I kväll är det svensk premiär för den fjärde säsongen av River Monsters på Discovery. Serien dök upp 2009, och gjorde mig och åtskilliga andra – serien kom att bli ursprungskanalen Animal Planets mest sedda egna produktion på sex år, men kring 1,5 miljoner tittare per avsnitt – djupt beroende av att få se extremfiskaren Jeremy Wade klafsa runt många av planetens mest oländiga flodterränger i jakt på diverse sägenomspunna fiskar. Wade framstår inte sällan som en modern kapten Ahab – ett intryck som förstärks av ett snövitt hår och en stirrande blick – beredd att utsätta både sig och sina undersåtar i filmteamet för precis allt som krävs för att dra upp osannolikt stora, farliga och i regel hårresande fula odjur ur sötvattensdjupen. Seriens framgångar kom som en naturlig följd av att Wade själv inte är någon utpräglad tv-personlighet eller programledare, utan bara – inser man snabbt i en intervjusituation – en djupt besatt excentriker som förföljs av ett produktionsteam. När han får napp och vet att kroken potentiellt sitter i det han jagat i veckor ser man liksom hur ögonen tappar fokus och han kliver in i någon fjärran hemingwaysk dimension. Under dessa ofta flera timmar långa bataljer, som tidvis har resulterat i avslitna halssenor, brutna spön och spontana simturer till andra sidan floden, brukar han kontinuerligt prata till kameran, men åtminstone för min del känns det snarare som att han pratar med sig själv. Eller möjligtvis med fisken.

Programmets ursprung är det bästa tänkbara: Wade själv levde liv som påminde i hög grad om det filmade materialet, med den avgörande skillnaden att finansieringen togs helt ur egen ficka. Större delen av året tillbringade han knegandes i vilket sporadiskt yrke han än kunde få fatt i, sparade varje tänkbar slant och använde dem när spargrisen blivit stinn nog till att resa mot sina drömmars mål: Någon bisarr avkrok av världen där civilisationen låtit något förhistoriskt monster växa sig till bibliska proportioner. Hans mångåriga jakt på den amazonska arapaiman tog åtskilliga resor under flera år – tre månader om året i sex års tid – under vilka han lärde sig den lokala portugisiska dialekten i syfte att underlätta sökandet. När uppdraget väl var slutfört riktades det mentala hårkorset mot nästa fisk, oftast på en helt annan kontinent. I syfte att tillskansa sig bättre resurser skickade Wade själv in lite material som filmats av honom själv – där hans lilla pontonplan bland annat störtar mitt i den brasilianska regnskogen – och resultatet blev denna underbara lilla serie.

Skillnaden mellan River Monsters och andra fiskeprogram är större än man tror, beroende på att förutsättningarna för flodfisket är radikalt annorlunda än för det avsevärt vanligare havs- och sjöfisket. I de förhållandevis näringsfattiga större vattendragen är sikten för det mesta god, och vi vet mycket om de delar av djurlivet som kan siktas kring ytan helt enkelt för att vi kan se det. I floderna är det annorlunda: Det näringsmättade vattnet är fullt av partiklar som gör det grumligt. Den kunskap vi har om faunan i strömmande sötvatten stammar från det som dras upp av fiskare, för i vattnet går det inte att se något. Dessa mörka vatten kan dölja sällan skådade fiskarter, eller enstaka exemplar som avviker i storlek. För – som Jeremy Wade själv förklarade när jag fick möjlighet att intervjua honom i mars i fjol och kastade mig över möjligheten som en ivrig golden retriever på ett synnerligen attraktivt byxben – om du isolerar ett däggdjur på en plats och förser det med en oproportionerligt ymnig källa till föda, blir det överviktigt och dör. En fisk, däremot, blir bara större och större.– Den längsta tidsperiod jag tillbringat med att försöka fånga en och samma fisk är nog jakten på den goliattigerfisken. Jag åkte till Kongo för att fånga den 1985 och var där i tre månader. Det här var under en period då jag tog vilka ströjobb som helst, jobbade intensivt i åtta-nio månader om året och sparade varje öre för att kunna åka utomlands och fiska i ett kvartal. Jag åkte tillbaka 1990 och 1991 innan jag till slut fick en. Och så den brasilianska arapaiman, världens förmodligen största sötvattensfisk. Jag fiskade längs Amazonas tre månader om året i sex år innan jag fick en.
Vilken är den tristaste och tråkigaste fisk du någonsin fångat?
– Under en resa till Japan fiskade jag karp i centrala Tokyo. Det fanns en liten konstgjord damm bredvid centralstationen, flankerad av skyskrapor på alla sidor och fylld till bristningsgränsen med inplanterad fisk. Man betalade några yen, så fick man ett litet spö och en liten pall, och kunde sätta sig och dra upp en karp. Vilket gick ganska fort.
När sänds det programmet?
– Det här gjordes i privata sammanhang.
Vilken är din eget favoritprogram i serien?
– Vi åkte till Himalaya för att nysta upp en omfattande historieflora om en enorm flodfisk som ryktades vara människoätare. Den här typen av skrönor brukar mötas av tvivel: Fiskare är i regel inte speciellt betrodda, på grund av deras benägenhet att berätta just fiskehistorier. Men vi började fundera på själva vetenskapen, och ur det perspektivet är fiskar enormt intressanta – ett däggdjur som har tillgång till för mycket mat blir överviktigt och får vacklande hälsa, medan en fisk i samma situation bara fortsätter växa. Till sist är det möjligt att enstaka exemplar blir gigantiska – mycket större än vad som betraktas som normalt för rasen. I Himalaya är folket hinduer. De bränner sina döda, och kropparna hamnar sedan i floden. Dessa halvbrända lik blev en källa till föda för en lokal ras av mal, och en historia som på ytan lät osannolik blev plötsligt rimlig. Jag fångade till slut ett stort exemplar – inte tillräckligt stort för att sluka en vuxen människa, men inte långt ifrån.
Ranka den största, den fulaste och den farligaste av de fiskar du dragit upp.
– Störst: En tjurhaj – de letar sig långt upp i floddeltan i jakt efter föda. Fulast: Den himalayska djävulsmalen. Farligast? Jag skulle säga den kongolesiska jättepacun, en avsevärt större släkting till pirajan. Om man råkar simma på fel plats i Kongofloden kan man verkligen råka illa ut. Den knipsar av lemmar. Enligt legenden är jättepacun mycket intresserade av objekt som hänger och dinglar från nakna, simmande män.
Vad händer härnäst?
– Vi har kommit till en punkt i River Monsters där vi börjar få slut på fisk. En av mina drömmar är att få åka till Mongoliet och fånga en timan, en typ av flodlevande jättelax. Jag har hört att de fiskas med hjälp av beten som ser ut är gjorda för att efterlikna simmande hundar. Det vore kul.

Kulturkrocks fyra favoritfiskar ur River Monsters

Goliath Tigerfish (S02E01)
Denna sällsynta fisk, hemmahörande i Kongofloden – ”basically a giant piranha”, enligt programmet – har pekats ut som boven i dramat bakom diverse attacker på lokala fiskare, och dras till slut upp efter mycket möda och stort besvär.

Alligator Gar (S01E03)
En enorm flodfisk hemmahörande i den amerikanska södern, i muntlig tradition skurken bakom en lång historia av glupska övergrepp på lokala simmare.

Thailändsk jätterocka (S02E02)
Wade får napp på en åtskilliga hundra kilo tung rocka i Mekongfloden mer eller mindre mitt i tätbebyggd stadsmiljö, som dessutom föder en kull mindre rockor mitt under pågående fångst. Det hjärtskärande är att han blott timmar tidigare haft ett ännu tyngre exemplar på kroken, som dock knäckte spöt och avvek.

Tjurhaj (S02E07)
Den välkänt aggressiva tjurhajsstammen gör allt fler avstickare upp längs floderna i det urbana Australien, i jakt på mat och mänskligt avfall. Wade kastar ut linan och får hugg av en drygt 350 kilo tung haj, vilket inleder en två och en halv timme lång holmgång.

Ursprungligen publicerat den 5 september 2012.

Kommentar den 28 november 2023: Jäklar vad man (jag) kollade på Discovery på linjär-tv:s tid. Jamie Hyneman och Adam Savage var i princip familjemedlemmar där ett tag . River Monsters var en stor favorit, tills vi kom till den förutsägbara punkt där Jeremy dragit upp varje cool fiskar som upp ur flod kunde dras. Man märkte vart det barkade i rätt god tid, då de flesta stora otäcka fiskar som beslogs med true crime-artade anklagelser om övergrepp på flodfarande människor – svagaste delen i seriens premiss, i mitt tyckte, då det ofta blev väldigt spekulativt och anekdotbaserat – var olika arter av mal. Men vilka tider vi fick tillsammans! Jag minns en fin final i form av ett längre avsnitt betitlat “Lair of the giants”, som avslutades med att Jeremy någonstans i höjd med Amazonas källa fick hugg på en för vetenskapen okänd art av gigantisk arapaima. Jag har vaga minnen av att man begav sig till våra breddgrader och försökte måla upp gäddan som någon form av potentiell mannadråpare, och någonstans där kände jag att det börjat gå inflation i förtroendekapitalet.