Solen är uppe om nätterna, dygnsrytmen ändras, tv-sändningarnas vårsäsong ebbar ut. För den pessimistiskt lagde framstår högsommaren lätt som en högst destruktiv period för tv-mediet. Vi som hellre ser glaset som halvfullt hittar istället tillfällen att titta ikapp sådant som fallit mellan stolarna av olika skäl. För min del innebar detta första säsongen av The Wire, ursprungligen sänd 2002, kanoniserad av en enig kritikerkår som något av det bästa som producerats för tv. 

Jag vet inte varför jag aldrig såg The Wire då det begav sig. Säkert en kombination av olyckliga omständigheter: Jag jobbade mycket övertid utan att få speciellt bra betalt för det, varför mitt fritidssurfande huvudsakligen sköttes via grannens trådlösa nätverk, vars avsaknad av lösenord vägdes upp genom att lämna mycket övrigt att önska ur signalstyrke- och hastighetsperspektiv. Hushållet har gjort ett tidigare försök att engagera sig i The Wire, men detta saboterades av seriens behov av undertextning till fördel för den som inte är fullt införstådd med Baltimores urbana slang, i kombination med att de altruister som lägger ner vad som förefaller vara stora mängder av sin fritid på att översätta tv-serier på amatörbasis ofta har mer entusiasm än kapacitet. Den som frågat om vägen i kultursfärer där det anses komprometterande att inte kunna svara på frågor hittar många paralleller i översättarnas grundpolicy: Att bidra med information som är uppenbart felaktig är bättre än ingen alls.

Situationen räddades dock av att Buylando på St Eriksplan visade sig realisera samtliga säsonger av The Wire för 199 kr styck. Pengar bytte ägare, dvd-spelare plockades fram ur vindskontor och dammades av, MacBooks vändes upp-och-ner i sökandet efter springor lämpade att försöka sticka in en skiva i. Första säsongens sista avsnitt avverkades under gårdagskvällen, och nostalgin över att ha gjort rätt för sig i kulturkonsumtionssammanhang kastade ett positivt skimmer över hela aktiviteten redan från början.  

Inom modern populärkulturell diskurs är The Wire något man tämligen riskfritt kan hänvisa till med superlativer, en televisionens motsvarighet till de litteraturklassiker som avhandlades i tisdags. Men är serien bra på riktigt? Hur står den sig inför den moderna tv-tittarens kritiska ögon, post-Game of Thrones? Väldigt bra. Jag är säker på att jag ur gängse bloggläsares synpunkt är sist på bollen med denna insikt, men nedan inbäddade scen får stå som en vattendelare för det exakta tillfälle då man inser att det man ser inte bara är bra, utan mycket bättre än så. Fantastisk av många skäl: I samma avsnitt har vi fått det aktuella dådet beskrivet för oss ur gärningsmannens perspektiv, vilket innebär att manusförfattarna kunnat ta sig dialogmässiga friheter med materialet utan att riskera tittarens förståelse. Hur känslor och nyanser kan uttryckas och te sig fullt begripliga bara med hjälp av det sätt på vilket ett och samma ord, i sammanhanget betydelselöst, uttalas och i vilket sammanhang. Hur kommunikation mellan två samspelta individer blir näst intill telepatisk. Hur länge den tillåts hålla på.

En transkription följer. 

Bunk: Aw… fuck.
McNulty: Motherfucker.
Bunk: Fuck, fuck, fucking fuck. Fuck. Mmm… fuck. Fuck, fuck, fuck.
McNulty: The fuck?
Bunk: Fuck.
McNulty: Fuck!
Bunk: Ah, fuck!
McNulty: Fuck it. Ah, fuck.
Bunk: Motherfuck! Ah fuck. Ah fuck. Fucketi-fuck-fuck-fuck-fuck.
McNulty: Fucker. Oh, fuck. Fuck fuck fuck.
Bunk: Fuuuck fuck fuck fuck. Motherfucker!
McNulty: Fuckin’ A. Fuck! Motherfucker.
Bunk: Fuck me.

Ursprungligen publicerat den 16 juli 2012.

Kommentar den 1 augusti 2023: Det är väl ett monument till The Wires beständighet att det känns lika förutsägbart, mittfårepretentiöst och klichétungt att hylla dess förträfflighet idag som det gjorde för elva år sedan. Har ni hört om den här Sopranos, förresten?

Under detta gånga decennium, då streamingtjänsterna blivit förhärskande och innehållet jäst över alla bredder, har jag fascinerats av behovet av att kanonisera tv-serier i förtid, och i efterhand kunna konstatera att dessa mangrant glöms bort, samt att man i många fall kan ifrågasätta om de var så jävla bra till att börja med (allt detta med de gustibus non disputandum est i åtanke, givetvis). Jag kan dra mig till minnes hur det skrevs om, säg, Sons of Anarchy när det begav sig. Modern Shakespeare, etc. Var inte det en rätt kass serie ändå? Målgrupp mediemän med JVVF-syndrom. You lost me at Jax Tellers pösiga brallor, liksom, och herregud det finns förbipasserande måsar som fattar vem som mulade din jävla farsa.

Å andra sidan har jag i många år närt en misstanke om att störtfloden av utbud omöjliggör konsensus i det moderna samhället kring vad som utgör en klassiker längre.