Dune av Frank Herbert (1966)
Tjugo millennier in i människans framtid har rymden koloniserats. Samhället är feodalt – diverse adliga ätter administrerar sina egna planeter med hög grad av självbestämmande, om än på pappret styrda av en kejserlig regering. Det intrigeras sinsemellan, all intergalaktisk transport har monopoliserats av ett gille som utvecklat en teknik för att vika rymden och färdas snabbare än ljuset. Datorisering – att bygga tänkande maskiner – är förbjuden efter ett maskinuppror i det förgångna: Alla avancerade kalkyler och krävande logiska resonemang sköts av specialutbildade individer som lyckats utveckla sin hjärnkapacitet till savantnivåer. I centrum för galaxens ekonomi svävar ökenplaneten Arrakis, även kallad Dune, det enda kända källan till ett ämne känt som melange, en krydda som förlänger användarens liv, möjliggör rymdnavigering, och är central för den matriarkala organisationen Bene Gesserit, som med kryddans hjälp låter sina adepter återvinna sina genetiska förfäders minnen och därmed få tillgång till stora delar av mänsklighetens samlade erfarenhet i ett svep.

Förvaltningen av Arrakis är ett hedersuppdrag fördelat mellan adliga hus med kejserlig gunst. Ett maktskifte äger rum: Harkonnen, hänsynslösa despoter plågade av nedärvd sadism vars hemplanet är ett ödelagt industrilandskap, avträder Arrakis till ärkefienderna Atreides. Överlämnandet av ökenplaneten visar sig dock vara ett led i en fälla, men när Paul Atreides och hans mor tvingas fly ur i den brännheta sanden sätts en oväntad utveckling i aktion: Paul är resultatet av ett mänskligt avelsprogram som spänner för hundratals generationer, i ett försök att skapa en varelse som inte bara minns mänsklighetens förflutna, utan som även kan se in i framtiden.

Så börjar Frank Herberts saga om planeten Arrakis, som kom att bli sex volymer lång (och oavslutad – lyssnar du, George RR Martin?). Den eklektiske Frank Herbert plöjde ner ett liv av kunskap inom diverse olika områden, från allmänmänskliga till specialiserade, i sitt storverk. Idén kom då han arbetade med att förhindra ökenspridning i Oregon genom att binda sand med växtplanteringar, och det färdiga verket kom att inkludera teman som politik, ledarskap, ekologi, religion, överlevnad, biologi. Allt flyhänt hanterat, och sällan på bekostnad av underhållningsvärde. Dune är mycket riktigt den genom tiderna bäst säljande roman som går under namnet science fiction.

Den förlängda Dune-sagan är en brokig historia, var åtskilliga tusen år av historia överlever samtliga originalkaraktärer och arbetar sig fram mot ett av de märkligaste (eller mest tänkvärda, beroende på hur man är lagd) slut man kan tänka sig. Den första boken står sig dock utmärkt helt själv, varför den intresserade inte nödvändigtvis behöver planera sin läsning längre än så.

Åtminstone för min del är det omöjligt att skriva om boken Dune utan att nämna David Lynchs filmversion. Filmen Dune var ett opportunistiskt försök från legendariske producenten Dino de Laurentiis att profitera på den rymdoperatrend som Star Wars-filmerna grundlagt. Den med tidens mått mätt svindyra produktionen resulterade i en över fyra timmar lång film, vilket inte var acceptabelt. Lynch tvingades klippa ner materialet till strax över två timmar, och resultatet är om inte obegripligt för den som inte redan är insatt i händelseförloppet, så åtminstone oengagerande. Jag ser Dune som hopklippta fragment av någonting som skulle kunnat bli underbart – i de enskilda scenerna anas storheten. Lynch har gjort Dune arvlös, och trots att jag inte är ensam om att vilja se materialet som det ursprungligen var tänkt ur regissörens perspektiv tycks ingen längre veta var de bortklippta scenerna finns idag – om de alls överlevt. Dune betraktas som ett av Hollywoods genom tiderna största fiaskon, och även om filmen till viss del omvärderats av en mer uppskattande kultpublik är det inte svårt att förstå varför.

Fotnot: Med Prometheus i färskt minne kan det vara läge att dra sig till minnes de många kopplingarna mellan tidiga versioner av Dune och den första Alien-filmen: Konstnären HR Giger gjorde sitt första arbete inom film med designen av Dunes rekvisita, och träffade Ridley Scott under ett tidigt försök att få produktionen till stånd. Manusförfattaren Dan O’Bannon, som jobbade med Dune under samma period, lades in på mentalsjukhus efter att ha sparkats, och skrev sedermera tretton stycken manusutkast som försök att ta sig tillbaka in i branschen – det trettonde och sista var manuset till Alien. 

Ursprungligen publicerad den 18 juli 2012.

Kommentar den 8 augusti 2023: Angående Denis Villeneuves halva Dune-filmatisering, vars framgångar garanterade en avslutande del, ställer jag mig försiktigt positiv. Stämningsfull och effektiv bildsättning av en roman som naturligtvis bjuder på större djup (det ligger i mediet), med ett potentiellt fatalt kreativt beslut i form av uteslutandet av Paul Atreides tårar vid dråpet av en motståndare, och det vattenälskande fremenfolkets reaktion på denna inom kulturen så viktiga symbolhandling. Några grundare tillskott till mytologin var oväntat välkomna: sardaukarlegionernas strupsång under människooffer, samt den mig veterligen första framgångsrika gestaltningen av så kallade ornithopters, flygfordon med flaxande vingar. Jag satte framför filmen för ytans skull, och ytan var väldigt snygg. Ska bli kul och otäckt att se fortsättningen. Många har dött på den kullen redan.