En liten påminnelse om att skriva om detta har legat i bloggens styrande Excelfil sedan det allra tidigaste planeringsstadiet i vintras, men alltid skjutits på framtiden för att jag misstänkt att fenomenet är allmän kännedom. Efter att ha idkat samkväm med publiken på Paul Simon-konserten i Globen i söndags, samt för första gången på några år satt foten på tunnelbanan, slog det mig att världen säkert är full av folk som tycks ha hittat andra värden i livet än att förkovra sig i filmtrivia. Och eftersom det råder konsensus om att kvalitetskraven är helt annorlunda när sommarsolen skiner över svenska arbetsplatser tar jag tillfället i akt nu. The Wilhelm Scream. Låt oss först lyssna på originalinspelningen.
 

Låter märkligt bekant? Du har hört det många gånger förr. Men vi tar det från början. Året var 1951, och Gary Cooper hade kontrakterats för att spela rollen som kapten i den amerikanska armén på 1840-talet, ålagd att återerövra ett fort som intagits av upproriska indianer. Filmens namn var Distant Drums, och avslutades med en för samtiden imponerade jakt genom Floridas vidsträckta träskmarker, Everglades. Ingen scen i Everglades är komplett utan att någon olycksalig individ inmundigas av en plötsligt uppdykande alligator, ett faktum som inte undgått regissören Raoul Walsh. För att göra alligatorscenen perfekt krävdes ljudpålägg i efterhand, varför en skådespelare med rejäl stämband placerades i en studio och fick kommandot att skrika. Resultatet av sessionen blev sex olika skrik, varav det femte är vida ansett som det bästa. Så bra att det sällade sig till Warner Brothers vidsträckta ljudarkiv.

I slutet av 70-talet jobbade Ben Burtt med ljudeffekterna till Star Wars, en gränslöst tacksam uppgift för någon inom detta skrå. Star Wars-filmernas ljudbild är mycket distinkt, och frukten av Burtts nitiska ljuddesign blev flera av filmhistoriens mest lättigenkännliga effekter: Lasersvärdens (när detta postades första gången uppstod en polemik om huruvida den korrekta termen är ljussablar, vilket jag håller för kätteri) suggestiva surrande då de klyver luften, Darth Vaders respirator, det vid tillfället inte helt självklara faktum att laserpistoler säger ”pjuu!” när de skjuter. Burtt skapade inte bara nya ljud, utan tillbringade en hel del tid på jakt efter gångbara effekter i WB:s arkiv. Det var här han snubblade över en inspelning märkt ”Man being eaten by alligator”. Han blev snabbt förälskad i skriket, och döpte för egen räkning om det till The Wilhelm Scream – inte efter originalskådespelaren, utan efter en karaktär i en film som fått samma ljudeffekt tilldelad sig då han träffas i sidan av en pil i 1953 års The Charge at Feather River (som för övrigt hade ett så gott öga till skriket att det användes hela tre gånger), vilket sannolikt var den tidigaste källa till vilken Burtt kunnat spåra skriket. Senare arkeologiarbete har avslöjat att den som skriker sannolikt är Sheb Wooley, mest känd för en roll i Clint Eastwood/Plötsligt i Vinslöv-serien Rawhide. Skriket arbetades hur som helst in i åtskilliga scener i samtliga tidiga Star Wars-filmer.

När Burtt kontrakterades för att jobba med Indiana Jones-franchisen tog han med sig sitt älskade skrik, som han nu börjat se som lite av ett signum. Kollegor inom ljudbranschen började dock ta efter Burtt, och inom loppet av det kommande decenniet utvecklades Wilhelmskriket till en sorts internskämt bland ljudavdelningar. Det används företrädesvis vid fall, explosioner och skottskador.

Om jag bara får välja en sak som den gängse Kulturkrocksläsaren bör ta med sig ut i livet är det att med absolut gehör kunna känna igen ett Wilhelmskrik. Detta kan oväntat förgylla filmer som annars lämnar mycket övrigt att önska. Man kan sitta och rulla tummarna medan Transformers: Revenge of the Fallen passerar tvåtimmarsmarkeringen och plötsligt höra skriket, omsorgsfullt inarbetat bakom lager av annat oväsen, och känna sig lite bättre till mods. Nu för tiden kan man även höra det i tv-serier om ljudpåläggningen ombesörjts av uttråkade tekniker med självrespekt. Men för all del, ta inte mitt ord för det:  

Ursprungligen publicerat den 25 juli 2012.

Kommentar den 25 augusti 2023: Det kan väl nämnas att landvinningar inom informationsteknologi sedan seklets början gjort detta en gång omhuldade lilla internskämt till något tämligen allmänt, vilket kollaget ovan tydligt visar. För min del har det snarare urartat till ett handikapp att känna igen Wilhemskriket, eftersom jag tvångsmässigt måste vända mig till mitt publiksällskap och väsa “Wilhelm scream!” varje gång jag hör det, vilket inte är sällan. Lär av mina misstag. Kanske lite sent att nämna det nu, förresten, men ack.

För övrigt kan jag inte påminna mig om varför jag ovan drar paralleller mellan Rawhide och Plötsligt i Vinslöv, två oberoende av varandra utmärkta produktioner, men hyser fullt förtroende för att den 31-årige Niklas Natt och Dag visste vad han gjorde.