Outsider art, eller särlingskonst på svenska, är en ganska slarvig och bred term som omfattar de flesta typer av kreativa verk som kan uppfattas som konst, men som producerats utanför konstnärliga institutioner, traditioner, etablissemang och influenser. Den kännetecknas ofta av den naiva ärlighet som bara kan finnas hos någonting som skapats helt för konstnärens egen skull, utan tanke på att säljas, visas eller ens betraktas av någon annan.

Voynichmanuskriptet är antagligen särlingskonstens urfader – förutsatt att man väljer att betrakta verket som konst, vilket är allt annat än självklart. Det rör sig om en skrift på 240 sidor, vars produktionsdatum med omsorgsfull koldatering av såväl bläck som papper har fastställts till åren mellan 1404 och 1438. Namnet härstammar från den antikhandlare som kom över manuskriptet 1912, men via brevkorrespondens har dess proveniens spårats bakåt genom ägarleden till mitten av 1500-talet. Om sidornas första hundra år vet vi ännu ingenting, vilket även gäller innehållet. Voynichmanuskriptet förefaller vara en sorts översikt över olika grenar av dåtidens vetenskap, från botanik till astrologi och anatomi, indelad i sex kapitel. Alfabetet är okänt, skrivet med aldrig tidigare skådade symboler. De fenomen som beskrivs är även de mestadels främmande: De växter som beskrivs, kompletta med noggranna illustrationer, finns inte i naturen. Voynichmanuskriptet vore förstås allra enklast att avfärda som osammanhängande rappakalja, men om det vore så enkelt skulle denna märkliga skrift inte ha sysselsatt kryptografer och kodlösare under de senaste hundra åren: Språket som använts har analyserats ingående, och uppvisar en intern logik som rimmar väl med våra mer konventionella skriftspråk – vissa symboler förekommer i nästan varje ord, precis som våra latinska vokaler, vissa symboler kan dubbleras men inte andra. Det förefaller finnas en logisk grammatik. Analys av handskriften har visat att den är skriven i rask följd, utan en enda rättelse eller plump. Av de som arbetat med att dechiffrera Voynichmanuskriptet blir de flesta allt mer övertygade om att orden faktiskt har en innebörd ju mer involverade de blir: Man upptäcker osannolika statistiska samband på en nivå som knappast skulle vara möjlig om inte författaren själv förstått det språk på vilket han skrivit. Icke desto mindre: Ingen har än så länge lyckats utröna betydelsen av ett enda ord.

I april 1973 dog Henry Darger, en asocial vaktmästare som fört en eremitorienterad tillvaro i Chicago. Henry hade en svår uppväxt, överlämnad till institutioner efter att hans ensamstående far dött, och bedömd som mentalt inkompetent till följd av vad som förefaller ha varit ett milt fall av Tourettes syndrom. Han flydde som 16-åring, och lyckades få jobb som allt-i-allo på ett sjukhus i Chicago, där han arbetade fram till sin pension 1963. Sannolikt till följd av sin egen hårda uppväxt blev Darger mycket engagerad för barn som for illa, men var maktlös att göra något åt missförhållandena omkring honom, fattig och isolerad som han var, och bedömt som olämplig för adoption. Dargers symbol för barnmisshandeln över alla andra blev ett tidningsurklipp med en porträttbild av en femårig flicka, som mördats genom kvävning på väg hem till sin faster av en gärningsman som aldrig identifierades. En dag försvann Dargers urklipp. Han lyckades aldrig hitta det igen. Han såg det inträffade som en krigsförklaring mot honom själv och hans kamp för samhällets utsatta barn, och började skriva ner ett tänkbart fortsatt scenario. Arbetet kom att ta upp de kommande sex decennierna av hans liv, och när hans kvarlåtenskap skulle tas tillvara hittades 15 145 sidor, samlade i femton enorma volymer med mängder av illustrationer, kollage, teckningar och skisser: The Story of the Vivian Girls, in What is Known as the Realms of the Unreal, of the Glanco-Angelinian War Storm Caused by the Child Slave Rebellion är en enorm, episk saga om sju unga prinsessor som iscensätter ett uppror mot en ondsint ras av utomjordingar och deras mänskliga medlöpare. Samma huvudkaraktärers fortsatta öden och äventyr skildras i en uppföljare på ytterligare 10 000 sidor, och en 5 000 sidor lång självbiografi ger vissa insikter i Dargers eget liv, men växlar efter endast 200 sidor spår för att istället skildra en tornados fiktiva framfart över den amerikanska kontinenten. Kvaliteten hos Dargers märkliga verk var uppenbar för dem som först hittade dem, och urval av hans arbeten finns idag utställda på åtskilliga amerikanska muséer, inte minst MoMA i New York. En dokumentär om Dargers liv, In the Realms of the Unreal, spelades in 2004.

Den franske brevbäraren Ferdinand Cheval snubblade på en märklig sten en bit från hans ordinarie postrutt i den lilla franska staden Chateauneuf-de-Galaure våren 1879, vilket kom att bli början på hans livs verk. Under resten av sitt liv började Cheval samla stenar medan han bar ut posten – först i fickorna, sedan i en korg och till sist i en skottkärra. Efter 20 år hade han byggt de yttre väggaren i sitt Palais Ideal, en märklig byggnad vars arkitektur lånats från kyrkor, katedraler, hinduiska tempel och Chevals egen fantasi. Cheval själv ville helst av allt begravas i sitt egenhändigt uppförda palats, men varskoddes i tid av myndigheterna att detta inte var möjligt av sanitära hänsyn. Cheval började då bygga ett mausoleum på den lokala kyrkogården, vilket tog de sista åtta åren av hans liv i anspråk. Där ligger han än idag.

Den New York-baserade advokaten Francis E Dec slänges 1959 ut från advokatsamfundet efter att ha dömts för bedrägeri och förfalskning, och var därmed på livstid utestängd från sin valda karriär. Under resten av sitt liv levde han i stort sett isolerad, endast öppnande dörren mot omvärlden för att storhandla på månadsvis basis. Däremot började han med stor iver skriva ilskna, paranoida skrivelser som massutskick till landets press. Decs arbete beskriver en världsomspännande konspiration, iscensatt av en varelse känd som Word Wide Communist Gangster Computer God, i samarbete med diverse opålitliga amerikanska presidenter (sittande, pensionerade, avlidna, historiska) samt den åklagare som fråntog Dec hans advokatlicens. Hans långa krönikor syftade bland annat till att upplysa medmänniskorna om den systematiska hjärntvätt som genomfördes via kranieimplantat – så kallade Frankenstein Controls – medan de egentliga minnena förvaras i en databank på månens mörka sida, samt det faktum att åldrandeprocessen genomförs artificiellt nattetid med hjälp av kirurgiska ingrepp, då bedövade människor bärs ut ur sina hus. Den uppenbarligen djupt rasistiske Dec försökte också göra världen uppmärksam på skapandet av en global armé av mulatter. 30 år av liknande skriverier förvandlade Francis E Dec till en kultfigur i undergroundkretsar, antagligen till följd av en kombination av texternas ofrivilliga komik och deras märkliga, osammanhängande poetiska kvaliteter. Francis E Dec har kanoniserats av den diskordianska religionen som St Francis the Incoherent. Han har kallats den viktigaste paranoid-schizofrene galningen i det 20:e århundradet. En intresseförening bevarar hans verk på hemsidan bentoandstarchy.com, illustrerade av den svenske konstnären zer0.

Voynichmanuskriptet i all ära, men den moderna särlingskonsten kom först till allmän uppmärksamhet i och med Adolf Wölfli, vars fall beskrevs i en bok skriven av hans läkare Walter Morgenthaler. Wölfli led av svåra psykoser, inte minst till följd av en uppväxt präglad av både psykisk, fysisk och sexuell misshandel. Under sin tid på institution började Wölfli plötsligt att teckna. Hans stil kännetecknades av extrem detaljrikedom, med papper fyllda från kant till kant av intrikata mönster. Han började även komponera musik, nedtecknat med hjälp av ett egenhändigt uppfunnet notsystem, och producerade en i stora delar fiktiv självbiografi på 25 000 sidor, med några tusental illustrationer.

Över mycket av särlingskonsten vilar en sorts vemodig förtröstan: Den frenesi med vilken den ofta är producerad vittnar om betydelsen för konstnären själv, och inte sällan visar det sig att vederbörandes övriga livssituation lämnat mycket övrigt att önska. När allt annat tyckts olidligt har den privata konstens betydelse ökat, och med fantasins hjälp har upphovsmannen själv kunnat omdefiniera sin existens: Även om mitt hem är en madrasserad cell är jag skapare till en hel värld av möjligheter. Ibland tycks verkens betydelse ha antagit sådana proportioner att de helt uppslukat konstnären själv, som – ofta gladeligen – övergett sin förankring i verkligheten. Fantasin har räddat deras liv. Många av oss, kanske alla, fungerar på samma sätt, om än i mindre skala: Vi må jobba på kontor eller slita på byggnadsställningarna, men någonstans i bakhuvudet finns en liten autonom del som kontinuerligt jobbar på ett filmmanus, en roman, ett stort projekt som låter oss ana vår egen potential.

Ursprungligen publicerat den 17 augusti 2012.

Kommentar den 5 oktober 2023: Några år efter att detta skrevs skickades jag att intervjua Martin Luuk, då aktuell med boken Ingen vet vem jag är i mitt träd. Han hade några år tidigare publicerat sig medelst affischering i form av ett verk vid namn Stockholm brinner (inte) igen, och vi hade ett givande och entusiastiskt samtal om särlingskonst, som han inte helt oväntat visade sig vara en varm anhängare av. Vi avhandlade andra gatukonstnärer i Stockholmmiljö, såsom Ernesto Guerra, vars signum är upptejpade A4-sidor med det egna namnet på, och vars konstnärskap Martin inte höll särskilt högt: desto mer Renate Bauer, som alltså ligger bakom de mycket tätskrivna och karaktäristiskt illustrerade anslag som man i decennier sett på anslagstavlor lite överallt i Stockholm. “Där finns ett stort djup”, kommer jag ihåg att Martin utlät. Enligt det fåtal andra källor som nämner något om Bauer har jag fått tips om att det inte finns någon större poäng med att försöka begripa innehållet (vilket för övrigt påminner mig om förordet till min upplaga av Immanuel Kants A critique of pure reason, enda gången ett företal aktivt avrått mig från att läsa resten av boken), samt att kontakter med konstnären själv då hon ertappas i samband med affischeringen inte alltid bär goda frukter.

Ovan ett exempel på Renate Bauers verk. Jag noterade för övrigt att hennes verk kan betinga höga priser, och i den beskrivande texten som finnes via länken ges vissa om än oklara ledtrådar till hennes övriga konstnärskap, inklusive ett minnesvärt citat från konstnären själv:
– På den första separatutställningen /…/ visade jag mongoloider på ett apberg som pillade på varandras kön. Det är ett porträtt på killarnas brudar på Mejan.

Apropå Henry Darger gjorde jag ett framträdande för några år sedan tillsammans med den amerikanska författaren Elisabeth Hand på The English Bookshop i Uppsala, i samband med att hon skrivit en roman där Darger själv spelar en stor roll, Curious Toys.