Afrikanska sjöar är ett ämne som inte är obekant för den stadige Kulturkrocksläsaren: Bloggen tog upp de limniska eruptionerna i Kamerun på 80-talet i vintras. Dagens inlägg tar oss längre söderut och bakåt i tiden, till skådeplatsen för ett av världens genom tiderna märkligaste sjöslag, där excentriska britter drabbades samman med förbluffade tyska flottister i mitten av det första världskriget. Året var 1915, platsen den långsmala Tanganyikasjön, på dagens politiska karta gränsande till Kongo, Burundi, Tanzania och Zambia.

Vid första världskrigets utbrott utgjorde Tanganyikasjön, för övrigt världens näst djupaste i hälarna på Bajkalsjön, den naturliga gränsen mellan två europeiska kolonier: Belgiska Kongo i väst, Tyska Östafrika i öst. Sjöns strategiska betydelse var inte direkt en hög prioritet på den brittiska krigsagendan, men en dag i april 1915 presenterade sig en nyss hemkommen storviltsjägare vid namn John Lee på amiralkontoret i London och uppgav sig ha viktiga nyheter av stor vikt för militärinsatsen. Han fick en audiens hos amiral Henry Jackson, och delgav denne sitt budskap: Tyskarna hade total territoriell dominans över Tanganyika, till följd av två stycken mindre motorbåtar med viss kanonbestyckning. Lee hade dessutom snappat upp ryktet om att ytterligare ett skepp var på väg att sättas in, en större pjäs vid namn Graf von Götzen, 67 meter lång och tungt bestyckad, nedmonterad, packad i lådor och skickad från Dar-es-Salaam under stor sekretess. Graf von Götzen skulle en gång för alla fastställa den fullständiga tyska dominansen över sjön. Något måste göras

Amiral Jackson la pannan i djupa veck. Det var inte helt klart vilken typ av hot den trehövdade tyska Tanganyikaflottan utgjorde för det brittiska samväldet, men en skymf var det onekligen, och fiendens närvaro är av princip att betrakta som en dålig sak oavsett plats. Även Jackson beslöt att handlingskraft vad av nöden. Dock fanns inga större resurser att avsätta för lösandet av uppgiften. Tänkande utanför boxen var helt klart av nöden. Framför allt behövde man en kompetent man att leda expeditionen, och merparten av dessa hade redan viktigare uppgifter att sköta inom den stora krigsapparaten. Ett namn kom dock osökt på tanke: Geoffrey Spicer-Simpson.

Den mycket egenartade Geoffrey Spicer-Simpson var på pappret kommendörlöjtnant inom flottan, men hade hittills tillbringat krigen på ett isolerat kontor i anslutning till amiralsstaben, utan att någon hade några större begrepp om vad han sysslade med där. Det rådde konsensus om att ju mindre, desto bättre. Historikern Giles Forden skulle senare beskriva Spicer-Simpson med orden:
– En man som drogs inför krigsrätt efter att ha sänkt sina egna skepp och en skamlös mytoman. Han tyckte även om att bära kjol.
Det fanns en period då Spicer-Simpsons karriär såg lovande ut: 1905 hade han kläckt den okonventionella idén att låta en kätting hänga mellan två skepp i hopp om att en fientlig ubåts periskop skulle fastna i den, något som faktiskt hände. Därefter gick det snabbt utför: Under en övning för att testa försvaret av Portsmouth lyckades Spicer-Smith köra en av sin båtar på grund, och krocka med och sänka en av de andra. När det första världskriget bröt ut fick Spicer-Simpson vad som betraktades som ett harmlöst uppdrag; att kommendera ett brittiskt skepp utanför Ramsgate. Den kväll då en obevakad tysk ubåt torpederade och sänkte hans skepp hade Spicer-Simpson bjudit in goda vänner till en fest på stadshotellet, och blev vittne till sänkningen från stranden. Han hade dock viss erfarenhet av båtar på Gambiafloden, vilket gjorde honom till en tänkbar kandidat för det afrikanska uppdraget.

Spicer-Simpson kallade inför amiraliteten, delgavs sitt uppdrag och accepterade. Hans flotta: Två tolv meter långa motorbåtar. Ett bevarat dokument finns där Spicer-Simpson förslår att båtarna inför kampanjen skulle döpas till Cat och Dog, vilket avslogs av flottans dignitärer. Spicer-Simpson fick dock igenom sitt alternativa förslag, Mimi och Toutou, baserat på de franska orden för mjau och skall. 27 män, alla personligt bekanta med Spicer-Simpson, samlades ihop för uppdraget, och man började träna. Det gick inte friktionsfritt: Första kanonskottet träffade förvisso sitt mål, men då kanonen ifråga inte nitats fast i däcket med tillräcklig kraft förpassades både kanon och kanonjär i enlighet med Newtons lagar om dynamik i motsatt riktning, genom relingen och ner i havet. Det fick duga. Man satte kurs mot Afrika.

Resan är ett hjältedåd i sig: Mimi och Toutou packades ombord på ett större fartyg och skeppades till Sydafrika. Från Godahoppsudden återstod en sträcka på 160 mil till Tanganyika, inledningsvis med hjälp av järnväg. Vid slutstationen tvingades man kliva av och med hjälp av oxar och machetes släpa de två båtarna genom undervegetationen, till en gångbar vattenväg mot Tanganyika – 25 mil bort. Två dagar innan julafton 1915 nådde man fram: Britterna hade en flotta på Tanganyika. Mimi och Toutou var redo att försvara en engelska hedern.

Morgonen den 26 december, medan Spicer-Simpson var engagerad i att hålla morgonbön för sitt manskap, siktade man en av de tyska båtarna från stranden: Kingani, en av de mindre. Man rusade snabbt ner till den improviserade hamnen, och Mimi och Toutou satte fart. Drabbningen varade bara i elva minuter: Kingani togs helt på sängen av att plötsligt jagas av två okända båtar. Tyskarna kunde dessutom endast skjuta rakt framåt, och var dessutom långsammare än engelsmännen. De tvingades till kapitulation. Geoffrey Spicer-Simpson bemäktigade sig Kingani, införlivade den med den brittiska Tanganyikaflottan och gav den ett nytt namn. Fifi.

Den andra av de mindre tyska båtarna, vid namn Hedwig, gav sig snart ut för att ta reda på vad som hänt med den försvunna Kingani, numera Fifi, och föll rakt i Spicer-Simpsons fälla. Hedwig möttes av Fifi och Mimi (Toutou hade drabbats av maskinproblem och tvingats till avbytarbänken). Spicer-Simpson hade tagit mellantiden i akt genom att placera en avsevärt mycket större kanon ombord på Fifi. Så stor, tyvärr, att kanonens rekyl var minst lika stark som båten motor, och att ekipaget därför stannade helt varje gång ett skott avlossades. Då kanonen dessutom skar ihop och tog 20 minuter att reparera såg det ut som att den flyende Hedwig skulle lyckas undkomma, men med sitt näst sista skott fick Spicer-Simpson in en osannolik träff. Hedwig tog in vatten genom skrovet och sjönk. Spicer-Simpson kunde under upphämtandet av de överlevande tyska besättningsmännen även lägga beslag på den erövrade tyska flaggan, den första att tas av engelsmännen under första världskriget.

Dagen därpå fick man för första gången syn på Graf von Götzen, Tanganyikas över 60 meter långa tyska flaggskepp, på patrull för att försöka utröna var Hedwig och Kingani kunde tänkas ha tagit vägen. Vid åsynen av Graf von Götzen förbjöd Spicer-Simpson alla försök till attack. Spicer-Simpson lämnade sjön för att försöka hitta ett nytt fartyg stort nog att ta sig an den skräckinjagande Graf von Götzen, ett sökande som kom att dra ut på tiden. Han återvände med ett nedmonterad stålskepp, tvångsrekryterat från den engelske konsuln i Banana, och påbörjade monteringen vid Tanganyika. Vid detta lag hade Graf von Götzen inte syns till på sjön på ett bra tag. Spicer-Simpsons flotta beordrades istället att ge sjöunderstöd vid en belgisk attack på den tyska fortifieringen Bismarcksburg: Mimi, Toutou och Fifi anlände på platsen, men Spicer-Simpson noterade med hjälp av sin trogna sjökikare att fortet tycktes ha ett oroväckande stort antal kanonen riktade mot sjösidan, och drog därpå slutsatsen att det nog var bättre om belgarna fick klara sig själva. Det skulle senare visa sig att tyskarna i själva verket övergivit fortet, och att kanonerna bestod av snabbt improviserade attrapper konstuerade av hastigt fällda träd.

I och med detta var den brittiska Tanganyikakampanjen till ända och fördes till protokollet som en framgång. De skarpa reprimander som Geoffrey Spicer-Simpson fick för sitt tveksamma understöd av de belgiska allierade hindrade inte att han dekorerades med ett Distinguished Service Cross, men det faktum att han aldrig mer gavs kommandot över någonting i sin karriär talar eventuellt sitt tydliga språk för cynikern. Den övergivna Graf von Götzen sänktes av belgiska plan, men återfanns i välbevarat skick nära stranden 1921 och bärgades. Hon seglar på Tanganyika än idag och har nyligen passerat sin hundraårsdag.

Ursprungligen publicerad den 6 juli 2012.

Kommentar den 6 juli 2023: Apropå sjökrigföring under första världskriget har på sistone förkovrat mig i en intressant bok om vrak i Östersjön, som kan berätta en hel del om hur höviskt man betedde sig vid denna tid. En handfull brittiska ubåtar lyckades ta sig genom Kattegatt för att sprida skräck bland tyska skepp, varav HMS E19 under Francis Cromie blev legendarisk efter ett tursamt dygn då man lyckades sänka hela fem stycken. Detta gick i regel till enligt följande: Ubåten sköt en varningstorped, varpå det hotade skeppet fick göra stopp i maskin. Man gick därpå till ytläge, informerade kapten att man hade för avsikt att borda och sänka, lät hela personalen sätta sig i livbåtarna innan man öppnade bottenventilerna, erbjöd sig därpå att ta livbåtarna på släp antingen till närmaste kust eller tills man mötte ett neutralt skepp. Det var tider, det. Några decennier senare, under andra världskriget, torpederade man sjuktransporter urskillningslöst.