I lördags lyssnade jag på kvällens Polarpristagare Yo-Yo Ma i Konserthuset. Med fredagens text om Joshua Bells föga uppskattade gig för Washingtons tunnelbanependlare i färsk minne kändes det relevant att ställa frågan om vad som hade hänt om jag passerat en kepsbeklädd Yo-Yo en regnig eftermiddag på Drottninggatan. Hade jag stannat och lyssnat? Hade hans talang varit uppenbar? Man kan ju hoppas. Det hjälper onekligen att föregås av omfattande marknadsföring och att sitta i centrum för en ackompanjerande symfoniorkester, men imponerande var det. Inte minst för att Ma var den ende som spelade utan noter – bara den avslutande halvan innebar närmare 40 minuter musik med cellostämman i centrum. Fritt ur minnet.

Å andra sidan får man betänka att Yo-Yo Ma plockade upp cellon för första gången i fyraårsåldern, efter att ha avfärdat både vanlig- och altfiol. Detta väcker för övrigt vissa frågor om hur stor en cello för fyraåringar är: Eftersom alla dessa stråkinstrument i grund och botten är ett och samma fast i olika skala undrar jag om man helt enkelt stället en fiol på ända i händerna på underbarnet, växlar upp till den aningen större violan något år senare och slutligen skaffar en liten, liten cello? Icke desto mindre: Att vara 56 år gammal och ha en karriär som pågått i 52 av dem är inte illa. Man framstår onekligen som lite av en slashas i jämförelse.

Den avslutande delen av lördagens konsert bestod av Edward Elgars – ej att förväxla med Edward Elric – cellokonsert i E-moll, ett stycke som annars är mest förknippat med en helt annan cellist: Jacqueline du Pré. Du Pré gick ett oblitt öde till mötes, då hennes multipla skleros fick henne att förlora känseln i fingrar och händer, som avslutade hennes bejublade karriär vid 28 års ålder och tog hennes liv vid 42. Urpremiären av Elgars konsert, 1919, blev ett fiasko på grund av ogynnsamma repetitionsmöjligheter, men i du Prés händer blev den en succé. Yo-Ya Ma spelade in samma stycke för första gången 1985, och gör något ganska annorlunda. Lyssna.

Den mycket skarpsynte kan ha noterat en annan gemensam nämnare i klippen ovan – det är samma cello (och samme dirigent, förresten): Byggd av Antonio Stradivari 1712 och döpt efter sin tidigast belagde ägare, mästercellisten Karl Davydov, som fick cellon till skänks av en anonym sockerpappa och använde den till att underhålla vid tsaren Alexander II:s hov. Cellon bär fortfarande en hel del missprydande ärr från de hårda åren i Ryssland, men hamnade slutligen hos du Pré under 60-talet, och lånades efter hennes död ut till Yo-Yo Ma, som i omväxling med två andra instrument spelat på den sedan dess.

Som journalistikstudent får man på skämt lära sig ordstävet ”kolla aldrig en bra story”, och när man väl börjar jobba inser man att stora delar av branschen lever med detta som ett högst reellt rättesnöre. Vad gäller kvaliteten hos Stradivari-instrument är myten en mycket mer tacksam historia än sanningen, och är därför den som oftast återberättas. Klart är att karln var en fena på att bygga instrument, och utvecklade en mängd hemlighetsfulla metoder ifråga om träslag, lacker och dimensioner, vilket resulterade i högt skattade och mycket välljudande pjäser. Forskare, entusiaster och musiker har dock åtskilliga gånger försökt belägga huruvida en Stradivarius verkligen är överlägsen andra välbyggda instrument, och både blindtester och akustiska analyser har visat att det inte finns någon urskiljbar skillnad på en Stradivarius och ett av dagens mer högklassiga instrument. Det finns musiker som opponerat sig mot detta, och kontrat med att inga blindtest ger rättvisa åt känslan av att spela på vissa instrument. Så må vara fallet, men i så fall är fördelarna med en Stradivarius enbart en affär för ett priviligierat fåtal. Inget av detta har gjort något för att påverka instrumentens marknadsvärde i negativ bemärkelse: Hittar du någon av de fioler, cellos eller altfioler som byggdes under Stradivaris guldålder, 1700-1725, i morfars vindskontor kan du räkna med att raka hem två-tre miljoner dollar.

I lilla italienska Cremona fanns under första halvan av 1700-talet en konkurrerande instrumentmakare, vars karriär dock kom att bli mycket kortare än Stradivaris: Guiseppe Guarneri var endast verksam under ett tjugotal år, medan den flitige Stradivari började tidigt och levde tills han blev 93. Guarneris instrument skattas bland musiker lika högt som Stradivaris, men har en mycket intressant skillnad: De är rätt fula. Medan Stradivari redan på sin tid var en berömd yrkesman som kunde sälja sina pjäser till förtjänst var Guarneri i konstant underläge. Han tvingades därför producera snabbt och till lägre pris. Därför prioriterade han ljudet, och struntade i mycket annat. Den så kallade snäckan, som ser ut sen en liten rulle av trä högst upp vid stämskruvarna, har huvudsakligen dekorativ funktion och snidades till lite på en höft. När Guarneri visste att han hade ett bra instrument rent akustiskt brydde han sig ibland inte om att ens sätta f-hålen symmetriskt. Icke desto mindre anses Guarneris instrument vara av sällsynt hög kvalitet. Alla violinvirtuosers slutboss, tillika Yngwie Malmsteens spirituelle förfader Niccolò Paganini spelade i princip enbart på sin Guarnerius, känd som Il Cannone.

När en rörd Yo-Yo Ma under lördagskvällen lyssnat färdigt på åtskilliga minuter av stående ovationer satte han sig ner och spelade denna, helt ensam. Notera att han spelar flera stämmor samtidigt.

Ursprungligen publicerat den 28 augusti 2012.

Kommentar den 23 oktober 2023: Det är för övrigt kutym för solister att spela utan noter i konsertsammanhang, fick jag lära mig för ett tag sedan när jag var på Berwaldhallen och mitt sällskap visade sig vara bekant med en av violinisterna, som vi följaktligen snackade en del med. Men hur ser man på saken i Japan, frågar sig vän av ordning? I shakuhachivärlden i alla fall kan jag berätta att det för en solist anses vara fullständigt självklart att spela stycket fritt ur minnet, MEN det anses också vara vansinnigt arrogant att försöka stoltsera med den saken, varför man alltid förväntas ha noterna framför sig även om man aldrig tittar på dem.