så mycket annat härstammande från 4chans häxkittel. Exempel: ”I don’t really feel that Hypnotoad is even av viable character on FuturamALL GLORY TO THE HYPNOTOAD!” eller ”I agree, Hypnotoad is totally stupALL GLORY TO THE HYPNOTOAD!” Upprepas ad nauseam och följer upprepningshumorns standardgraf. Jag har alltid haft ett gott öga till denna meme, och uppskattar att den fått en revival i konsumentrecensionstrådarna under Iphoneapplikationen Hypnotoad (som består av den klassiska Hypnotoadanimationen, det njutbara ljudet samt ett räkneverk som hjälper användaren att hålla reda på hur länge hen dyrkat Hypnotoad): ”This application is totally not worth the priALL GLORY TO THE HYPNOTOAD!”

Avslutningsvis kan nämnas att den som fått mersmak hittar en hel, 22 minuter lång episod av Everybody loves Hypnotoad på den DVD-skiva som medföljer Bender’s big score. Från YouTube nedan, och personligen håller jag kommentarerna för mer underhållande än själva epALL GLORY TO THE HYPNOTOAD

Ursprungligen publicerad den 5 juli 2012.

Kommentar den 5 juli 2023: Futuramas inkonsekventa underhållningsvärde är ett skavande sår som aldrig riktigt läkt för min del. Sällan har jag upplevt sådan smärta som när jag suttit framför ett nytt avsnitt som jag över allt annat vill gilla men i hemlighet hatar (eller det kan förresten inte stämma, jag har fått ett sår sytt i pannan utan bedövning och råkat kapa en artär i högerhanden i en slapstickartad olycka med en späntkniv. Men ändå.) Allt denna populärkulturella ångest visade sig dock endast vara en förberedelse för Matt Groenings nästa äventyr inom genreparodi, Disenchantment, denna gång med fantastiken i skottgluggen, och som jag tråkades ut så grundligt av att jag knappt kan skriva om det utan att bli deprimerad.