Umberto Ecos namn har nämnts förr på bloggen, dels i samband med att hans medeltida detektivhistoria Rosens namn från 1980 förekommit på boklistan från i våras, dels för att jag tror att jag i en fotnot berättat att jag i vrede slängde ut italienarens andra bok, Foucaults pendel, genom ett fönster. Efter att ha läst även hans tredje alster, Gårdagens ö, beslöt jag mig för att det var dags för oss båda att gå skilda vägar, men efter att Kyrkogården i Prag släpptes till kritikernas belåtenhet härom året gjorde jag en pudel, och läste den i helgen. Därav ämnet för dagens bokpost: Konspirationslitteratur.

Kyrkogården i Prag handlar om en samvetslös italiensk herre som medelst diverse bedrägerier navigerar sig genom lejonparten av 1800-talet, och blir allt mer insyltad i ljusskygga politiska intriger. Simone Simonini, som vår antihjälte heter, gör sig framförallt känd som en förfalskare med lika delar felfri teknik som kreativa ambitioner, vars tjänster går i arv från den ena nationens underrättelsetjänst till den andra, allt centrerat till ett Paris som rycker allt närmare sekelskiftet. Preussare, fransmän, italienare, tyskar – alla har de intresse av att måla ut diverse grupperingar som ett hot mot den egna staten, huvudsakligen i syfte att avleda medborgarnas missnöje från mer realistiska måltavlor, exempelvis den egna korruptionen och inkompetensen. Två grupper visar sig snabbt vara extra tacksamma att svartmåla i varje givet läge: Frimurarna och judarna. Simonini sätts därför i arbete med att förfalska diverse komprometterande dokument, ofta med fiktiv litteratur som förlaga, vars oskyldiga påhitt upphöjs till dramatisk sanning. Framförallt en scen ur en roman av Alexandre Dumas blir ett återkommande ledmotiv i Simoninis verk: Ett möte mellan hemlighetsfulla konspiratörer hållet mitt i natten på titelns Pragkyrkogård. Här äger frimurarlogernas hemliga sammankomster rum, och här träffas representanter för internationell judendom för att smida planer om världsherravälde

Umberto Eco är känd i den akademiska världen för sina studier av semiotik, idé- och litteraturhistoria, och det är främst ur de perspektiven jag tycker hans senare böcker är intressanta. Vid varje tillfälle där han ställs inför valet mellan autentiska historieåtergivningar och bibehållet underhållningsvärde får det förstnämnda förbehållslöst företräde. Foucaults pendel, Ecos första exkursion i konspirationsteori, handlar om en samling förläggare som bestämmer sig för att fabricera samband mellan i princip varenda hemligt sällskap som existerat: Illuminati, Rosencreutzarna, frimurarna, tempelriddarna… och upptäcker att de trampat på fel tår, med katastrofala konsekvenser. Kyrkogården i Prag är långt mer intressant för att den med stor möda kartlagt historien om ett av världens mest fatala förfalskningar, Sions vises protokoll – den fabricerade plan som tillskrevs judiska dignitärer vars syfte var att förvandla västvärlden till en judisk hegemoni med hjälp av allsköns irrläror och märkliga strategier. Dokumentet producerades i slutet av 1800-talet, bevisades vara ett hopplocka av plagierade (och välbekant påhittade) källor några få år senare, vilket inte hindrade Adolf Hitler från att göra Sions vises protokoll till det viktigaste beviset för den absoluta nödvändigheten i Förintelsen. Kyrkogården i Prag är ett stycke lättköpt populärhistoria om antisemitismens otäcka grogrunder i Europa, men håller i mitt tycke inte samma fina balans mellan underhållning och folkbildning som debuten Rosens namn, där historielektionerna ägde rum på ett plan där den måttligt intresserade läsarens begränsade koncentrationsförmåga inte blev påfrestad i överkant. Den är däremot ett måste – jag kan inte nog rekommendera den. Se åtminstone filmen, som till och med Trainspottingheroinisten Sick Boy hyllade i en kverulerande monolog om den skotske nationalikonenm tillika personlige förebilden Sean Connerys falnande stjärna:
– The Name of the Rose is merely a blip on an otherwise uninterrupted downward trajectory.

Konspirationsteorier har länge utgjort tacksamt material för författare av alla de slag. The Crying of Lot 49 (översatt som Buden på nummer 49 – titeln refererar till en auktion, där en vara med det aktuella numret ropas ut för budgivning) är den i särklass mest lättsmälta av Thomas Pynchons böcker, tack vare sin modesta längd strax över 200 sidor. Handlingen berör en uråldrig fejd mellan två rivaliserande postföretag, varav det ena gått under jorden och endast verkar i det fördolda. En rolig satir över konspirationsteoretikernas paranoia.

The Illuminatus! Trilogy består som namnet antyder av tre små volymer, för det mesta samlade i omnibusformat, av Anton Wilson och Robert Shea, skrivna i mitten av 70-talet och massivt kultförklarade i många kretsar som besitter både humor och esoteriska intressen. Den knycker åtskilliga av sina idéer från diskordianismen, en religion som hittades på av tvenne hippies tio år tidigare och som har en hel del poänger. Religionens heliga skrift heter Principia Discordia, köpts enkelt via eBay och har ett arv som förs vidare av exempelvis Chuck Palahniuk (Fight Club) och, tja, 4chan.

Dan Browns Da Vinci-koden utgör ett personligt trauma, då denna bok rekommenderades till mig med superlativer av två annars högt trovärdiga närstående, varpå jag läste den och inte hittade en enda sak att tycka om, vilket gjorde mig orolig för att a) anklagas för att vara en pretentiös kultursnobb, och b) faktiskt även vara en pretentiös kultursnobb. Dan Brown är på många sätt Umberto Ecos raka motsats: Här plundras och förvanskas alla kulturvärden inom räckhåll till fördel för raskt tempo och snabba intriger. Faktum som att Leonardo da Vinci hade för vana att skriva spegelvänt framställs som mysterier även för akademiska giganter, medan jag själv har klara minnen av den mellanstadielektion där detta avhandlades. Saker som till varje pris måste hållas hemliga riskerar att komma i fel händer enbart för att de som känner till dem envisas med att vilja föra dem vidare, stick i stäv mot all logik, och författaren hävdar skamlöst i för- och efterord en autenticitet som inte existerar. Ingen går på toaletten. Folk sover inte. Icke desto mindre har en entusiastisk och köpstark läsekrets gjort gällande att Da Vinci-koden är rekommenderad läsning för den som är intresserad av historiska konspirationsteorier. Jag gjorde även ett försök att lyssna på The Lost Symbol som ljudbok, och den hjälpte mig förvisso att sätta personligt rekord i bänkpress, men efter det tredje kapitlet där en insatt källa predikar nonsens för en imponerad åhörare fick det vara nog. Den läsare som hade utbyte av böckerna får gärna förklara dess dygder i kommentarsfältet, allom till mervärde.

Av allt det högklassiga material som härstammar från serieföfattaren Alan Moores penna är From Hell, detaljrikt med minimalistiskt illustrerad av Eddie Campbell, min favorit. From Hell – som utöver titeln inte har något med filmen att göra – bygger på en av mest halsbrytande konspirationsteorierna om bakgrunden till Jack the Ripper-morden som skakade det viktorianska England under andra halvan av 1888. Moores research är noggrant dokumenterad i åtskilliga sidor fotnoter, och en tecknad epilog beskriver framväxten av de många olika teorierna om dessa till synes planlösa mord. Upphovsmannen till originalteorin är en viss Stephen Knight, och även om den motbevisats i delar är många än idag ense om att den utpekade gärningsmannen även begick morden. BBC, som gjorde en miniserie delvis baserad på samma material (och med en lysande Michael Caine i huvudrollen) stack ut hakan och gav Knight rätt.

Någon annan som sitter på bra konspirationsböcker?

Ursprungligen publicerat den 31 augusti 2012.

Kommentar den 13 september 2023: Roligt att se en så tidig omnämning av två av de viktigaste litterära bitarna i inspirationspusslet kring mina egna alster, Rosens namn och From Hell. Den förstnämnda är för övrigt ett festligt exempel där vad vi väl kan kalla för en artificiellt skapelseprocess rönt gynnsamt resultat: Eco, då endast känd för sin akademiska gärning, kontaktades av en förläggare som föreslog att han skulle försökte sig på att skriva en deckare. Han tyckte att det lät roligt, så länge han fick göra det på sitt eget vis. När han återkom med utkastet till Rosens namn fick förläggaren ifråga dock kalla fötter, och avböjde publicering. Eco fick boken utgiven på annat håll, och global triumf följde. Lärdom av detta? Tja, den frihet som begränsning innebär, kanske. Så sent som för några månader sedan skrev jag ett äventyr till nyutgivna Drakar och Demoner (som förresten bär titeln Gårdagens By, i en hommage till ovan nämna Ecoromanen Gårdagens Ö, som jag alltså för övrigt inte är så värst förtjust i), och fick då återuppleva det faktum att en tydlig mall mycket väl kan stimulera fantasin. Jag inbillar mig, kanhända orättvist och tillika subjektivt, att jag kanske hade uppskattat Ecos fortsatta alster mer om den förste förläggare hade fått ha ett finger med i spelet redan på idéstadiet. För övrigt har jag vid några tillfällen lyckats komma på den perfekta idén för andra författare att skriva, och befinner mig numera i en position där jag kunnat berätta detta för berörda parter. Ingen har hittills delat min entusiasm, men kanske sitter de och skriver i detta nu, vad vet jag?