Det stilbildande sydstatsbandet Lynyrd Skynyrd skrev Free Bird tidigt i sin karriär. Den förekom redan på debutalbumet från 1973. Själva stycket är en episk historia vars originalutförande sträcker sig över nio minuter, med en lugn öppning som stegras i tempo och slutar i överlappande solopartier. Den blev omåttligt populär, och då den var perfekt lämpad för att förlängas (gärna i flera minuter) med samspelta improvisationer från i princip samtliga bandmedlemmar blev den gruppens stående extranummer, fram till dess att tre av medlemmarna omkom i en flygkrasch 1977. Det nybildade Lynyrd Skynyrd framförde endast låten instrumentalt. Detta kunde blivit slutet för Free Birds ikonstatus. Verkligheten ville dock annorlunda.

Free Bird har i nästan 40 år varit ett stående skämt inom konsertsvängen. Det är enkelt: Allt du behöver göra är att skrika ”Free Bird!” åt det band som har oturen att stå på scenen för tillfället, och att helst av allt tajma det till ett tyst parti mellan två låtar då bandet ser lite handfallet ut och stämmer instrumenten eller dylikt. Varför är det roligt? Det är det i och för sig ingen som anklagat det för att vara under de senaste trettio åren, men det hör till. Skämtet har pågått så länge att det gått från rent hån (en antydan om att ett framförande av Free Bird är långt mer önskvärd än det gissningsvis egenkomponerade material bandet hittills kunnat erbjuda publiken, samt att stycket ifråga tack vare sin musikaliska verkshöjd ligger långt bortom det spelande bandets kapacitet) till ironi (där denna gubbrockklassiker kan önskas av alltifrån irländska folkpunkare till elektronicaartister) och lever än idag vidare i någon sorts metadimension. Free Bird är som en nyproducerad mc-jacka eller ett nytryck av en Ramoneströja: Det är standardrekvisita, och de värden som en gång förmedlades är det få som minns och ännu färre som bryr sig om.

Hur började Free Bird-vrålen? En radiopratare i Chicago, Kevin Matthews, brukar ofta pekas ut som pionjär. Under 80-talet uppmanade han i sin radioshow lyssnarskaran att ropa Free Bird åt artister som förtjänade det, ursprungligen med anledning av att Florence Henderson – känd från den klassiska situationskomedin The Brady Bunch – skulle komma till stan för att spela, vilket förgrymmade Matthews. Liksom alla fenomen som sedan länge uppgått i allmän egendom är ursprunget dock omtvistat: Många säger sig minnas Free Bird-hån från 70-talet. Andra minns tidigare versioner av samma skämt, där den önskade låten istället var Allman Brothers Bands gigantiska Whipping Post, med en lika pretentiös låtstruktur, som inte sällan tilläts ta upp en bra bit över 20 minuter av den genomsnittliga konsertens speltid. Men Free Bird har stått sig. Det är något visst med titeln. 

Fyra decennier av Free Bird-önskningar har naturligtvis gett utsatta artister tid att acklimatisera sig. Det finns en mängd olika standardreaktioner. En av dem är att till repliken ”here´s a free bird for you!” visa supplikanten fingret (ett idiomatiskt engelskt skämt, då gesten ifråga är känd som ”flipping the bird”). Andra svarar med nonchalans, eller med ilska. Den mäktigaste och roligaste metoden praktiseras förstås av alla de band som lagt ner mödan att faktiskt repa in hela Free Bird, och kan spela den på begäran, gärna i utökat format med gott om extrasolon. Ståuppkomiker, som kommit att bli en tacksam måltavla för Free Bird-skämt till följd av det humoristiska mervärdet i att begära detta pompösa stycke sjumannamusik av en ensam stackare med en mick, har i vanlig ordning endast sitt eget munläder att förlita sig på.

Nedan en klassisk sekvens där den framlidne Bill Hicks ilsknar till på en Free Bird-häcklare, och inleder en harang som ger upphov till den ökända onelinern ”Hitler had the right idea, he was just an underachiever”.

Conor Oberst i en relaterad tirad:

Ursprungligen publicerat den 30 juni 2012.

Kommentar den 30 juni 2023: