Mycket av det jag läser, har jag märkt, skrivs fortfarande av mina föräldrars generation, 40-talisterna. Det är här vi hittar de tongivande postmodernisterna, och om någon mot förmodan inte redan har plåtkoll på detta extremt breda paraplybegrepp rör det sig om prosa präglad av kalla krigets märkliga decennier, där mänsklighetens vara eller icke vara föreföll hänga på dagsformen hos sinistra beslutsfattare med fingret svävande över stora röda avfyrningsknappar. Medan modernismen präglades av teknikens landvinningar och den lovande samhällsutvecklingen skildrade postmodernisterna verkligheten med svart humor, ironi, genreöverskridande och surrealism. I den postmoderna delen av min nyligen förflyttade bokhylla är Haruki Murakami den mest frekvent förekommande representanten för postmodernismen, och jag har gått och ruvat på ett onödigt långt inlägg om vederbörande i några veckor. Här.

Murakami är, till följd av sina framgångar – man sticker inte direkt ut hakan om man kallar honom för den mest uppmärksammade japanske författaren, tja, någonsin – ett hoppingivande exempel för alla oss som förefaller vara lite sena i vår utveckling: Murakami började skriva i den ålder som majoriteten av hans protagonister ännu befinner sig i, kring 30. I samma veva fick han även för sig att börja jogga, en vana som gjort honom till en inbiten maratonlöpare med en 100-kilometers ultramara i Hokkaido som främsta merit.   

Den stereotypa Murakamiromanen handlar om en jazzintresserad, ensamstående japansk man i trettioårsåldern som av varierande skäl råkar ut för mysko skit, vilken ofta med inte nödvändigtvis involverar parallellvärldar, övernaturligheter, oförklarligheter och humor levererad med stoiskt botoxansikte. Den moderna människans ensamhet är ett övergripande tema i det mesta Murakami skriver, liksom känslan av att ha förlorat en närstående. Precis som i många Wes Anderson-filmer har befolkningen i de flesta av Murakamis romaner en tendens att säga rakt ut var de tycker och tänker, med en sorts lågmäld komisk effekt. Som japansk författare betraktad är Murakami ovanligt lättillgänglig för västerländsk publik, mycket för att hans egna litterära tendenser är starkt inspirerade från vår sida av världen, delvis en konsekvens av att han själv arbetat mycket som översättare – till japanska har han översatt alltifrån Truman Capote och F Scott Fitzgerald till Ursula K LeGuin och Chris van Allsburg. Enligt en legend som han själv gärna spär på insåg Murakami plötsligt att han hade potential att bli författare medan han var på en basebollmatch i Tokyo mellan Yakult Swallows och Hiroshima Carp, gick hem och började skriva, och på den vägen är det.
På sätt och vis hade jag lite otur i min relation till Murakami, i och med att den första bok jag läste av honom gjorde mig så glad och exalterad att jag gärna ville läsa mer, men aldrig hittade något som tangerande högvattenmärket. Men vi tar det i kronologisk ordning.

A wild sheep chase (ej på svenska) är egentligen den sista delen av en löst sammanhållen trilogi, vars två första delar aldrig översatts från japanskan (delvis för att Murakami själv dömt ut dem som juvenalia). Böckerna handlar om samme icke namngivne berättare, och inkluderar en färgstark bikaraktär endast känd som Råttan. A wild sheep chase är en pastisch på detektivromaner (Murakami själv har översatt en hel del Raymond Chandler från engelskan till japanska, så referenskollen går ej att klaga på), där vår hjälte av en mystisk organisation med oklara motiv ges i uppdrag att hitta ett muterat får med ett karaktäristiskt stjärnmönster i pälsen. Jag tyckte ganska bra om A wild sheep chase.

Hard-boiled wonderland and the end of the world, däremot, är den Murakamibok som fallit mig minst på läppen: Vi får följa två olika berättare (eller är de?) den ene genom en sci-fi-version av Tokyo, den andre i en mystisk by där han ges anställning som jourhavande drömläsare, vilket genomförs genom att tolka enhörningskranier.

Norwegian Wood (från 1987) räknas som Murakamis stora genombrott. Av anledningar som jag inte riktigt kan förklara har jag aldrig läst den.

Dance dance dance är en uppföljade till A wild sheep chase, där samme namnlöse huvudperson återvänder till samma nedgångna hotell som i den första boken, som dock rustats upp. Den kvinna han en gång älskade men aldrig fick veta namnet på finns inte längre kvar, men hon återvänder till honom i drömmarna tillsammans med en man iklädd fårkostym och leder honom till mysterier, det ena kretsande kring en mordet på en lyxprostituerad.

The wind-up bird chronicle (till svenska för något år sedan under titeln Fågeln som drar upp världen) var min första bekantskap med Murakami, och den bok som jag uppskattat i särklass mest. Murakamis verk tidiga verk fick en hel del skit av det japanska litterära etablissemanget för att den upplevdes som oseriös, och främst i kritikerledet stod självaste nobelpristagaren Kenzaburo Oe. Fågeln som drar upp världen blev vändpunkten, och romanen, som även råkade vara det mest omfångsrika Murakami producerat, tilldelades det prestigefyllda Yomiuri-priset, som delades ut av ingen mindre en Oe själv. Boken handlar om… ja, det börjar med vår standardhjälte, vars katt springer bort. En pensionerad militärofficer berättar minnen från den japanska invasionen av Kina, inkluderande flåendet av sin närmsta chef. Ett mystiskt blått födelsemärke dyker upp på protagonistens kind, vilket leder honom till ett mystiskt par känd som Muskot och Kanel.

Även om Fågeln som drar upp världen är den bok jag främst skulle rekommendera, och som jag verkligen uppmuntrar den fritidsrike bloggläsaren att snarast förkovra sig i, så misstänker jag att man eventuellt kan få samma upplevelse av att läsa antingen Kafka on the shore (Kafta på stranden) eller 1Q84, som har många likheter med Fågeln – under förutsättning att man inte läst Murakami förr. Murakami är en av ett fåtal författare som jag tror att jag skulle kunna identifiera i ett blindtest, och han återkommer ofta till samma motiv. Jag blev besviken på Kafka på stranden för att jag upplevde att den påminde i hög utsträckning om Fågeln, utan att nå upp till samma höjder. Kafka på stranden flätar på klassiskt Murakamimanér ihop två handlingar, den ena om den 15-årige Kafka (ett smeknamn) som flyr hemifrån i hopp om att kunna undkomma familjens nedärvda oedipusförbannelse, och den andra om den ålderstigne Nakata, som kan tala med katter och ägnar sig åt att hitta bortsprungna dylika. Själv tyckte jag att Kafka på stranden var njutbar i delar, men lämnade mig otillfredsställd som helhet. 

Efter att ha börjat förknippa Murakami allt mer med besvikelser och bestämt mig för att röra mig vidare till grönare betesmarker kom 1Q84, som dels blev mycket uppmärksammad och dels fick övervägande fin kritik. En förhoppning om att Murakami ryckt upp sig tändes. Jag läste boken för några veckor sedan, och för min del får den tyvärr räknas bland besvikelserna. Liksom den japanska upplagan av Fågeln gavs den ut i tre separata böcker, vilket skapade ett internationellt marknadsföringsfenomen. Jag ser det hela mest som en gimmick än något annat – bortsett från introduktionen av en tredje huvudkaraktär i den sista volymen finns det få saker som hade hindrat en sammanslagning, så tillvida att det inte är ett logistiskt emballageproblem från förlagets sida. Historien kretsar tonårig flicka som skrivit en lovande berättelse, som delvis spökskrivs om av den mer språkligt stringente matematikläraren Tengo. Berättelsen i berättelsen handlar om en flicka som uppfostras i ett religiöst kollektiv, tycks kontaktas av främmande väsen och visar sig ha starkt självbiografiska drag. Samtidigt tycks den frilansande PT:n, tillika feministriska lönnmörderskan Aomame kliva in i en parallell verklighet med dubbla månar efter att ha tagit en avstängd trappa nerför en upphöjd motorväg. Liksom Kafka på stranden tyckte jag att 1Q84 var läsvärt i partier, dalar i underhållningsvärde ju närmare sista volymens bakre pärmhalva man kommer och misslyckas med att leverera ett acceptabelt avslut.  

Återstår att nämna i fiktionsdelen av Murakamis produktion gör 2007 års Sputnik Sweetheart (Sputnikälskling) och After dark (Efter mörkrets inbrott) från 2004  – båda ännu olästa för min del. Vidare finns några novellsamlingar: Jag är ingen vän av Murakami i kortformat.

TL;DR: Fågeln som drar upp världen är en mycket bra bok. Läs den redan i sommar.

Ursprungligen publicerad den 12 juni 2012.

Kommentar den 21 juni 2023: Vi släpar efter lite i postningen här, detta till följd av sommarförberedande stök av familjekaraktär samt nära förestående lämning av manus, med mer. Att kommentera Murakamis vidare författarskap har jag inte hellre tid med i skrivande stund, men återkommer. I korthet är jag fortsatt grundligt trött på Murakami, och jag har stora problem med hans bedyrande att han inte själv har någon aning om hur hans böcker ska sluta när han börjar skriva dem. Inget problem i sig, förutom att jag tycker att det märks.

Colorless Tsurkuru Tazaki and his year of pilgrimage hade åtminstone den fördelen att jag började lyssna en del på Franz Liszt, men i övrigt kan jag inte dra mig till minnes ett ord ur den, och ett övergripande mediokert intryck.

En kritiker har annars sammanfattat Murakami med ord som kan sägas om rätt mycket som vinner land i mittfåran: shallow deep.