Christopher Walken fick en gång frågan varför han gör så mycket film av tveksam kvalitet – hur kommer det sig att en skådespelare som oscarbelönats för insatser i The Deer Hunter inte tvekar att tacka ja även till roller i The Prophecy, Joe Dirt, Kangaroo Jack, Gigli? Svaret framstod som både ärligt och sympatiskt:
– Andra människor spelar golf eller gillar att ligga på stranden. Jag tycker om att göra film. Om någon ringer och erbjuder mig en roll ska det rätt mycket till för att jag ska tacka nej. 

Anthony Hopkins kom att bli lite av the original gangster när det handlar om att som vördad ålderman ställa upp i genrefilm riktad mot mainstreampubliken. Han gjorde det genom att tacka ja till rollen som världens mest folkkäre kulturnobb/androvor Hannibal Lecter i När lammen tystnar, och gjorde det så bra att han inte bara fick en Oscar för det, utan även lyckades överglänsa hela sin övriga karriär, både före och efter. Sean Connerys utmärkta 80-talsinsats i den på många sätt magiska Highlander i all ära, men Hopkins är pionjären.

Hemligheten med att låta sig typecastas som ålderstigen gud, trollkarl, grå eminens i CIA eller mystisk superhjältementor är att göra det med ett visst mått av integritet. Rätt mängd avmätt värdighet fungerar som ett skyddande lager teflon, och när du året därpå tackar ja till House of Sand and Fog eller The Constant Gardener bryr sig ingen om att du stod och skelade under hårförlängningar iklädd ringbrynja och hötte med en hillebard. Vissa är dock bättre på det än andra. Hopkins har förvisso devalverat sig själv allvarligt under det senaste decenniet, men har en hög lägstanivå. Liam Neeson håller jag för utmärkt: Han klarar sig relativt oskadd till och med genom ett debacle som Wrath of the Titans, men man får heller inte glömma att han har en gedigen bakgrund som sträcker sig ända till John Boormans Excalibur från 1981. Max von Sydow är så gott som alltid bättre än materialet han medverkar i, från Dune till Robin Hood via Minority Report. Bill Nighy befinner sig på lite av ett sluttande plan – jag tyckte att han förhöjde stämningen avsevärt som Davy Jones i de två mellersta Pirates of the Caribbean-filmerna, och det är klart att karln kan göra en suverän Rufus Scrimgeour i sömnen, men ovan nämna Titans-film var en varumärkeskrasch av rang. Stellan Skarsgård gör alltid en habil Stellan Skarsgård, oavsett om det är för Lars von Trier eller Renny Harlin. I skalans bortersta och minst avundsvärda ände hittar vi en man med en minst sagt eklektisk meritförteckning: Ben Kingsley, född Krishna Phandit Bhanji, adlad år 2000 för sina insatser inom skådespelarskrået, flerfaldigt oscarsnominerad och en gång tilldelad, lysande i en uppsjö minnesvärda filmer – men också en man som inte tvekar att tacka ja till en biroll i BloodRayne när Uwe Boll ringer. Direkt-till-dvd-fiaskot The Last Legion. The Love Guru. Prince of Persia: The Sands of Time. Lucky Number Slevin.

Varför ställer man upp på dylikt, även om man till skillnad från Christopher Walken har en meningsfull fritid? Jag tror att pengars värde inte ska underskattas här, men jag misstänker också ett annat tydligt skäl: Det är säkert sjukt kul. Produktionerna är fulla av unga människor som gör roliga saker, stämningen under inspelning är säkert hög. Man kan med hjälp av överlagt överspel lätta lite på det tryck som genererats av åratal av subtila åtbörder, nyanserade personporträtt och mångbottnade repliker och kasta det gråsprängda huvudet bakåt:
– RELEASE THE KRAKEN!
Det förlänger säkerligen livet. Bra för alla. 

Jag vill också redan nu flagga för den kommande generationen oförutsägbara manliga genreskådisar: Adrien Brody har visat gott gry. Oscar för Pianisten 2002, tätt följt av The Brothers Bloom och Predators. Återväxten förefaller säkrad.  

Ursprungligen publicerad den 29 augusti 2012.

Kommentar den 26 oktober 2023: John Turturro! Detta decenniegamla inlägg förebådar möjligtvis den egenartade genre där geriatriska karaktärsskådespelare försökte återvinna förlorad ungdom, eller nåt, genom att återuppfinna sig själva som actionhjältar. Liam Neeson gick i täten här, men den som ställde till det värst är väl kanske Denzel Washington, vars sluttande plan började med debaclet Safe House – jag vaknar ännu skrikande över dumheten i den scen där Denzels Tobin Frost (åh herregud) hånfullt låter sig waterboardas för att tjockleken på handdukarna inte är sådan att det är något att uppröras över. Exemplet Bruce Willis erinrar om allvaret i det hela, vilken ju till och med fick The Golden Raspberry Awards att återkalla sitt specialpris för hans digra insats som hörsnäckeregisserad inhoppare i allsköns skamlöst skräp: han var inte bara en dålig skådespelare, det var medicinskt. Slagkraften i hans namn utnyttjades skoningslöst av en producent vid namn Randall Emmett (hjärnan bakom en hel industri av direkt-till-streaming-filmer med affärsidén att göra affischnamn av minutlånga birollsinhopp från ålderstigna före detta storstjärnor) fullt medveten om det begynnande handikappet, och man baxnar över cynismen som avtäcks i LA Times artikel på ämnet från i fjol.