Det finns flera två stora grenar av zenbuddhism. Båda syftar till att lyfta sina utövare mot kensho, upplysningen, en konfrontation med din egen sanna natur. Sotosekten använder sig av en meditationsform känd som shikantaza, ”bara sitta”. Den mediterande lär sig att räkna sina andetag, men med tiden att bara sitta fri från tankar, följandes sina in- och utandningar tills tillvarons hemligheter (eller kanske snarare brist på hemligheter) uppenbarar sig. Rinzaiskolan, däremot, pressar sina lärjungar till upplysning med hjälp av koaner. En koan är, enkelt uttryckt, en olöslig gåta. Vilka koaner som används inom vilken gren av zen varierar: De två mest kända koansamlingarna inom japansk zen heter Mumonkan (The gateless gate) och Hekiganroku (The Blue Cliff Records), båda härstammande från Kina. En koan tar sig ofta men inte nödvändigtvis uttryck av en kort återberättad historia. Exempel?

En munk bad Joshu om att få gå i lära hos honom.
– Har du ätit? frågade Joshu.
– Ja, sa munken.
– Gå då och diska din skål, sa Joshu.
Vid dessa ord nådde munken upplysning.

Eller:
När två händer klappar uppstår ett ljud. Vilket är ljudet av en hand som klappar?

Eller:
Utan att tänka på gott eller ont, visa mig ditt ansikte innan din mor och far föddes.

Koaner är inte intellektuella problem med rationella lösningar. Icke desto mindre kräver en zenmästare en demonstration av förståelse av sin elev. Lösningen är individuell. Själv har jag träffat minst en person som till följd av mycket stora händer kunde klappa med en hand genom att öppna och sluta den snabbt – han var skinnskalle och hade sannolikt inte klassats som redo för mer avancerad spirituell träning av den gängse zenmästaren.

För två helger sedan befann jag mig på mina svärföräldrars landställe, i deras frånvaro. I ett svagt ögonblick hade min hustru gått med på att klippa gräsmattan under helgen, vilket i förlängningen kom att drabba mig. Den aktuella gräsmattan breder ut sig över en terräng som skiftar dramatiskt mellan vidsträckt, öppen tristess och svårforcerad kupering, minerad med små blomsterbestånd som på inga villkor får mejas ner. Jag upplever för det mesta mig själv både som mentalt stabil och en vän av fysisk aktivitet, men en viss typ av ansträngande arbete får mig helt ur balans: Det jag inte förstår syftet med. Den här gräsmattan är obegriplig. Vid ett tillfälle har jag hjälpt till att terraforma ytterligare en del av trädgården – ett stort buskage avlägsnades till fördel för ännu mer gräsmatta. Den resulterande gröna vidden är åtskilliga hundra kvadratmeter stor. Den behöver i princip konstant underhåll.

Medan jag knuffade det bensindrivna gräsklipparbelätet fram och tillbaka i timmar hann jag få flashbacks från min barndom: Hur mina föräldrar arbetade hårt vecka ut och vecka in för att tillbringa helgerna på alla fyra i rabatter, med jord upp till armbågarna och värkande korsryggar. Pappa tryckte den blå handkraftsdrivna klipparen över gräset, för det var viktigt att gräsmattan var fin. När jag blev lite äldre kom jag fram till att trädgårdar inte är en plats så mycket som det är en stor och ondskefull organism, en konstig parasit som smittar människor med dåligt immunförsvar i en viss ålder. Den indoktrinerar dem tills de villigt dedikerar all sin tid till dess underhåll. Vad är poängen? Gräset växer konstant, och vad är det för fel på en vildvuxen sommaräng?

Medan jag kände blåsor slå upp på handflatorna under friktionen mot gräsklipparens handtag, svettades och svor högt och nyskapande, började jag fundera: Hur ofta har jag inte sett mina egna föräldrar, mina svärföräldrar, grannen och andra fullt tillräkneliga personer påta i trädgården med en utslätad min av kontemplativ tillfredställelse? Det är en koan. Dessa människor vet något jag inte vet, och heller inte är kapabel att förstå. Än. Jag misstänker att det där gräsmattan kommer att behöva klippas mer än en gång till innan sommaren är slut, och medan det svårmanövrerade gräsklipparen måste fösas genom vattensjuka sänkor och över dolda stenar kanske den andliga mognaden plötsligt kommer infinna sig.

Det underliga är att zenbuddhisternas trädgårdar består av krattade grusplaner.

Ursprungligen publicerat den 1 juni 2012.

Kommentar 1 juli 2023: Livet gick, och med åldern knäckte jag denna koan, liksom andra. Låt mig sammanfatta händelseförloppet i korthet.

Med barn vänds livet helt upp och ner. Deras skötsel och logistik absorberar all vaken tid. De blir dock äldre, med vilket det finns både fördelar och nackdelar: de blir i viss mån mer självgående, men deras destruktiva potential växer i proportion. Att bara få sitta helt still och göra ingenting var en gång höjden av tristess, sedermera uppgraderad till en hög skattad men sällan skådad ynnest.

Efter förökning förvärvade jag ny egendom till följd av höjda krav på utrymme, med vidhängande trädgård. Med årens gång tillgodogör sig ätteläggen förmågan att underhålla sig själv hjälpligt. Vid det laget har du själv tappat de flesta begrepp om vad du en gång gjorde med din fritid: när jag är ensam nuförtiden brukar jag bli rastlös och det slutar med att jag dammsuger köksgolvet (som någon som älskar städning betsat svart). Närmare ett decennium av populärkultur har gått dig obemärkt förbi. Du har ingen aning om vem Billie Eilish är. Eller Twitch. Du börjar förstå hur det gick till när dina egna föräldrar blev världens tråkigaste människor: nu händer det dig. En gång kunde de om säga saker som:
– Du vet han den där. Som var med i den där filmen. Som var ihop men hon den där.
Det är din tur nu. Klockan klämtar för dig.

Vidare har naturen instiftat ett belöningssystem som gjort dig väldigt hembunden och endast levererar dopamin när du känner dig duktig, en känsla som numera är hårt bunden till familjens väl och ve. Jag tar för givet att detta handlar om ren biologi avsedd att säkra överlevnaden för nästa släktled. Dock kan du inte tillbringa all din tid med detsamma; då skulle du bli vansinnig och det hela bli kontraproduktivt. Därav gräsmattan, denna vidsträckta zon (i mitt fall dock endast åtta kvadratmeter, men principen består, och det som går förlorat i yta tas igen med noggrannhet) för privat kontemplation, möjliggjord av en gräsklippare så högljudd att alla möjligheter till kommunikation görs om intet. Du gör något för familjen, men den kan inte prata med dig samtidigt. Själva definitionen av en win-win-situation.

Zenmunkar har för övrigt inte barn, och därav gruset.