A boy and his dog av Harlan Ellison (1969)
Harlan Ellison har figurerat förr på bloggen, och redan då begräts hans tämligen bortglömda status på den här sidan Atlanten. Ellison är som Grateful Dead, jukeboxar, tjocka pannkakor, kristen fanatism och frukostflingor: Gränslöst inflytelserik i USA, men knappast med än en fotnot i resten av världen. I Ellisons fall är det antagligen hans egen sägenomspunna grälsjukhet och ovilja att samarbeta som försvårat distributionen av hans böcker. De är fortfarande tämligen svåra att få tag i, och jag har utan framgång finkammat mången bokhandel med science fiction-hyllorna som adelsmärke. Ellisons produktion är icke desto mindre enorm och handlar övervägande om kortare historier. Dessas påverkan på kommande generationer av författare inom science fiction-genren går inte att underskatta. De är tacksamma att bygga vidare på: Jag vet inte om Ellison är mycket otålig eller om han har andra skäl att fly längre format, men hans korta historier tycks ofta antyda idéer av dimensioner som skulle berättigat andra författare att skiva romanserier, men föredrar alltid att hålla det kort. Detta har inte alltid varit av godo: När Ellison blev varse James Camerons arbete med den första Terminatorfranchisen noterade han stora likheter med hans eget Twilight Zone-manus Soldier, och efter en juridisk konflikt mellan herrarna bytte pengar händer, och Ellisons är sedermera namngiven som inspirationskälla för filmen.

A boy and his dog började som en kort historia, broderades senare ut till en aningen längre historia och fick ännu senare både en prolog och en epilog i form av andra korta historier. En tecknad fortsättning följde. A boy and his dog lämnar som det mesta Ellison skriver mycket åt fantasin, men dess inflytande märks tydligt inom en viss typ av postapokalyptisk dystopi. Du som spelat Fallout-spelen lär känna igen dig, exempelvis.

Historierna handlar om Vic, även känd som Albert, en fjorton-femton år gammal pojke som vandrar genom USA kring år 2024. Den nordamerikanska kontinenten förefaller ha ödelagts fullständigt i sviterna av ett tredje världskrig, vilket blev följden av att John F Kennedy aldrig lönnmördades, och följdes på presidentposten av ytterligare tre generationer Kennedy. I stället för att som Reagan-regimen fokusera på rymdkapplöpningen gjorde man landvinningar inom mer markbunden teknologi, och dessa kom att bädda för en global väpnad konflikt. I samband med kriget avlades ett antal intelligenta hundraser fram genom manipulera gener hämtade från delfiner, i syfte att vara militären behjälplig på diverse sett med hjälp av telepatisk kommunikation. Vics hund Blood är en blandras härstammande från dessa djur. Han är sannolikt den mest intelligenta och välutbildade varelse som finns kvar i den radioaktiva öken som hemisfären utgör. Blood är beläst (exakt hur förtäljer inte historien), välartikulerad och sofistikerad. Vic är ett barn av sin tid: En vulgär och våldsam sociopat med ett minimum av förfining. Paret vandrar runt i det provisoriska samhälle som består av kringströvande band av överlevare, i ständig jakt på mat, ammunition och sexuell tillfredsställelse, oftast till fördärv för allt och alla som korsar deras väg.

Vermilion Sands av J. G. Ballard (1971)
J. G. Ballard har nått mest spridning i mittfåran genom två filmer: Dels David Cronenbergs Crash, baserad på hans obehagliga roman om människor med en sexuell attraktion till bilolyckor, men först och främst genom den avsevärt mer lättsmälta Solens rike, regisserad av Steven Spielberg efter Ballards självbiografiska skildring av sin egen uppväxt i ett japanskt fångläger under andra världskriget, men en mycket ung Christian Bale i huvudrollen. Solens rike är och förblir hans mest lästa bok tack vare den marknadsföring den fick i och med filmversionen, men är allt annat än representativ för Ballards övriga författarskap.

Vermilion Sands är en samling sammanflätade korta historier, centrerade kring titelns fiktiva och sakta sönderfallande semesterort någonstans i Kalifornien, där de rika och de dekadenta frotterar sig med den kultur av svältande konstnärer, artister och parasiter som uppstått för att ta hand som smulorna från de välbeställda borden. Huruvida berättelserna utspelar sig i framtiden eller i en parallell verklighet får vi aldrig veta, men Vermilion Sands är fyllda av märkliga företeelser, mest påtagligt i form av underliga vidareutvecklingar av medier vi känner till: En florist säljer orkidéer som sjunger, var och en med sin egen röst. Glidflygande konstnärer mejslar fram enorma skulpturer ur förbipasserande moln. Statyer sjunger när de reagerar på betraktarens närvaro. Konstformerna blir allt som oftast antingen en projektionsyta eller en katalysator för diverse dunkla begär hysta av stadens invånare, i regel med fruktansvärda konsekvenser.

Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K Dick (1968)
Philip K Dick föddes för tidigt, tillsammans med sin tvillingsyster Jane. Efter sex veckor i kuvös gick systern bort. Avsaknaden av en andra hälft kom att bli ett övergripande tema i Dicks böcker, ibland högst konkret, men med tiden allt oftare i form av ett utforskande av tillvarons dubbelnatur: Parallella världar, skillnaden mellan det upplevda och det konkreta, antydan om en verklighet bortom vår.

Dick blev aldrig en framgångsrik författare under sin livstid, allra minst räknat i pengar. Han gjorde försök att skriva mer allmänmänsklig litteratur, men halkade gång efter annan tillbaka inom science fiction-facket, inom vilket han ansågs genialisk av en inbiten kultpublik men inte rönte några ekonomiska framgångar. Trenden vände med Blade Runner, Ridley Scotts hyllade film efter Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep? med Harrison Ford som den utbrände prisjägaren Rick Deckard. Dick var inledningsvis skeptisk, och tog illa upp över att filmmanuset förvandlat hans historia till en noir-inspirerad actionfilm, långt ifrån den bokens reflektioner över tro, filosofi och moral. Han lät sig dock övertalas efter att ha sett en tjugo minuter lång demonstration av filmens kulisser och specialeffekter, och ansåg att dessa fångade hans egen framtidsversion in i minsta detalj. Dick gick bort i sviterna av en blodpropp fyra månader före filmens premiär. Sedan dess har det varit fritt fram för Hollywood att bedriva rovdrift på hans kvarlåtenskap: Total recall, Minority Report, Paycheck, A Scanner Darkly, Next och The Adjustment Bureau härstammar alla från Dicks skriverier. Man har sällan brytt sig om att vara speciellt trogen källmaterialet, vilket inte alltid varit av ondo: Dicks prosa framstår som svårfilmad, och ofta alltför kortfattad för att fylla ut 90 minuter utan omfattande tillägg. Därmed inte sagt att resultaten varit i klass med källmaterialet.

I Do Androids Dream of Electric Sheep? har Jorden gjorts obeboelig av radioaktivt nedfall. De som kan emigrerar ut i solsystemet till nya kolonier, de som inte kan eller vill är långsamt döende av strålningen. Kolonierna annonseras som en möjlighet till ett nytt liv, men en automatiserad robottjänare. För dessa robotar, allt mer människolika och allt mer självständiga, är situationen den omvända: För dem framstår mänsklighetens sargade hemplanet som en fristad där de kan undgå slaveri. Androiderna är dock förbjudna på Jorden, och en kår av prisjägare finns på plats för att jaga och ”pensionera” dem. När sex exemplar av den nya Nexus-6-serien lyckas nå Jorden faller uppgiften på Rick Deckard, vars strålsjuka fru är djupt deprimerad. Själv drömmer Deckard om att köpa ett levande får, då djurägande blivit en symbol för hög status i takt med att planetens fauna långsamt dör ut. Bokens centrala fråga är vad det innebär att vara människa: Vad skiljer oss från det som ser ut som en människa, går som en människa, tänker som en människa, men som är konstgjort? Vad är en själ?

Solaris av Stanislaw Lem (1961)
Psykologen Kris Kelvin anländer till en rymdstation i omloppsbana över planeten Solaris. Allt står inte rätt till. Arbetet på stationen har urartat, till följd av att de forskare som ingår i manskapet börjat uppleva underliga fenomen: Varje medlem av expeditionen möter personer ut sitt förflutna, till synes fullt mänskliga. Det förefaller som om planeten Solaris, täckt av ett vidsträckt hav som i själva verket är en enda levande organism, vill konfrontera var och en med sina mest smärtsamma och förträngda minnen. Lems egna ambitioner med sin korta roman var att försöka åskådliggöra omöjligheten för allt för olika livsformer att kommunicera sinsemellan. Samtliga filmatiseringar har tagit fasta på de psykologiska aspekterna.

Battle Royale av Koushun Takami (1999)
Science fiction har alltid varit en fruktbar genre för samhällskritik, då den tillåter författaren att spekulera i tänkbara konsekvenser av vår nuvarande livsstil och kritisera resultatet. Inom klassisk retorik kallas fenomenet är reductio ad absurdum, och anses logiskt felaktigt, men inom scifi är det par för banan, och eftersom resultatet paradoxalt nog bedöms efter sitt underhållningsvärde finns det få anledningar att invända. En subgenre inom science fiction befattar sig med vad som upplevs vara samtidens osunda fascination för underhållning: Antydan är oftast att vårt mediemissbruk håller oss passiva, gör oss lätta att exploatera av samvetslösa politiker och dränerar vår empati, enligt en metod känd sedan åtminstone sedan romartiden: Ge folket bröd och skådespel, så håller de sig lugna.

Richard Bachmans/Stephen Kings The Running Man och The Long Walk hör båda hit, liksom Suzanne Collins Hungerspelen: En blodig och våldsam typ av lek eller spel iscensätts, som tjänar två syften – att samtidigt underhålla folket och inskärpa myndigheternas oinskränkta makt över dem. Den sistnämnda boken har jämförts till förbannelse med Koushun Takamis roman från 1999, och den film som kom året därpå. Jämförelsen har i mitt tycke handlat mer om en vilja att åskådliggöra kritikerns egna referensramar än något annat. Takami själv var tillräckligt medveten om likheterna mellan hans egen bok och Kings The Long Walk att han döpte den stad från vilken bokens skolklass kommer till Shiroiwa, skrivet med tecken som översätts till Castle Rock.

I Koushun Takamis bok har Japan införlivats med en större asiatisk diktatur. Varje år utses en slumpmässigt utvald gymnasieklass att ingå i vad som kallas Programmet: Isolerade på en ö i innanhavet mellan Honshu, Kyushu och Shikoku förses varje elev med ett halsband riggad med fjärrutlösta sprängmedel samt en ryggsäck innehållande en karta, en kompass, mat, vatten och ett slumpvis utvald föremål som kanske eller kanske inte är ett vapen. Uppgiften består i att kämpa tills endast en återstår. Vid flyktförsök detoneras halsbandet. Om alla ännu är i livet efter tävlingens första dygn detoneras samtliga halsband. Varje elev hittar sina egna skäl till att kämpa för livet, från huvudpersonen Shuya Nanaharas rena överlevnadsinstinkt till den blodtörst som karaktären Kazuo Kiriyama upptäcker, då han är oförmögen att känna empati efter att han drabbats av en hjärnskada som följd av en bilolycka under moderns graviditet.

Förresten tror jag att detta inlägg är bloggens 200:e.

Ursprungligen publicerat den 12 juli 2012.

Kommentar den 24 augusti 2023: Jag vet att jag ältat detta på andra platser till potentiell irritation för läsare med eidetiskt minne, men min mest omhuldade bit filmtrivia är att de avslutande flygfotografierna i Blade Runner är samma bilder som förekommer i början av The Shining, överblivna tagningar från vilken Ridley Scott kamratligt fick låna det han behövde av Stanley Kubrick för att på klippbordet rädda en problematisk film.