I början av sommaren hade vi en diskussion om sommarläsning, som ni förhoppningsvis minns. Tips utbyttes, råd gavs. Augusti månad är nästan slut, hösten står för dörren, och det har blivit dags att se hur det gick för oss.

Jag började sommaren med mitt ihållande projekt att gå till botten med var de långrandiga postmodernisterna handlar om, egentligen. Turen hade kommit till Don DeLillos Underworld. DeLillo trängs tillsammans med Cormac McCarthy, Phillip Roth och Tomas Pynchon i vad som brukar anses som de amerikanska 30-talisternas litterära elit, och Underworld påstås ofta vara hans magnum opus. Att försöka sammanfatta postmodernistiska klossar som inte skäms för att passera 800-sidorsmarkeringen är, inbillar jag mig, lite som att vara mellanchef på ett svenskt it-företag och försöka förklara för bordsdamen vad man jobbar med. Det är svårare än man tror. Underworld försöker ta ett helhetsbegrepp på amerikansk samtidskultur genom att (bland annat) följa en basebolls krokiga väg genom det sena 1900-talet, från det att den plockas från läktaren under slutminuterna av en mycket viktig match till dess att den upphöjs till ovärderligt samlarobjekt. Det förekommer även konstnärer som färglägger stridsflygplan i öknen och hivsmittade grafittimålare. Underworld är ett skolexempel på den typ av bok som man antingen kan läsa väldigt snabbt och intensivt eller låta bli. Lyckas man med det förstnämnda är det för all del värt besväret.

Efter att flera gånger ha misslyckats med att uppnå konsensus trodde jag länge att jag och Umberto Eco gått skilda vägar, men bestämde mig ändå för att läsa Begravningsplatsen i Prag. Vad den handlar om gicks igenom i större detalj för några veckor sedan i en text om litterära konspirationsteorier, men visst: En förfalskare som i slutet av sin levnad drabbas av personlighetsklyvning minns det 1800-tal under vilket han arbetade för diverse ljusskygga aktörer, vilket kulminerade i produktionen av Sions Äldstes Protokoll, en notorisk antisemitisk text. Mer underhållande i början än i slutet, mer intressant som historielektion än som roman. Ungefär här, i början av juli, tankade jag ner gratisserieläsaren MangaReader till paddan och blev torsk på Naruto. Det tog mig lite mer än hundra digitaliserade utgåvor innan överdosen var ett faktum, och formatet började gå lite på tomgång: Fiende är oövervinnerlig! Men vi har en hemlig ninjaförmåga! Men det har han också! Men vi har tillgång till massiv extrachakra! Men han har en till mystisk ninjaförmåga! Men det har vi också! Icke desto mindre underhållande. Jag brukar föredra mina mangahuvudpersoner som introverta träbockar med stort inre mörker, men det visar sig att entusiastiska ungdomar som tyglar sin adhd i det godas tjänst funkar minst lika bra.

Vidare på temat Japan klämde jag efter mycket om och men Koushun Takamis Battle Royale, som jag snubblade över på en bokhandel i London. Med tanke på det skapligt banala upplägget – känns väldigt inspirerat av Suzanne Collins, va? – är det en förvånansvärt lång bok, som framförallt slutar med en fin tonträff till mervärde för gubbrocksentusiasten. Därpå blev det dags för några andra böcker på liknande tema, vilka har dokumenterats under Richard Bachman-inlägget förra veckan: The Long Walk och The Running Man. Den förstnämnda tycker jag är underbar.

Av skäl som jag inte riktigt kan rättfärdiga i efterhand blev det tydligen dags för nästa pratglade postmodernist: Roberto Bolano, och boken ifråga var The Savage Detectives. Jag läste 2666 i fjol, och den gav väl inte nödvändigtvis mersmak, men så många människor har sagt så mycket fint om The Savage Detectives att jag bestämde mig för att ge den en chans. Handlingen kretsar kring en samling mexikanska poeter, och i synnerhet hur två av dem bestämmer sig för att spåra upp en försvunnen kollega.

Svenskt, då? I samband med en intervju fick jag anledning att sätta mig in mer i Jonas Hassen Khemiris författarskap, vilket var trevligt. Inte minst kommande Jag ringer mina bröder, som är ytterst läsvärd och dessutom inte lär ta ohemula mängder av läsarens tid i anspråk. Vi pratade för övrigt just om tunga postmodernister, och Jonas skrädde inte orden:
– Typ Jonathan Franzen? Frihet? Fy fan vad tråkigt.

Carl-Michael Edenborg, sägenomspunnen förläggare på förlaget Vertigo, som bland annat ger ut min husgud Nikanor Teratologen, har skrivit under eget namn på annat förlag: Det rör sig om en dramatiserad biografi över 1700-talstonsättaren Georg Friedrich Händel, men mer i detalj om tabubelagda lustar till kastratsångare. Har inte kommit så långt, och lär inte hinna färdigt innan månaden är slut, så vän av ordning får väl räkna den till höstkontot.

Martin Luuks Ingen jag vet är i mitt träd är en liten samling av fyra texter, med varierande teman. En av dem handlar om kärleken och längtan till en annan människas AIDS. Jag behöver längre betänketid innan jag uttalar mig om det hela.

Utöver detta har det naturligtvis varit Fredrik Backmans roman En man som heter Ove och den mer kåserande Saker min son behöver veta om världen.

Jag är intresserad av att höra vad ni läst i sommar, och vad ni i så fall tyckte om det: Högt som lågt, deckare eller poesi, 50 shades of grey eller Dostojevski. Berätta!

Ursprungligen publicerat den 30 augusti 2012.

Kommentar den 22 november 2023: Jaha, vad har hänt sedan detta skrevs? Sjukt att detta var året då Fredrik debuterade, det känns som en evighet sedan.

Teratologen blev deplattformerad 2016 – i den mån detta är möjligt för någon som skyr offentligheten till varje pris – efter att av tidskriften ETC belagts vara upphovsman till ett konto på Flashback som, i författarens stil, producerat en stor mängd hatiskt material som rimmar illa (eller väl, beroende hur man ser på saken) med densammes litterära alster. Mikrodebatt följde, huvudpersonen höll sig sin van trogen från att gå i svaromål. Så långt person. Vad gäller verk: Jag vidhåller att det inte är möjligt att läsa Äldreomsorgen, Förensligandet et al som någon sorts nazipropaganda. I en av de mycket fåtaliga intervjuer som författaren någonsin gjort – mejlledes, minns inte med vem, tror det kan ha varit i tidskiften Subaltern möjligtvis, eller i Tidningen Kulturen – fick han en fråga om denna aspekt av innehållet i hans verk, och påpekade att hans författarskap ur ett nazistiskt perspektiv lär ha betraktats som ett skolexempel på entartete kunst, degenererad konst, och det stämmer antagligen alldeles utmärkt. Jag har ingen aning om vad som pågår hos Teratologen, men ett citat ur Also sprach Zarathustra ur hans egen översättning kommer på tanke: Man måste ha kaos i sin själ för att föda en dansande stjärna. Det enda som mig veterligen lämnat Teratologens skrivbord sedan 2013 är en översättning av Max Stirners Den ende och hans egendom, vilken kom till min kännedom efter att Torbjörn Elensky skrivit om densamma i en Under Strecket i samband med utgivningen 2020. Jag hade vid tillfället vissa problem med den avslutande karaktärsutvecklingen hos en figur i mina böcker vid namn Emil Winge, vars ställningstaganden rubbas svårt då han inser att hans äldre bror Cecil tycks ha både rätt och fel samtidigt, och Stirners bok gav lösningen på det hela.

Långt efter att ha intervjuat Jonas Hassen Khemiri har jag fått nöjet att bli en aning bekant med honom som kollega: Först sågs vi då jag löste av honom vid någon sorts stafettsignering som Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan höll under pågående julshopping. Man stod mitt i vimlet vid en pulpet, och hade man röta råkade någon som nyss köpt ens bok få syn på en. I mitt fall tror jag det rörde sig om typ sex pers på en halvtimme, och det var en rätt demoraliserande begivenhet, på det hela taget. Jonas såg inte heller ut att ha speciellt kul när jag tog hans plats, och detta trots att han till skillnad från mig är sin egen reklampelare i kraft av sin längd på cirka 2,5 meter. Vi träffades även inför årets Bokmässa av en händelse i Bonniers lokaler där jag skulle signera Ödet och Hoppet för utskick. Jag hade min konvalescerande nioåring med mig, och pekade noga ut Jonas för honom och framhöll att detta kommer bli perfekt att namedroppa i hans utlämnande självbiografi om en uppväxt i sin framgångsrike fars skugga.

Roberto Bolano stöp ju vid så unga år (50) att redan 2666 gavs ut postumt. Dock lämnade han efter sig så mycket outgivet material att han publicerat långt mer som död än som levande, och nog kan jag tycka att det rört sig om gravplundring i syfte att tjäna pengar på ett gångbart namn än att vårda minnet av ett säreget författarskap. Efter att ha läst mycket som jag inte alls tyckte om hittade jag dock Nazi Literature in the Americas, som utan konkurrens gick och blev min favoritbok av denne märklige chilenare. Det är en fiktiv katalog över författare och kulturpersonligheter på den yttersta högerkanten, främst i Sydamerika. Väldigt rolig på ett sätt som inte får dig att skratta rakt ut, och långt mer lättillgänglig än hans tjockare alster till på köpet.