I veckan genomförde rysk polis en razzia mot en märklig sekt i tatarstanska Kazan, varpå man hittade en obehaglig underjordisk labyrint av sammankopplade rum som agerat påtvingad hemvist åt ett stort antal kvinnor och barn under ett drygt decennium, flera av de sistnämnda så unga att de aldrig fått se naturligt dagsljus. Vad de trots allt hade under dessa horribla ungdomsår var sällskap, en faktor minst lika avgörande för mänskligt välbefinnande som frihet. Genom historien finns det inte många men dock en handfull exempel på barn som växt upp i avsaknad av vanlig mänsklig kontakt. När de tragiska omständigheterna till slut uppdagas brukar vetenskapen snabbt flockas kring fenomenet: Det antyds att studiet av en individ som berövats mänsklig stimulans under de viktiga uppväxtåren skulle kunna säga en hel del om skälen till varför vi andra är som vi är. De blir en kontrollgrupp gentemot de normalanpassade. De misstänks kunna besvara frågor som är centrala för pedagogiken.  De antas kunna ge viktiga ledtrådar kring ställningen i kampen mellan arv och miljö. Hur påverkas deras tankemönster av att aldrig få lära sig ett språk? Kan deras försök att kommunicera ge oss en skymt av lingvistikens gryning?

Enligt den grekiske historikern Herodotus var farao Psamtik I inte bara först till pyramidens topp med sitt namn, utan även först på bollen vad gäller forskning inom kognitionslära hos sällskapsberövade barn. I Egypten under 600-talet före Kristus var kombinationen av samhällsklimat och vetenskaplig etik sådan att en farao kunde göra ungefär vad som föll honom in utan att befara kritik från etablissemanget, och det som in föll var att försöka sprida ljus över det mänskliga språkets ursprung. Ett experiment utarbetades: Två nyfödda barn anförtroddes åt en fåraherde som vallade sin flock genom en i övrigt öde provins av riket, och gavs strikta order om att aldrig tilltala dem. Barnen skulle uppfostras under kompakt tystnad, och fåraherden skulle vara noga uppmärksam på hur deras första ord lät. Det språk till vilket dessa naturligt uppkomna glosor härstammade måste rimligtvis vara människans första. Fåraherden återkom med en rapport om att barnen hade börjat härma fårens läten, och de faraoniska språkvetarna drog slutsatsen att dessa bräkande ljud inte lät helt olika frygiskans ”bröd”. Quod erat demonstrandum: Frygierna var ett äldre folkslag än egyptierna, och deras språk var människans första.

Ungefär samma experiment genomfördes nästan två millennier senare, i en förment mer civiliserad miljö: Den romersk-katolske kejsaren Frederick II bestämde sig för att ta reda på vilket språk Gud först ingjutit hos Adam och Eva, genom att isolera två barn och ta reda på vilket språk de lär sig tala. Inget alls, visade de sig: De tysta surrogatmödrar som ålagts uppgiften att ta hand om barnen kunde berätta att de inte talade alls, utan kommunicerade genom gester, åtbörder och ansiktsuttryck.

Även kollegan James VI av Skottland bestämde sig, ovetande om föregångarnas landvinningar, för att genomföra samma experiment: Två barn skickades att uppfostras av en stum kvinna på den folktomma ön Inchkeith, belägen i Firth of Forth vid Fife. Frågeställningen: Är språk något som lärs in, eller kommer det naturligt? Det chockerande och sannolikt generöst dramatiserade resultatet blev att båda barnen började tala flytande hebreiska, i enlighet med gammeltestamentliga ideal.  

I takt med den europeiska civilisationens framväxt dök de vilda barnen upp, unga människor som av olika skäl övergetts ute i skog och mark och helt på egna villkor lyckats överleva, för att i slutändan fångas in av ordningsmakten och hamna i klorna på den som var mest nyfiken. Under upplysningstiden kom dessa barn väl till pass i samhällsdebatten. I och med den gryende kolonialismen konfronterades européerna med ursprungsbefolkningar i diverse avlägsna delar av världen, och man fascinerades över dessas upplevda efterblivenhet: Var det så här människan levde i Edens lustgård, till synes obekymrade av koncept som synd och skuld? Den noble vilden blev en exploaterad stereotyp. 1700-talet blev de vilda barnens århundrade, gissningsvis för att intresset för dem var som störst, snarare än att föräldrar var extra ansvarslösa just då. Victor från Aveyron hittades i Frankrike 1797, naken och förvildad i skogarna utanför Saint-Sermin-sur-Rance. Efter att ha siktats i omgångar under flera år dök Victor en dag upp i en by år 1800, i en ålder som uppskattades till tolv. Han kunde inte tala. Hans uppträdande och ärren på hans kropp fick samtliga inblandade att dra slutsatsen att han växt upp ensam i skogen. En ung vetenskapsman adopterade Victor i studiesyfte, och även om Victor endast lärde sig två ord – ”mjölk” och ”herregud” – tillskrivs fallet betydande pedagogiska insikter.

Ett levnadsöde utöver det vanliga tillhör Marie-Angélique Memmie Le Blanc, en ung indianflicka som gavs som gåva till en fransk nybyggarkvinna bosatt i amerikanska Fort Pontchartrain år 1718. Kvinnan tog henne med tillbaka till franska Marseille, där dock pesten bröt ut, och i det allmänna kaoset flydde Marie-Angélique ut i skogarna, där hon klarade sig helt själv under de följande tio åren. Hon fångades in 1731, och är det enda kända fallet där ett barn som berövats mänsklig kontakt gjort en full återhämtning, sannolikt då hon trots allt hade mänskligt utbyte under sina första år. Hon lärde sig både läsa och skriva, och dog rik och berömd vid 63 års ålder.  

Vilda barn har dykt upp med jämna mellanrum, och ofta visat sig vara tidningsankor eller rena bluffar, exploaterade för uppmärksamhet. Det kanske allvarligaste fallet av social isolering under uppväxt inträffade i Los Angeles under 60-talet, efter att av polisen upptäckt henne vintern 1970. Under första tolv år hölls en flicka endast känd under namnet Genie inlåst i sitt sovrum av sin far, dagtid bunden vid en stol över en potta, nattetid bunden i en sovsäck i en specialbyggd vagga med ett lock av metall. Fadern tilltalade henne aldrig med annat än morranden och rytanden, och slog henne om hon försökte göra ljud. I princip all hennes vakna tid tillbringades i ett mörkt rum stirrandes på en gul regnrock av plast. Detta hårresnade fall av barnmisshandel uppdagades när Genies mor flydde med henne från hemmet, och myndigheterna insåg att denna till synes sexåriga autistiska flicka i själva verket var ett trettonåring som helt berövats mänskliga intryck. Fadern sköt sig själv innan han kunnat ställas till svars, och något motiv till misshandeln lär därför aldrig komma fram. Genie blev föremål för mycken forskning om huruvida den mänskliga inlärningsförmågan har en ålderströskel, och lever än idag under statens försorg.

Det genom tiderna mest kända fallet av barn som uppfostrats under isolering är och förblir de märkliga händelser som ägde rum i tyska Nürnberg under det tidiga 1800-talet. Den 26 maj 1828 dyker en fåordig pojke i tonåren upp med ett handskrivet brev, endast signerat ”Från bayerska gränsen”, och adresserat till en viss kapten vid stadens kavalleri. Enligt brevet hade pojken kommit till brevskrivarens hushåll som nyfödd, undervisats i tal, skrift och religion men aldrig släppts utanför huset. Nu var det dags för pojken att lämna hemmet, och bli kavallerist som far sin. Med utbildningen var det sådär: Pojken kunde bara säga två meningar, och skriva sitt namn: Kaspar Hauser. I takt med att han lärde sig tala berättade han följande historia: Så länge han kunde minnas har han levt i en mörk cell, uppskattningsvis tre kvadratmeter stor, utan att någonsin träffa en annan människa. Varje morgon när han vaknade fanns bröd och vatten framställda. Tidvis smakade vattnet bittert, varpå Kaspar förlorade medvetandet och vaknade med nyklippt hår, naglar och rengjord cell. Strax innan han släpptes fri kom en främmande man till cellen, lärde honom att stå och gå och inpräntade en enda fras för honom att upprepa:
– Jag vill bli kavallerist, som min far.
Historien väckte enorm uppmärksamhet, Kaspar Hauser blev en väl omhändertagen celebritet – till dess att han plötsligt en dag kom hem med ett djupt huggsår i bröstet, från vilket han strax därefter avled. En märklig lapp skriven i spegelskrift återfanns vid brottsplatsen, till vilken Hauser påstod sig ha lurats av en främling. Enligt vissa mördades Hauser innan han kunnat ha möjlighet att leda myndigheterna till den som hållit honom fången i nästan femton års tid, enligt andra var Hauser en notorisk mytoman som fabricerat hela historien från början till slut, och blivit lite väl entusiastisk då han knivskurit sig själv i jakt på mer uppmärksamhet. I mysteriet har det spekulerats i snart 200 år utan att sanningen kommit närmare.  

Fotnot: Andra kattägare som, liksom undertecknad, gärna ställer retoriska frågor till sina husdjur kan notera att vilda katter inte jamar – tamkatternas jam antas vara ett sätt att försöka anpassa sig till mänsklig oral kommunikation och därmed bidra till flockens dialog.

Ursprungligen publicerat den 10 augusti 2012.