I samband med (den ännu oavslutade) listan över science fiction-böcker från tidigare i somras snubblade jag över en handfull boktitlar bekanta från min uppväxt, och bestämde mig för att läsa om dem på originalspråket. Till dessa hörde Richard Bachmans fem första* böcker, det vill säga den handfull romaner som Stephen King bestämde sig för att ge ut under pseudonym mellan 1977 och 1984. (Det ursprungliga författarporträttet av Bachman som syns i anslutning till denna post föreställer i själva verket en Richard Manuel, som vid tidpunkten sålde försäkringar till Kings agent).

Vad som gavs ut som Richard Bachmans debutbok, Raseri/Rage, har numera gått ur tryck, och några nya upplagor kommer inte att ges ut, detta på författarens eget initiativ. Anledningen är att boken blev en sorts profetia, och att verkligheten av ett eller annat skäl efterliknat handlingen vid ett flertal tillfällen. Rage handlar om en skolskjutning – som för all del förekommit i USA ända sedan 1764 – och gavs ut strax innan en dramatisk ökning av detta ytterligt tragiska fenomen. Boken utsattes på videovåldsmanér för en hel del kritik, i synnerhet efter att den återfunnits hemma hos faktiska gärningsmän: Först 1988 hos Jeffrey Lynn Cox, som höll 60 studenter som gisslan i en halvtimme med ett halvautomatiskt gevär innan han oskadliggjordes av en påpasslig höfttackling från en kamrat utan att någon kom till skada, och sist 1997 hos Michael Carneal, som sköt ihjäl tre flickor på sin gymnasieskola i Kentucky. Efter sistnämnda incident bestämde sig King för att Rage fick nöja sig med att föra en tynande tillvaro på antikvariathyllorna, och den är numera inte lätt att få tag på. Personligen är jag av åsikten att inget verk kommer att förvandla en annars välmående tonåring till en mördare, men tänker inte heller kritisera King för att följa sitt eget samvetes kompass. Rage är och förblir en läsvärd bok, huvudsakligen tack vare det psykologiska spel som tar vid i den klass som hålls som gisslan och de normer som samhället annars håller på plats börjar brytas ner.

The Long Walk/Maratonmarschen är och förblir min favorit bland Bachmanböckerna. I takt med att vi som växte upp med King börjar omvärdera synen på hans författarskap från den skräpstatus han tillskrevs under 80- och 90-talen blir The Long Walk extra intressant för att den är det första längre alster han producerade. Den skrevs 1966, åtta år innan den egentliga debuten Carrie, medan King gjorde sitt första år på universitetet, och tillbringade därefter mer än ett decennium i Kings byrålådor innan publicering 1979. The Long Walk står sig bland det allra bästa jag över huvud taget läst av King, och jag skulle gladeligen rekommendera den till alla som befattat sig med något som är mycket jobbigt och tar lång tid: Livet, långdistanslöpning, Demon’s Souls. Den skildrar desperationens psykologi med frapperande tonträff: I en dystopisk parallell verklighet deltar hundra unga pojkar i en gångtävling. Den som faller under föreskriven hastighet vid fler än tre tillfällen skjuts ihjäl av en militäreskort. Med denna minimalistiska premiss skapar boken stort drama genom samspelet mellan de olika tävlande, var och en med egna motiv till att ställa upp och dito potential att lyckas bli den siste att överleva. The Long Walk är perfekt i sin enkelhet. Filmrättigheterna innehas av Frank Darabont, som tidigare tagit sig an Kings båda fängelseskildringar Den gröna milen och Nyckeln till frihet. Några faktiska planer på att sätta det hela i produktion finns mig veterligen inte, men jag hoppas.

The Running Man/Den flyende mannen är, i mitt tycke, inte en speciellt bra bok, men framstår i ett helt nytt ljus efter att man blir varse att King skrev den på 72 timmar. Karln håller för all del ett väldigt högt tempo även i övrigt, med sina 2 000 ord (tio sidor i tryck) om dagen, men det här är nästintill omänskligt. Tilläggas kan att King sannolikt inte hade klarat en dopingkontroll om någon stickprovskontrollant haft vägarna förbi under just denna apokalyptiska vecka. Enligt Kings eget förord till samlingsvolymen med Bachmanböcker publicerades det färdiga verket i princip utan ändringar, och det är i lika delar en komplimang till King och en kritik av förläggaren. Boken påminner ytterst lite om den film som spelades in 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen, men delar samma grundpremiss: En dystopisk amerikansk framtidsbefolkning är fjättrad framför tv-apparaternas allt groteskare realitytablå, där hjärtpatienter tävlar om att svara på frågor medan de står på trappmaskiner och krymplingar ställer upp i Wipeout-liknande tävlingar med krokodiler i vattnet. Mest prestigefylld av dem alla är The Running Man: Några tävlande tjänar annars ouppnåeliga summor pengar åt sina utblottade familjer för varje timme de lyckas undvika ett team av härdade prisjägare. Hela samhället är emot dem, och privatpersoner erbjuds hittelön för inringda tips.

Återstår gör två klassiska Bachmanböcker: Roadwork/Vägarbete samt Thinner/Förbannelse, den första i vilken en man lider nervsammanbrott i samband med att hans hus ska jämnas med marken till fördel för en planerad expressled. Den hör inte till mina älsklingar. Så inte heller Thinner, som är den enda av de tidiga Bachmanböckerna som inkluderar övernaturliga element: Efter att ha kört över en romsk kvinna drabbas den osympatiske advokaten Billy Halleck av en förbannelse som får honom att tappa vikt i eskalerande tempo. Inte heller Thinner är inkluderad i den volym som samlar Bachmans böcker, och den som letar skäl kan förutom den allmänt bristfälliga kvaliteten meditera över den rätt tveksamma bilden av det romska folket.

The Bachman Books är namnet på den samlingsvolym i vilken den hugade läsaren hittar The Long Walk, The Running Man och Roadwork. Finns att ladda mer från iBooks för under hundringen, och läses med fördel på platta.

I en tidigare bloggpost kom en insatt kommentator med teorin om att det är stor skillnad i kvalitet på Kings böcker, inte minst beroende på hur mycket tid han valt att lägga ner på dem. Detta hade inte slagit mig tidigare, men framstår som oklanderligt logiskt.

Vilka Kingböcker har läsekretsen läst, och vad var bra, vad var dåligt?

*King har gett ut ytterligare några Bachmanböcker på senare år, huvudsakligen som en kul grej.

Ursprungligen publicerad den 21 augusti 2012.

Kommentar den 8 oktober 2023: Jag har för mig att ämnet tas upp senare i åren under bloggen existens, men min favoritberättelse av King är annars den korta historien Survivor Type från 1985 års samling Skeleton Crew.

Jag har också länge och utan framgång propagerat för att min vän och kontorskollega Fredrik Backman skulle börja skriva böcker under pseudonymen Frederick Bachman.