Bloggstammisen T, som numera tycks ha avancerat till en modererande funktion, uppmanade härom veckan bloggen att nämna sin favoritfilm genom tiderna. Det är ju en väldigt svår fråga, förstås, inte bara för att det är svårt att välja, utan för att den kanske säger mer om dig själv än du vill. Det ligger nära till hands att ljuga och träffa ett val som inte är fullt ärligt, för att ge sken av att vara någonting man inte är. Där står du och maler på om Tarkovskij, liksom, men Dude, where’s my car? har du sett tjugo gånger och inte ens varit hög alltid.

Bloggen har rannsakat sig själv, och kommit fram till att det inte är de stormiga romanserna som består under tidens tand. Inte Oldboy eller Lost Highway, eller The Secret of NIMH, eller Ronja Rövardotter. Det är det långsiktigt tillfredsställande, det som tål att dela livet med över tid. Det visar sig, ärligt talat rätt otippat för egen del, att den bästa film bloggen sett är Stanley Kubricks Dr Strangelove från 1964, fullständigt namn: Dr Strangelove, or How I learned to stop worrying and love the bomb.

Varför? Dels är jag, inte olikt Ester Nilsson i den för tillfället så kontroversiella liberala kaloriräknaren tillika krönikören Lena Anderssons Augustprisbelönade nyckelroman Egenmäktigt förfarande, svag för auteurer. Snart sagt varenda liten detalj i filmen kan härledas till regissörens perfektionism. Den är vacker att se på, den är förödande välskriven, den är oerhört roligt fast sällan på ett sätt som får mig att skratta rakt ut, och vad gäller människosyn befinner vi oss helt och hållet på samma våglängd. Rolig trivia finns det gott om: Hur George C Scott lurades till överspel under förespeglingen att det rörde sig om någon sorts “övningstagningar”, och efter att dessa användes i den färdiga filmen svor att aldrig arbeta med Kubrick igen. Hur Slim Pickens å andra sidan aldrig informerades om att han spelade i en komedi, och aldrig fick läsa andra scener än sina egna, och därmed gör sitt livs roll som major Kong ombord på den ödesdigra B-52:an som ingen kan stoppa från att utlösa jordens undergång. Han är så makalöst rolig i sitt allvar att jag inte fattar hur man ens kunde rollbesätta honom. Att han assisteras ombord av ingen mindre än James Earl Jones i sin debutroll på vita duken. Bilden av hur Kong rider rodeo på bomben medan den faller. Doktor Strangelove själv, som mestadels förekommer i periferin men som likväl fått ge filmen dess namn. Sellers i sina tre roller, alla utmärkta, och som Kubrick syrligt kommenterat: “Jag fick tre till priset av sex.”

Hur många gånger jag än sett Bomb Run-sekvensen i filmens slutskede kan jag inte se mig mätt på den. Den är så makalöst underdriven i sin surrealism över alla fail-safes som går fel, leker med möjligheten att det kanske trots allt finns ett lyckligt slut inom räckhåll, men visar hur dylika hinder står sig slätt mot människans förmåga till improvisation i nödens stund, på vägen mot en av filmhistoriens mest minnesvärda bilder. Apokalypsen följer.
– Stay on the bomb run, boys, I’m gonna get them doors open if it harelips everybody in Bear Creek.