En betydande del av min vän Sonics liv kretsar kring spelandet av trummor, vilket i förlängningen har gjort att en avsevärt mycket mindre, men ändå markant, del av mitt eget liv kretsar kring att lyssna på långa utläggningar om trumspelandets olika aspekter. Sonic gillar matematisk metall. Saker jag har svårt att förstå skapar lätt ett oemotståndligt beroende, och det hela mynnade ut av en besatthet av okonventionella tidssignaturer i allmänhet, och av en liten stump vid namn Bleed i synnerhet.

Trumslagare tycks till att börja med ha en naturlig dikotomisk syn på livet. Antingen är någonting obeskrivligt bra, eller så är det komplett värdelöst. Den skoningslösa socialdarwinismen bland missunnsamma batterister kan enkelt upplevas genom att spåra upp valfri YouTube-video där någon demonstrerar ett svårspelat parti, och notera den förödande och ofta mycket detaljerade kritiken från pseudonyma belackare. De olika aspekterna av trumslagarens värdesystem åskådliggörs fint i följande vits:
– Hur många trummisar krävs det för att skruva i en glödlampa?
– Tre. En för att skruva i glödlampan och två för att stå bredvid och diskutera hur mycket bättre det hade varit om Neil Peart hade skruvat i den.

Då trummisar inte är speciellt lösmynta av naturen är det sällan jag får intervjua någon dylik, men ibland händer det: Häromsistens slog jag mig ner tillsammans med Dominic Howard från Muse. Mest fascinerad blev jag över hur stort inflytande tekniken fått över arenarock: Dominic spelar ofta till en metronom: Ur in-ear-hörlurar i ena örat kommer en sekvens av takthållande klick. Över detta ligger medhörningen, och Dominic själv kan välja vilken mix han vill höra: Han lyssnar i princip bara på sina egna trummor och basen, med lite inmixat publikljud för att få en känsla för spelningens atmosfär. För Muses egen trummis låter alltså deras konserter som klick, trummor och bas, inget annat.

Men åter till Bleed. Bleed är det andra spåret på Meshuggahs album obZen, från 2008. Batteristen i Meshuggah heter Tomas Haake. Haake är en legend. Hans förmåga att spela bisarr polyrytmik, där en fyrafjärdedelstakt spelas ovanpå ett komplicerat mönster i en helt annan taktart, har gett upphov till konspirationsteorier om någon form av frivillig lobotomi som låter vardera hjärnhalvan fungera autonomt. I Bleed spelar baskaggarna ett märkligt mönster medan trumstockarna gör något helt annat, samtidigt som det vimlar av vad som kallas ghost notes, anslag som har en rytmiskt funktion med som spelas knappt hörbart. I intervjuer har Haake själv berättat att han la ner lika lång tid på att själv lära sig låten som han lagt på samtliga andra låtar på albumet tillsammans. Bleed har uppnått en underlig särställning inom trumslagarkultur som en oöverstiglig utmaning, en bit batteristhistoria. När skivan släpptes arrangerades en tävling i vilken samtliga trummisar som kände sig manade välkomnades att försöka återskapa trumspåret till Bleed, filma resultatet och posta det på YouTube. Vinsten? Ett telefonsamtal med Tomas Haake. Tävlingen avgjordes till slut efter många hoppfulla bidrag, men själva idén kritiserades inte minst på annars hyperelitistiska trumforum:
– Trying desperately to learn this song will only make you tired and depressed.
– Bleed was not made for humans to play.

Jag frågar rutinmässigt västerbottningar jag råkar träffa om de träffat Tomas Haake. Dennis Lyxzén visade sig känna honom, och berättade om hur Refused en gång spelade förband åt Meshuggah i mitten av 90-talet. David Sandström fick äran att spela på Haakes enorma trumset. En bit in i Refused setlist bestämde sig David för att manifestera lite punk, och välte demonstrativt ett av mickstativen till publikens jubel. Halvvägs in i nästa låt börjar Dennis höra underliga läten bakifrån, vänder sig om och får se hur en mycket spak David sitter och spelar medan en rasande Tomas Haake står bredvid och skäller ut honom efter noter under hela låten.
– De var inte så imponerade av att vi ville vara punk.

Bleed:

Ursprungligen publicerad den 26 juli 2012.

Kommentar den 31 augusti 2023: Det vore försumligt att inte i detta sammanhang posta en annan legendarisk inspelning. Året var 2002, och några herrar vid namn Andreas Ibohm, Ulf Gleisner och Anders Dramstad hade övertalat statliga Utbildningsradion om att sända en televiserad trumkurs. För denna kontaktades batteristen Morgan Ågren, som enligt utsago fick fria händer med upplägget. Således undfägnades publiken i det tredje avsnittet av kursen med ett medley av riff hämtade från albumet Sol Niger Within, ett soloprojekt från Meshuggahs Fredrik Thordendal med Morgan vid trummorna. När materialet omsider letade sig ut på YouTube uppnåddes snabbt legendstatus. Även du förstår varför.

Notera gärna att Fredrik har satt en bit silvertejp över de tre mest diskanta strängarna på sin sjusträngade (Meshuggah gick sedermera över till åttasträngat, som alla vet) gitarr för att han inte behöver dem.

Fredrik Thordendal uppnår perfekt resultat inom de dubbla parametrarna komik och livsvisdom när han vid tidkod 00:00:57 i klippet nedan, efter att ha spelat en minut av den mest karpaltunnelframkallande och för det otränade örat osammanhängande plektrummassakern som tänkas kan, inte olikt en mänsklig symaskin, när han försöker klä i ord allt du behöver veta för att emulera den teknik han tillägnat sig under en livstid: “It… move…” ackompanjerad av en illustrativ gest. Jag citerar detta ofta i kontorsinterna diskussioner om litterär stilistik med min vän F: