Vi rör oss nu in i det limbo som uppstår två gånger årligen, då de tv-serier i vilka man investerat stora mängder tid och kommit att förlita sig på för veckovis förströelse gör uppehåll. Vissa permanent. Mängder av oönskad fritid materialiserar sig från ingenstans. Man skälver av olust. Man börjar sondera tv-tablån i jakt på substitut.

Jag vet inte hur det är med er (och är som alltid mycket intresserad av att få veta) men personligen inleder jag en relation med en ny tv-serie med högst blandade känslor, eftersom det är en handling som kan få stora konsekvenser: En bra serie kan ta åtskilliga dygn av sändningstid i anspråk. Den kan börja lovande, men långsamt bli allt sämre, samtidigt som den ändå lyckas överskrida gränsvärdet för emotionellt engagemang och hänsynslöst vampyrisera ens tid fast man egentligen inte vill. Bra serier läggs ner och lämnar en ensam när det var som bäst.

Relationen mellan dig själv och en ny serie börjar för det mesta med pilotavsnittet. Inte alltid, eftersom det första avsnittet av varje serie slentrianmässigt brukar kallas pilotavsnitt utan att nödvändigtvis möta kriterierna för termen. Men vi tar det från början.

Sommaren är den tid då de stora amerikanska kanalerna välkomnar förslag på nya serier. Intressenterna presenterar sina potentiella produkter med vad som kallas en ”elevator pitch” – namnet antyder att den lilla presentationen ska vara kort nog att sälja varan under den tid som det tar att åka hiss tillsammans. Kanalernas dignitärer idisslar 500-600 förslag, och varje kanal beställer till hösten strax under 100 manus för ett tänkt första avsnitt av varje intressant serie. Av dessa väljs ett tjugotal ut för utveckling till nästa nivå: Rollbesättning och produktion av varsitt pilotavsnitt. Efter att ha visats för beslutsfattare och eventuellt även fokusgrupper bestäms huruvida varje pilotavsnitt ska eleveras till full seriestatus, varpå en första säsong spelas in. De första 500 förslagen har destillerats ner till en handfull nya serier. Majoriteten får aldrig en andra säsong.

Vanligtvis utgörs seriens första televiserade avsnitt av samma pilot som visades för kanalernas överhuvuden, men inte alltid: Ibland spelar man in ett helt nytt avsnitt i samband med den övriga produktionen, och lägger pilotavsnittet till handlingarna utan  sändning. Pilotavsnittets uppgift är annars att presentera karaktärerna och etablera den verklighet i vilken serien kommer utspela sig. Vad pilotavsnittet däremot inte gör är att ge en rättvisande bild av hur den genomsnittliga episoden av serien kommer att te sig: För att ta några exempel från förra säsongen: Pilotavsnittet av Awake lät oss inte förstå att det gängse avsnittet skulle kretsa kring lösandet av ett (eller två) nya polisfall, samtidigt som den övergripande handlingen sakta avancerades (ett upplägg känt från Fringe, House, etc). Detsamma gällde Touch, vars pilotavsnitt heller inte uppvisade det mönster som varje kommande avsnitt skulle följa.

Det finns egentligen bara en tes jag vill förmedla med detta inlägg: Det räcker inte att se pilotavsnittet. För att skapa tillräcklig förståelse för var en serie är på väg krävs två, men helst tre avsnitt. Och det är här det hemska händer: Efter tre avsnitt är de av oss som plågas av beroendefrämjande personlighetsdrag redan tillräckligt engagerad för att fortsätta titta på serier som ingalunda verkar lovande. Det hände mig med Terra Nova, det hände med Once upon a time, det håller på att hända med Continuum.

Hur hanterar ni nya serier? Har ni metoder? Låter ni andra agera mintrampare och inväntar god kritik? Kasserar ni osentimentalt serier efter första avsnittet? Har ni fastnat i usla seriers kvicksand mot bättre vetande?
      
Ursprungligen publicerat den 15 juni 2012.

Kommentar den 15 juni 2023: Få inlägg känns så daterade som de som berör tv-mediet, vars följande tio år av utveckling bara kan beskrivas som en revolution. Och för övrigt, guuuuuuuuuud vad trött jag är på tv.

Problemet med ovan nämnda självklarhet om vådan av att bedöma en series hela potential efter pilotavsnittet har idag ersatts av problemet med att om du kolla på tre avsnitt av en serie sitter du fast i den för alltid, oavsett hur medioker den må vara. Principen illustreras adekvat av Disneys idag kontroversiella sydstatshommage Song of the South, där Brer Rabbit klipper till en oartig docka gjord av tjära och fastnar mer i den ju mer han kämpar.