I. Scenen: “Bread makes you fat”, Scott Pilgrim vs the World, 2010.

II.
I ett sidospår om Frank Herberts Dune härom veckan nämndes den olycksaliga film som David Lynch spelade in med denna som förlaga, en film som är helt ohanterlig som helhet men utmärkt i sina beståndsdelar. Jag har en liknande inställning till Scott Pilgrim vs the World från 2010, skriven och regisserad av Edgar Wright, som tidigare gått från klarhet till klarhet bredvid Simon Pegg och Nick Frost i först Shaun of the Dead och därpå Hot Fuzz.

Filmen är baserad på kanadensaren Bryan Lee O’Malleys serie om titelns 23-årige slacker, som lever en sorglös och underpresterande tillvaro i Toronto, där han spelar undermålig bas i den misslyckade rockorkestern Sex Bob-omb, tills den dag då han blir blixtförälskad i det från söder om gränsen inflyttade inlinesbudet Ramona. Sex stycken seriealbum blev det allt som allt, i en osannolik framgångssaga som började i minsta möjliga skala men slutade med försäljningssiffror mätta i miljoner. O’Malley ville skapa en serie någonstans mellan manga och västerland, inspirerades av den satiriska instruktionsboken Even a Monkey Can Draw Manga, och bestämde sig för en väldigt naivistisk stil. Personligen älskar jag Scott Pilgrim-serien och rekommenderar den varmt.

Filmen, då? Ja, det rör sig om en svårfilmad förlaga på många sätt och vis, och resultatet kan inte rekommenderas till vem som helst utan förbehåll. Mest överraskande är den korrekta tonträffen, liksom rollbesättningen. Stora delar av handlingen har kondenserats ner till knappa 112 minuters speltid, och allra sämst funkar de referenser till 8- och 16-bitsspel som O’Malley använder som metaforer för handlingen (Scotts huvuduppgift består i att bekämpa Ramonas sju onda ex-pojkvänner i tv-spelsliknande uppgörelser). Icke desto mindre: Scen för scen har mycket av det som var bra i serien tagits tillvara med stor omsorg.

En intressant detalj med filmer som baseras på serier är när man använt sig av själva serien som storyboard för tagningarna. Har man tur som regissör är serien tillräckligt filmiskt berättad för att bygga storyboards som efterliknar originalen så nära som möjligt, inte minst till mervärde för publik som är väl förtrogen med förlagan. I Japan, där animé, spelfilm och manga har en lång historia av korsbefruktningar i alla riktningar kan man ibland se bilder som är väldigt bekanta. I Baby cart assassin-filmerna, inte minst, har man lagt stor heder i att återskapa vissa sekvenser nästan bildruta för bildruta, inklusive folktomma miljöbilder.

Så hur såg scenen ovan ut i originalform? Sålunda:

Allra helst skulle jag se en utökning av Scott Pilgrim vs The Animation, korta tecknade snuttar som baserades på tillvarataget röstmaterial från scener som klippts bort ur filmen. Nedan en gräsrotsanimation som slår ihop båda ovanstående källor, och under denna ett underbart exempel ur Scott Pilgrim vs the Animation.

Ursprungligen publicerat den 7 augusti 2012.

Kommentar den 21 september 2023: Jag slits mellan blandade känslor; glädje över att jag inte är den ende som lever i det förgångna, och förtvivlan över streamingtjänsternas skövlingståg över allt vad content heter. Men ändå, original cast (typ) vafan: