Att jobba i mediabranschen handlar mycket om att värdera saker, antingen direkt i form av recenserande text eller indirekt i form av ämnesurval och framställande. Vi kan väl säga att ekvationens allra enklaste form handlar om att de flesta publikationer vill förknippas med rätt fenomen, vilka därför behöver framställas i ett visst ljus, samt slå an en sträng hos läsaren. Exakt på vilken av dessa tre pelare tyngdpunkten hamnar varierar. Recensioner och texter kan lätt bli en arena för skribentens egna försök till självförverkligande, där det sågas och hyllas med stor medvetenhet om hur den egna personligheten definieras för läsaren. Det är inte min avsikt att börja kasta sten i glashus här, för detta var – och är säkert fortfarande – i allra högsta grad en sanning även för egen del. Ju äldre jag blir, desto mer respekt har jag däremot fått hur svårt det är att bedöma kvaliteten hos någonting, och kommit fram till att konsumentupplysning är den mest läsarvänliga vägen att gå: Snarare än att ge egen subjektivitet fritt spelrum, är det bästa att försöka ge läsaren en bild som låter vederbörande dra sina egna slutsatser. Det är därför värderade kommentatorer som Platon tvingas efterlysa vad jag själv egentligen tycker om de saker jag skriver om här. Jag lägger gärna ut texten om saker som fascinerar mig, men anser att kvalitet vilar i betraktarens ögon. Om någonting har en koppling till Japan och en suggestiv bakgrundshistoria av våld och dålig mental hälsa är jag avsevärt mycket mer benägen att tycka att det är bra, av skäl som jag själv varken kan förklara eller berättiga, även om jag aldrig kunnat klara ett blindtest. Kontext spelar roll för hur vi uppfattar saker, och för alla är det olika: En hiphopartists musik upplevs sämre eller bättre baserat på hens uppväxtförhållanden, Veronica Maggio var bättre innan hon började spelas på radio, Robyn är äkta medan Teddybearsbröderna Åhlund som skriver hennes låtar är sellout då de driver en reklambyrå, Takidas musik är förkastlig för att den går hem i stugorna. Jag säger inte att det ena är mer sant än motsatsen: Sanningen är relativ.

I januari 2007 utfördes ett experiment på temat kontext och skönhet i tidningen Washington Posts regi. Den resulterande texten belönades med Pulitzerpriset, och jag kan knappast göra den rättvisa här, men tänker ändå försöka. Läs originalet, det är fantastisk läsning. Man började en fredagsmorgon vid åttatiden nära utgången till Washingtons tunnelbanestation L’Enfant Plaza, en daglig förbifart för tusentals pendlare på väg till sina öppna kontorslandskap i stadskärnan. På en ledig yta mellan en papperskorg och en läskautomat placerade man en helt oannonserad Joshua Bell, en av världens genom tiderna bästa violinister, ett före detta barngeni vars talang först upptäcktes i treårsåldern då han fäste gummisnoddar i en byrå, stämde dem genom att dra ut lådorna i varierande utsträckning och började imitera klassiska stycken på dem. Han spelar till vardags för stående ovationer på världens förnämsta klassiska scener, på ett av Antoni Stradivaris 1700-talsinstrument, en sägenomspunnen violin känd som Gibson ex Huberman, köpt för 3,5 miljoner dollar.

Några dagar tidigare bad man den välmeriterade orkesterledaren Leonard Slatkin om en prognos: Han var inte speciellt hoppfull, men uppskattade att en musiker av Bells kaliber ändå hade en förmåga så högt över gängse gatumusikant att en liten folksamling ändå borde stanna för att lyssna, säg 30-40 av de ungefär 1 000 som skulle hinna passera förbi under det tre kvart långa giget. Han hade fel. Nästan ingen stannade för att lyssna. Bell själv beskrev det som en surrealistisk och rätt traumatisk upplevelse, van som han var vid stora publiker som betalat hundratals dollar för att lyssna på honom. Vid L’Enfant Plaza tjänade han ihop 32 dollar. Värst upplevde han tystnaden mellan varje stycke, där inga stående ovationer kom, bara ljudet av förbipasserande fötter.

Tanken var inte att bekräfta eller dementera vilken anakronism klassisk musik är i dagens samhälle – tanken var att välja ut sex stycken som hyllats unisont i hundratals åt som några av mänsklighetens största musikaliska landvinningar, som tillskrivs förmåga utöver det vanliga att beröra sina lyssnare, oavsett musikalisk bakgrund eller tidigare kunnande. Sju personer stannade, och textens upphovsman, Gene Weingarten, intervjuade dem alla. Det är fascinerande läsning. En av dem är en lokal skoputsare, som för första gången lät bli att ringa polisen för att få den störande gatumusikern bortkörd. En annan var på väg till jobbet, men hörde någonting i musiken som fick honom att stanna upp, luta sig mot en vägg och komma försent istället. Nästan alla barn som hann passera vände sig om och ville stanna för att lyssna, men föstes snabbt vidare av stressade föräldrar. Mer än en ser sig förbluffat om i oförståelse för varför alla andra jäktade morgonpendlare inte tycks höra samma sak. Själv önskar jag verkligen att kan kunde ha varit en av de sju som stannade, inte av smakmässiga skäl, utan för att alla som skaffar sig tolkningsföreträde genom att skriva borde ha någon sorts plikt att lyssna uppmärksamt på vad som händer runt omkring dem, om det så bara är en buskmusiker. Jag håller även mina hypotetiska tummar för att jag hade kunnat skriva något uppmuntrande om killen som stod med dragspel och spelade Kalinka dagen därpå. Originaltexten är också en tankeställare för oss som gärna glider runt med Spotify i lurarna i syfte att slippa allt det där som gör livet oförutsägbart.