Bland de många, många saker som jag är mycket, mycket intresserad av återfinns även finsk hiphop. Främst då i form av SMC Lähiörotat (även känt under den engelska titeln SMC Hoodrats), ett kollektiv härstammande från Helsingfors nordliga stadsdel Malmi. SMC Lähiörotat kom till min kännedom under 2010, via en dåvarande kollega med försänkningar i Finland, och blev lite av en intern meme. Mången annars intetsägande eftermiddag förgylldes endast av dessa herrars musik.

Hiphop är, som alla vet, till följd av lyrikens traditionella ämnesval en genre där artisternas bakgrund förr eller senare brukar bli föremål för omfattande nagelfarning, och den som befinns rappa om det hårda livet trots vad som förefaller vara en förhållandevis trygg medelklassuppväxt snabbt hamnar i onåd. Detta öde har blivit mången svensk hiphopartists, men det är någonting i korsbefruktningen mellan just finnar och hiphop som passar som hand i handske. Det är helt enkelt mycket gata i dessa ordkarga, svårmodiga och sisutuffa grannar från öst*. SMC Hoodrats – akronymen utläses Skate ManiaCs – kom till allmänhetens kännedom i och med en video i vilken bandet rappar över Mobb Deeps Shook Ones Part II, ursprungligen producerad för en skatefilm. Videon letade sig upp på YouTube, och blev snabbt en succé.

Klippet torgför många kompetenta rappare, men åtminstone i mitt tycke stjäls showen totalt av Erä-koira (vilket, om min finska inte sviker mig, kan översättas till ”Hunden från vildmarken”. Erä-koira dyker upp och stjäl showen 03:53 in i klippet nedan), vars rossliga finska rim bär stor trovärdighet. Det är min förståelse att Erä-koiras parti gav upphov till det idag vida spridda positivt laddade idiomatiska uttrycket ”ihan vitun jepa”, vilket jag fått översatt till något i stil med ”fitt-ja”. Jag har gått till avsevärda längder i kampen för att utröna innebörden av resterande text, och fått höra att det handlar om minnen från ett tufft 90-tal, i vilket berusade män förfrös utomhus, gravida kvinnor halkade i trappor, det missbrukades mäsk, temazepam och dålig marijuana och tillvarons dubbelnatur belyses genom att ställa Erä-koira eget öde i juxtaposition mot en barndomsväns poliskarriär.

Lanseringsklippet följdes av diverse skivsläpp, och i fjol nominerades gruppen i tre kategorier i den finska motsvarigheten till Grammisgalan. Klipper ifråga händer nedan, och Erä-koira briserar efter .

*Dessa stereotyper grundar jag huvudsakligen på egna erfarenheter från ett antal shakuhachi-workshops i Helsingfors i vilka jag deltagit under de senaste fyra åren, samt en förskole- och lågstadieuppväxt med en finskbördig jämnårig bästa kompis, som trots att vi umgicks varje dag konsekvent besvarade den rent rutinmässiga frågan ”Ska vi leka?” med ett lakoniskt ”Jag vet int’”.

Ursprungligen publicerat den 23 augusti 2012.

Kommentar den 11 oktober 2023: Jag vill minnas att Kulturkrock då det begav sig lite oväntat gästades av ett gäng hiphopkunniga finnar i kommentarfältet som generöst hjälpte till att bena ut några av de finare poängerna kring rimmen och Malmis dåvarande gatukultur, till fröjd och gamman för alla och envar.

Angående min finska kompis som jag helt tappade kontakten med så var jag gäst på kulturfestivalen i Helsingfors härom året, och fick under en scenintervju frågan om jag hade några särskilda kopplingar till Finland. Jag berättade då Jag vet int’-anekdoten ovan, och efter samtalet kom en herre och sökte upp min backstage, vilket visade sig vara min väns pappa (som, av skäl som för mig aldrig blev klara under mitten av 80-talet, konsekvent kallade mig för “Knicklas”). Han ringde på stående fot upp min barndomsvän så att vi fick växla några ord för första gången på decennier, vilket var väldigt fint, förhoppningsvis på återhörande.

Scenintervjun utfördes för övrigt av Alma Pöysti, och när jag frågade henne om vad hon höll på med för tillfället (hon hade någorlunda nyligen gjort rollen som Tove Jansson i filmen Tove), berättade hon att det än så länge var hemligt, men tillstod att inspelningen av vad-det-nu-var pågick i Sverige. I somras (sist på bollen, av hävd och ohejdad vana) såg jag äntligen filmatiseringen av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, där Alma gör en svårförglömlig insats. När pusselbitarna föll på plats kunde jag inte annat än att peka på skärmen och högljutt ropa: “Jag har träffat henne! Medan hon gjorde det där!”