I gymnasiet hade jag en utmärkt svenskalärare (Staffan Sjöwall, shout-out till denne gravt överkvalificerade herre som la ner mycket av sin tid på att sjunga språkets lov för mestadels döva öron) som en dag gav oss i uppgift att försöka skilja medvetna pekoral från genuina dikter. Det visade sig vara förvånansvärt klurigt, vilket förstås är helt i sin ordning: För att uppnå rätt satirisk sprängverkan får ett pekoral gärna vara så subtilt att det går under de ovaksammas radar, vilket leder till mervärde då dessa kan hånas desto grundligare i efterhand. På samma sätt finns det litterära rörelser som tagit sig sådana uttryck att de framstår som skämt, och därmed gjort sig extra utsatta för denna typ av attack från dess belackare. Alla som framgångsrikt trollat ett internetforum lär vara bekanta med den förödelse man relativt enkelt kan åstadkomma genom att härma någon annan, fast på ett sätt som för vederbörande att framstå som en idiot – principen är identisk.

I 40-talets Australien var modernismen på stark frammarsch, och poeter som T.S. Eliot höjdes till skyarna. Den unge modernistentusiasten Max Harris, en blott 18-årig avant-gardepoet, lyckades säkra resurser för att ge ut tidningen Angry Penguins, avsedd att lyfta fram lämpliga modernistiska verk. Detta stack i ögonen på två äldre kollegor, James McAuley och Harold Stewart. De bestämde sig för att något måste göras. Närmare bestämt följande: Tillsammans satte de sig ner under en och samma eftermiddag och komponerade en betydande mängd modernistiska dikter. Detta genomfördes genom att skriva ner diverse lösryckta fraser som kom dem på tanken just då, kompletterades med lite fraser som lånades ur en citatbok och stoppades in på måfå, samt kryddades ytterligare med komplicerade ord ur ett närbeläget lexikon. Ett exempel på resultatet:

In the year 1943
I resigned to the living all collateral images
Reserving to myself a man’s
Inalienable right to be sad
At his own funeral.
(Here the peacock blinks the eyes
of his multipennate tail.)
In the same year
I said to my love (who is living)
Dear we shall never be that verb
Perched on the sole Arabian Tree
Not having learnt in our green age to forget
The sins that flow between the hands and feet
(Here the Tree weeps gum tears
Which are also real: I tell you
These things are real)
So I forced a parting
Scrubbing my few dingy words to brightness.

Och, bara så vi vet vad vi jämför med, ett utdrag ur T.S. Eliots The Waste Land, ansett som ett av modernismens främsta mästerverk:

At the violet hour, when the eyes and back
Turn upward from the desk, when the human engine waits
Like a taxi throbbing waiting,
I Tiresias, though blind, throbbing between two lives,
Old man with wrinkled female breasts, can see
At the violet hour, the evening hour that strives
Homeward, and brings the sailor home from sea,
The typist home at teatime, clears her breakfast, lights

Her stove, and lays out food in tins.

McAuley och Stewart samlade sjutton poem i en och samma volym, som gavs namnet Det Mörknande Elliptiska och påstods vara den enda kvarlåtenskapen efter Ernest Lalor ”Ern” Malley, en lovande ung poet som kommit till Australien från Liverpool under 20-talet, efter faderns bortgång. Malley diagnosticerades med den udda sjukdomen giftstruma i början av 40-talet, men vägrade behandling och avled endast 25 år gammal. Ern Malleys syster Ethel påstods ha hittat hans tidigare okända poesi, och skickade nu in dem till Angry Penguins redaktör Max Harris tillsammans med ett förklarande brev för att få verken utvärderade. Harris blev eld och lågor: Han hade upptäckt ett hittills okänt geni, en gestalt med potential att få ett postumt erkännande som en av modernismens verkligt stora.

Harris bestämde sig för att dedikera hela Angry Penguins höstnummer till Malley, och ägnade sig åt omfattande personlig marknadsföring i Syneys estetiska kretsar i syfte att skruva upp förväntningarna. Det är en stor komplimang både till den modernistiska rörelsen och till den australiensiska
kritikerkåren av 1945 års modell att bemötandet av Ern Malley blev mycket kyligt. Harris blev först anklagad för att själv ha snott ihop Malleys märkliga dikter som någon sorts excentriskt hyss, men relativt snart uppdagades sanningen. Syftet blev ungefär vad de verkliga upphovsmännen avsett: Harris förlorade all trovärdighet på den litterära scenen då han bevisat sig vara oförmögen att skilja kattguld från äkta vara. Angry Penguins nedläggning var snart ett faktum.

Harris repade sig aldrig riktigt från förödmjukelsen. Han kunde inte visa sig i litterära kretsat igen utan att Ern Malleys namn nämndes, och byggde på sätt och vis en karriär som helt och hållet gick ut på att förhålla sig till det som hänt. McAuley blev en firad poet på egna meriter. Stewart flyttade till Japan och gjorde succé i hemlandet med översatt japansk poesi. Det märkligaste ödet av alla drabbades dock Ern Malley, vars poesi vann stort bifall i senare kretsar som inte brydde sig om hans existenshandikapp: Surrealisterna.

Ursprungligen publicerat den 14 augusti 2012.

Kommentar den 28 september 2023: Jag vill minnas en längre text från Kulturkrock på temat litterära bluffar, som inkluderade kända spratt som Ossian och JT Leroy, men kanhända skrevs den okaraktäristiskt rätt in i bloggverktyget, eller så har den sällat sig till Aristoteles försvunna verk om komiken, etc. Ack.

Vad gäller modernistisk och för den delen postmodernistisk poesi är den ju känslig för denna sorts slug kritik, eftersom den i händerna på fel poet kan vara mycket svår att särskilja från rappakalja med udda radbrytningar. Som alla andra är jag oerhört utled på debatten om AI:s konstnärliga gångbarhet – vad ska en maskin säga mig om den mänskliga upplevelsen, vilket väl är konstens ärende? – men jag ser absolut dess poänger när det gäller att konkurrera ut svammel och medelmåttighet. Liksom all konkurrens kan man ju i så fall hoppas att kraven skärps för alla andra, förhoppningsvis mänskliga, intressenter.

Staffan Sjöwall hann jag skicka ett exemplar av 1793, och fick ett vackert handskrivet brev till svar, innan han gick ur tiden vid 84 års ålder anno 2020. Ett minnestal över hans gärning, drabbande i sin finstämdhet, finns att läsa hos Dagens Nyheter. “Intet mänskligt var honom främmande.”

Och:

“[Staffans] nyfikenhet drev honom till att gå till frisören i bokstavsordning, började tidigt i livet följande telefonkatalogens yrkesregister, men råkade komma till en salong på B, där han länge blev kvar, men då stället efter flera decennier lades ner fortsatte han där han var i alfabetet, och kom på så sätt att besöka alla stadsdelar inom och utom tullarna, såväl traditionella herrfrisörer som punksalonger och lyxinrättningar, men som alla klippte samma frisyr på honom.”