Bland purister gnälls det tidvis över den amerikanska benägenheten att göra nyinspelningar av utländska filmer. Den underförstådda insinuationen tycks vara att originalet förvisso hade potential, men tyvärr under uppfyller de högt ställda krav som en amerikansk publik förväntar sig. Sanningen har snarare med marknadsanpassning att göra – det kulturella klimatet i USA är av tradition sådant att filmer med utländskt tal och textad översättning inte kan förvänta sig något bredare kommersiellt genomslag. Därför får vi filmer som Let me in och Girl with the dragon tattoo, och röster som sällan förfäktar svenska kulturvärden i andra sammanhang har en tendens att bli märkligt patriotiska i sin kritik av dessa amerikaniserande nyversioner.

USA kommer tyvärr aldrig att bli det mest intressanta nation som satt nyinspelningar i system. Denna ära tillhör Turkiet, vars tradition av att producera inhemska versioner tog fart under 60-talet, och har visat sig vara utomordentligt livskraftigt. Jämförelsen med USA haltar förstås på så vis att den amerikanska filmindustrins resurser i regel borgar för att nyinspelningen har en budget som vida överstiger originalets – i Turkiet råder är det precis tvärtom. Detta leder till dramatisk effekt i till exempel en film som Dünyayi Kurtaran Adam (ordagrant ”Mannen som räddade världen”, om min turkiska inte sviker mig), genrens mest kända exempel – en turkisk version av Star Wars från 1982. Filmen är mycket intressant av många skäl: Dels har man använt klipp knyckta rakt ur källmaterialet – imponerande bakgrunder, specielaffekter, rymdstrider – och dels har man ogenerat använt sig av filmmusik som man ingalunda äger rättigheterna till. Dock inte främst Star Wars-musiken: Källan till alla musikpålägg uppges vara en sorts greatest hits-skiva på vilken de flesta av tidens tongivande ledmotiv figurerat. Den som kan slita sin uppmärksamhet från de spektakulära scenerna inspelade med turkiska skådespelare, ofta iklädda högst improviserad rymdregalia, kan till exempel höra musik av Ennio Morricone samt den klassiska Indiana Jones-slingan. 

1960-talets Turkiet var politisk instabil mark. Filmmediet slog dock igenom på bred front, vann snabbt folkets gillande, och utbudet kunde inte konkurrera med efterfrågan. Exakt hur trenden att göra billiga turkiska inspelningar av stora internationella produktioner är oklart: Allt började med en turkisk version av Tarzan, känd under den för Edgar Rice Burroughs-vetaren osannolika titeln Tarzan i Istanbul 1952, och inom kort hakade en mängd innovativa turkiska filmmakare på rörelsen. Den kunde fortgå bland annat för att materialet knappast spreds utanför landets gränser, och för att begreppet upphovsrätt befann sig på en del av kartan som landet ännu inte utforskat i juridiskt hänseende. En förklaring som är vacker ur samvetssynpunkt men beklämmande rent konstnärligt är att de inblandade filmmakarna kände en yrkesstolthet över det de presterade: De var inga tjuvar som stal andras material rakt av, de var män som omtolkade det för en lokal publik med egen talang. Mest avgörande blev dock ett faktum som ingen kan bortse från: De turkiska versionerna vann folkets bifall. Innan 60-talet var slut kunde man på turkiska biografer låta sig undfägnas med inhemska versioner av Helan och Halvan (Tosun ile Yosun), Spindelmannen (Örümcek Adam) och fyra James Bond-filmer under paraplynamnet Golden boy/Altin Cocuk.  Sedan dess har vi kunnat njuta av turkiska versioner av Stålmannen, Dirty Harry, Hajen, E.T., Exorcisten, Mad Max och Rocky. 1986 kom Korkusuz, en turkisk nyinspelning av Rambo: First Blood Part 2, ända tills man 2006 bestämde sig för att tiden var mogen att ta sig an The Empire Strikes Back och spelade in Dünyayi Kurtaran Adam’in Oglu, Sonen till mannen som räddade världen. 

Ursprungligen publicerad den 13 juli 2012.

Kommentar den 31 juli 2023: Bloggen har halkat efter betänkligt till följd av en serie omständigheter, i korthet bestående av en semesterresa och slutredigeringen av Ödet och hoppet, i form av en veckolång nattmangling av ett förmodat färdigredigerat och korrekturläst manuskript där det icke desto mindre uppdagades ungefär 100 000 fel/påbjudna omformuleringar per sida.

Skönt att vara tillbaka.