För att ett i sig inte speciellt nytt fenomen ska få uppleva en nyrenässans i Sverige krävs korrekt marknadsföring. Detta innebär i regel att det byter namn till ett utländskt sådant, oftast men inte nödvändigtvis en anglicism. Varför? Jag antar att vi som folk, i takt med globaliseringen, långsamt blivit varse att vi trots den sansade neutraliteten, Nobelprisutdelningarna och den förnämliga kommunala musikskolans skapande av det svenska musikundret, etc, är och förblir en fjärran utkyld, glesbebyggd och myggplågad provins i världens utkanter. Att referera till något med främmande ord antyder att fenomenet ifråga är sanktionerat av aktörer med långt större trovärdighet – i New York, London, Tokyo.

Minns senapskålet, denna ätbara växt som sedan urminnes tider växt vilt på våra breddgrader och tidvis använts för att krydda maten. Senapskålet försvann länge från våra tallrikar, för att i och med det italienska kökets växande popularitet återintroduceras triumfartat under namnet ruccola.

Själv upplevde jag språkförbistring då jag för våra Falunbördiga grannar i förbigående nämnde att familjen gärna åt levainbröd. Jag gjorde mig inte förstådd och tvingades försöka igen.
– Surdeg, alltså.
– Varför säger du inte surdeg?
Betänketiden pågår fortfarande.

För cykelburen ungdom 30+ i storstad har det länge varit en rådande trend att skala ner cykelns utrustning i så stor utsträckning som möjligt, för att strömlinjeforma och lätta ekipaget, till priset av att detsamma blir extremt tungcyklat och att bromsmöjligheterna begränsas. Enväxlad? Nej: Single speed. Fixed gear.

Inom affärsspråk, som ju oftast formas av folk vars fallenhet kanske snarare handlar om siffor, är låneorden en självklar del av maktutövning och retorik. Främmande ord – committa, mainstreama, pinpointa – antyder att talaren har internationell erfarenhet och kanske rentav utländska dignitärers välsignelse.

Som arbetande för modemagasin konfronteras man tidvis med intressanta språkliga krumbukter. Att outfit alltid är att föredra framför mundering eller ställ är en vedertagen självklarhet i branschen. Dressat hellre än uppklätt. Det finns spännande förvanskningar även av mer konventionell svenska också: Ordet exklusiv används oftast som ett allmänt förstärkande ord av vagt positiv betydelse, trots att meningen är att utesluta, exkludera. Jag har under flera års tid fascinerats över den pågående rebrandingen (se där ett låneord som sitter på rätt plats) av handväskor för män. Låt mig förtydliga att jag inte har någonting emot handväskor för män. Jag bär själv ofta och gärna handväska för män. Har man tillbringat tid i Japan och vant sig vid japanska mäns handväskebärande försvinner också många av betänkligheterna. Jag är dock intresserad av att majoriteten av oss inte kan bära handväska utan att den har döpts om till något mindre inbillat förklenande. Det är en tote bag. En mailman. Allra mest förtjust är jag i termen messenger bag, då denna till form och storlek bär de mest uppenbara likheterna till den klassiska handväskan. Men nej: Det är en messenger bag. Jag bär depescher till skyttegravarna. 

Är jag kategoriskt negativ till låneord, i egenskap av reaktionär, konservativ och trångsynt? Absolut inte. Jag tycker inte att televisionen borde döpas om till fjärrsyn. Det intresserar mig dock hur en enkel omdöpning av en sak förändrar dess värde, som genom en sorts magi, enligt samma logik som att ett klandervärt argument får ett skimmer av trovärdighet om den talande ersätter enkla ord som skillnad med svåra ord som diskrepans.

Fler imagehöjande låneord efterfrågas, kom? 

Ursprungligen publicerat den 7 juli 2012.

Kommentar den 7 juli 2023: Inget sagt rent värdemässigt om modeflugan i övrigt, men jag kan konstatera att de anglofila manliga handväskorna sedan detta skrevs äntligen fick en svensk term i form av becknarväska.

Jag har faktiskt för mig att jag bara något år efter att detta skrevs åkte på att i kraft av min mångåriga kompetens som fjällvandrare skriva en artikel om den nya stekheta trenden hiking.

Jag är bara en enda man och kampen går mot oöverstigliga odds, men jag hör i alla fall till dem som konsekvent uttalar namnet på den svenska medelklassens förrförra masspsykos som den stavas: padel. Med långt a och ett d.

I övrigt har ju ingenting hänt under de senaste elva åren som gjort denna öppna dörr svårare att sparka in, och jag håller upp bevisföremål A: Jenny Nordbergs krönika från härom veckan i Svenska Dagbladet.