Den luttrade Kulturkrocksläsaren minns eventuellt den lista över 30 allmänbildande böcker som las upp i vintras, och som någon gång i den grå forntiden publicerades även i tidningen (i aningen förkortad version till följd av mediets inneboende begränsningar). Om ingen har några bättre förslag tänkte jag försöka mig på några genrebaserade varianter av samma koncept: Tio-femton boktips inom en viss kategori litteratur att läsa, känna igen sig i, sälla till den planerade läsningen eller glömma och fördöma, allt efter behag. Jag lägger upp dem kontinuerligt istället för bara på tisdagar, så bloggens ordinarie körschema kommer att efterlevas liberalt åtminstone under resten av veckan. Böckerna dyker upp i den takt jag hinner och känner för att skriva om dem

Låt oss börja med science fiction, en genre som varit märkligt eftersatt på litteraturfronten utan anledning. Science fiction är till att börja med ett omöjligt brett paraplybegrepp, under vilken en mängd inbördes olika böcker fösts in med eller mot sin vilja: Cyberpunk, steampunk, alternativa historieskildringar, böcker som många anser tillhöra fantasygenren. Orson Scott Card, vars alster förekommer redan i detta inlägg, gjöt olja på vågorna i den sistnämna debatten genom följande definition: Science fiction-böcker har nitar på omslagen, fantasyböcker har träd. Den som tycker att någon av böckerna platsar dåligt som sci-fi kommer att få sin åsikt respekterad, och är välkommen att rättfärdiga sin ståndpunkt på angiven plats

1. Ender’s game av Orson Scott Card (1985)
Ender’s Game berättar (början på) historien om Andrew Wiggin, mer känd under det onomatopoetiska jollernamnet Ender, i en avlägsen framtid på och kring planeten Jorden. Vår civilisation har med nöd och näppe undgått att gå om intet i en intergalaktisk konflikt med en främmande ras av insektsliknande varelser – alternativt kända som Buggers, på slang, eller formics, mer formellt. Mot alla odds lyckades mänskligheten vinna krigets första avgörande slag, men det är allmän kännedom att klockan redan har börjat ticka mot en slutstrid som med största sannolikhet kommer att innebära slutet: Mänskligheten är i numerärt underläge och saknar den till synes telepatiska kommunikation som möjliggörs av fiendernas kollektiva tänkande. Rymdflottans hopp står till ett en kombination mellan avel och utbildning: Att odla fram ett strategiskt geni kapabelt att återupprepa den omöjliga seger som en gång vanns av den sägenomspunne överbefälhavaren Mazer Rackham. Den ännu inte tonårige Ender är en av kandidaterna, och som nybliven kadett på en stridsskola i omloppsbana utvecklas hans potentiellt förödande taktiska tänkande med alla tänkbara medel.

Ender’s Game passar i mångt och mycket mönstret för vad som brukar kallas en bildungsroman, historien om en ung protagonists uppväxt, utbildning och gryende insikter i tillvarons beskaffenhet. Det som, för min del, gör Ender’s Game till den exceptionellt läsvärda lilla volym den är, är dess skildringar av gruppdynamik. Den som i skolan eller annorstädes läst Jan Guillous Ondskan lär känna igen sig – boken utreder med framgång mobbningens mekanismer, den sociala statusens struktur, vådan av att bryta mot samhällets normer och de belöningar som väntar den som framgångsrikt lyckas. Machiavellis Fursten är en annan referenspunkt som delar likartade slutsatser, exempelvis att en våldshandling måste vara av sådana dimensioner att den inspirerar skräck, snarare än hämnd: När du måste göra någon illa, gör det på allvar.

Orson Scott Card, som skriver en klartänkt och sympatisk prosa – vilket framstår som något förvånande om man känner till hans livslånga engagemang i den Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som bland annat motsätter sig homosexualitet i allmänhet och äktenskap mellan samkönade i synnerhet – skrev enligt utsago romanen Ender’s Game – ursprungligen en kort historia – enbart för att använda karaktären Ender i den bok han egentligen planerade att skriva, Speaker for the dead. Böckerna är mycket olika: Speaker for the dead är ett mindre handlingsdrivet och långt mer filosofiskt tankeexperiment kring samexistens av en typ som science fiction-genren lånar sig väl åt, och den som hittar hit enbart för att läsa mer av det Ender’s Game bjuder på lär bli besviken. Därmed inte sagt att Speaker for the dead inte är en läsvärd bok på egna meriter; det är den. Eller som Card själv formulerade det i efterordet:
– My dream society is one where every household is riven which dissent over which is the better novel; Ender’s Game or Speaker.  
För mer av Ender’s Game, läs istället Ender’s Shadow, något så märkligt som en roman som utspelar sig parallellt med originalet, på samma plats, men med en annan huvudperson. Böckerna i Ender-serien har annars förökat sig till elva romaner, tolv kortare historier och en serieversion med nytt material.

Kampen för att filmatisera Ender’s Game har pågått mer eller mindre oavbrutet sedan boken gavs ut och möttes av enormt bifall i mitten av 80-talet, men har alltid gått åt pipan, vanligtvis för att författaren vägrat att skriva på kontrakt som vill göra bokens huvudkaraktär äldre än i källmaterialet. Cards mardröm är, enligt honom själv, en 16-årig Ender Wiggin i ett manus som därmed även inkluderar en kärlekshistoria för utökad målgrupp. Rollen som Ender kommer att spelas av Asa Butterfield (Hugo Cabret, Nanny McPhee och den stora smällen) i ett manus som förvisso är helt fristående från boken, men som ändå välsignats av författaren. Premiärdatum är satt till november nästa år. 

Ender’s Game är även att rekommendera som ljudbok.

Ursprungligen publicerad den 17 juli 2012.

Kommentar den 2 augusti 2023: Film blev det ju, året efter att detta inlägg skrevs, och Asa Butterfield minns jag som en alldeles utmärkt Ender. De högst begränsade minnen jag har av filmen i övrigt får vittna om dess mediokritet. Liksom mycket annat som görs var den väl okej, och med omtanke om allas våra begränsade livstider är det väl mest trist att den stjäl lästid från en överlägsen bok på samma ämne. Nåja. Arbetstillfällen skapades väl.

Asa Butterfields stora genombrott som skådespelare kom för övrigt med en annan filmbaserad bok, The Boy in the Striped Pyjamas, vars förlaga skrivits av irländaren John Boyne. Vi råkar dela spanskt förlag, och under litteraturfestivalen i Madrid härom året satt vi på en gemensam lunch med respektive förläggare. Boynes bok visade sig ha sålt miljonupplagor just i Spanien. Eftersom jag inte läst några av hans böcker googlade jag en del inför kallpratet, och blev då varse det festliga faktum att Boyne under skrivandet av den historiska romanen A Traveller at the Gates of Wisdom, en historisk roman förlagd till tiden kring Jesu födelse, på jakt efter ett historisk korrekt recept för växtfärgning råkat citera en ingredienslista som istället härstammar från (av bloggen liksom av en global miljonpublik så omhuldade) The Legend of Zelda: Breath of the Wild, och därmed innehåller bland andra blad från den Hyruleunika blomman Silent Princess, ögonglober från en oktorok (irriterande monster som poppar upp ur marken och kräver att du spelar sköldpingis för att studsa tillbaka de stenar den spottar på dig) samt svansen från en röd lizalfos (en antropomorf ödleras). Boyne tillstod efter påstötningar på Reddit att detta faktiskt var ett jobbigt missöde i arbetet, men tyckte själv det var roligt nog att låta felet gå oåtgärdat i framtida tilltryck.