Starship Troopers av Robert Heinlein (1959)

Godwins lag, som diskvalificerar den förste debattdeltagare som hemfaller åt att dra paralleller mellan sin motståndare och Adolf Hitler, har en speciell underklausul som befattar sig med Starship Troopers: Enligt denna, känd som Sircans Korrelation, kommer någon att ta upp Hitler och/eller nazismen inom tre dagar från det att Robert Heinleins namn nämnts i ett internetforum. Starship Troopers anklagas regelbundet för att vara en tunt förklädd programförklaring avsedd att indoktrinera läsaren med Heinleins egen politiska agenda. Inte olikt Ayn Rands samlade verk, och inte utan fog.

På ytan bär Starship Troopers stora likheter till den värld i vilken den senare Ender’s Game utspelar sig: Mänskligheten befinner sig i ett krig med en insektsliknande utomjordisk ras, arachnoiderna. Den kvarvarande mänskliga civilisationen, ännu med hemplaneten jorden som högkvarter, har militariserats avsevärt av den långdragna konflikten, så till den grad att endast den som är beredd att ta personligt ansvar för samhällets fortlevnad genom att mönstra till militären åtnjuter full status som röstberättigad medborgare. I Starship Troopers återberättar Juan Rico minnen från sin karriär inom det mobila rymdinfanteriet, med tillbakablickar till hans lektioner i moralisk filosofi där en pensionerad krigveteran undervisar (och anses allmänt vara Heinleins egen röst).

Heinleins egen militära bakgrund – som utspelade sig under mellankrigstiden och inte inkluderade några skarpa lägen, vilket kritikerna inte brukar vara sena att påpeka – förefaller ha påverkat boken i allra högsta grad, på gott och på ont. Beskrivningen av det militära livet och de tankegångar som uppmuntras lär kännas igen hos den läsare som själv har erfarenheter av värnplikten. Starship Troopers är för övrigt en av få science fiction-böcker som finns med på den rekommenderade läslistan får amerikanska marinkårssoldater och flottister.

Paul Verhoevens film baserad på boken* är inte en bokstavlig tolkning, utan gör satir av det som Heinlein menade blodigt allvar med. Personligen tycker jag att filmen är utmärkt. Detsamma gäller boken. 

*Kuriosa: Regissörskollegan Takashi Miike uppger den ofta som sin favoritfilm alla kategorier.

Pattern Recognition av Willian Gibson
Jag läste nyligen om Gibsons The Sprawl-trilogi – bestående av Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive – som jag först konfronterades med i mitten av 90-talet, då utlånade av min styvbror, som var engagerad i det som skulle bli internet på den tid då det bara bestod av BBS-entusiaster som kommunicerade via telefonmodem. Böckerna hade flera år på nacken redan då, och när jag härom året läser igenom dem på nytt slog de mig fortfarande som absurt visionära angående den underliga digitala kultur som växt fram runt oss under det senaste decenniet. Dessa böcker är fantastiskt läsvärda, men Gibsons författarskap pågår fortfarande, och inkluderar en hel del som är minst lika läsvärt. Han har arbetat sig bakåt längs sin egen imaginära tidslinje: Medan Sprawlböckerna utspelar sig i en ospecificerad framtid handlar den följande Bridgetrilogin (Virtual Light, Idoru, All tomorrow’s parties) om olika aktörers kamp om makt och inflytande över den gryende cyberrymden i början av ett alternativt 2000-tal. Pattern Recognition beskriver inte en framtid, utan en parallell till den nutid i vilken den skrevs, 2002. Cayce Pollard är en 32-årig kvinna som hyr ut sin unika begåvning på konsultbasis: Hon reagerar instinktivt på företags varumärken, och kan med stor exakthet förutspå deras kommersiella gångbarhet.

Gibson är en märklig bekantskap i bokhyllan för att åtminstone jag sällan engageras i hans handlingar, som ofta följer thrillerns konventioner med tre sammanflätade narrativ, mot ett slut som luktar deus ex machina. Det är i miljöerna, detaljerna, kulisserna, framtidsvisionerna som författarens genialitet blir uppenbar, och det räcker gott och väl. 

Foundation av Isaac Asimov (1951)  
Foundation (Stiftelsen, på svenska, tror jag) satte tonen för den skala på vilken episk science fiction kan utspela sig, med flertusenåriga perspektiv och en övergripande handling som går i arv mellan olika huvudkaraktärer med bibehållet läsvärde. De fem kortare historier som tillsammans kom att bli den första boken i Foundation-serien, som kom att bli en trilogi. Trettio år senare bestämde sig Asimov för att serien hade mer att ge, och skrev ytterligare två böcker, samt därpå två till som utspelar sig före den första.
Premissen: Det galaktiska imperiet har 12 000 år på nacken då en vetenskapsman vid namn Hari Seldon lanserar psykohistoriken, där en otrolig mängd information kan sammanfattas i en algoritm som förutspår mänsklighetens framtid. Han träder inför den styrande galaktiska kommittén och berättar att hans nyfunna kunskap gör gällande att imperiet obönhörligen kommer att gå under inom loppet av de kommande 300 åren, varpå en 30 000 år lång mänsklig recession kommer att ta sig början. Denna kan dock minimeras till ett ynka millennium om rätt åtgärder vidtas i tid: Upprättandet av en autonom stiftelse med uppgiften att förvalta hela vår arts ackumulerade kunskap för eftervärlden. Den första boken i serien berättar historien om Stiftelsens grundande, och dess snabba utveckling från perifer arkivarietjänst till en betydande politisk maktfaktor i galaxen. 

Ursprungligen publicerat den 19 juli 2012.

Kommentar den 10 augusti 2023: Angående Starship Troopers och kritik mot Heinleins förment auktoritära världsbild (själv läste jag den mest som en dystopi) ledder det samtal med John-Henri Holmberg som tidigare nämnts i notapparaten till denna retroblogg också till att han påpekade att det finns ett mycket subtilt tillfälle i boken då protagonisten, som annars aldrig beskrivs ingående, ser sig själv i en spegel och då antyds vara svart. Själv missade jag det helt, men ska hålla utkik efter det vid omläsning. I övrigt är min läsning av Heinlein svårt eftersatt, men på vänt finns Doorway into Summer och Childhood’s End.

Foundation är en av få böcker som jag känner endast i ljudboksformat, via en mycket charmig gammal BBC-inspelning som jag måste kommit över via filmdelningssajt på den tiden då sådant var sista skriket, och avlyssnad under längdskiderundor i Vålådalen. Jag har många gånger fingrat på snygga samlingsvolymer och tänkt att jag måste läsa dem, eftersom inlästa böcker utgör ett separat medium som på intet sätt kan jämföras med upplevelsen av läsning av fysiska böcker.

Vad gäller Gibson har jag halkat av tåget efter The Peripheral, som jag för all del tyckte om för att den snärtade det mest intressanta piskrappet på länge mot det välgarvade skinnet på tidresandets döda häst. Och det ska bli intressant att se om han blir sannspådd vad gäller 3d-printande på molekylär nivå.