Jag nåddes igår eftermiddag av nyheten att Shane MacGowan gått ur tiden. Det fanns ett morbidt (ja, morbidt – det kallas för ett trasigt adjektiv på grund av sina brister i böjlighet, bland likar som latt, paranoidt, et al) stående skämt, minns jag, på redaktionen till den herrtidning där jag en gång i forntiden arbetade, om att lura varandra att levande kändisar i själva verket varit döda länge. En internationell variant av detta tema är känd som Mandelaeffekten, ett av många exempel på falska minnen som på oklart sätt når kollektiv status, i detta fall alltså att Nelson Mandela skulle avlidit på 1980-talet (han levde till 2013). Shane MacGowan var självskriven i sammanhanget. I den sedan gårdagen initierade Flashbacktråd som vårdar hans minne påpekar en användare i samma ton hur det i hans egen umgängeskrets diskuterades orimligheten i att Shane fortfarande var vid liv redan för 20 år sedan. Jag vill minnas att det under en period fanns en dedikerad hemsida i stil med klassiska vecka.nu som hette isshanemacgowanstillalive.com och som vid klick bara visade ett stort YES. Om domänen fått fortleva hade den alltså sedan igår för första gången visat NO.

Jag är gammal, klok eller trist nog för att ha odlat ett komplicerat förhållande till den rock’n’rollbaserade drogromantiken. Vad är det som attraherar oss så med dessa slarvpellar? De utgör väl, tror jag, exempel på den väg de flesta av oss andra aldrig valde; the road less travelled. Att sky allt ansvar och leva för dagen, utan överjag, och hänge sig åt hedonism. Resten av oss valde istället att underkasta oss ordning, plikt och eget samvete, rätta in oss i ledet, bli till livsstilen mediokra. Jag tror inte att vi ångrar oss, egentligen, men nog sneglade vi på Shane, på Lemmy, på Ozzy, och kunde genom dem hylla de ungdomens ideal vi själva med blandade känslor vuxit ifrån: Där går någon som bär narrkåpa och skiter i allt, full och utagerande mitt på blanka dagen, som med livet som insats iscensätter en anklagelseakt mot allt vad samhälle och normer heter. Som förefaller säga vad vi tidvis vill men sällan törs.

Jag är road av att se liveframträdanden av låtar och artister jag gillar, för att se hur väl de gestaltar och förvaltar sitt material inför publik. Jag har länge letat efter ett Poguesgig där Shane gör sig själv rättvisa, men förgäves. Med något enstaka undantag från det sena 80-talet är det idel travesti, konstnärligt och musikaliskt. Där står Shane, på den nivå han ändå befann sig, i en klass för sig själv (kanske endast utmanad av Sid Vicious, som ju dock endast spelade bas och som man helt enkelt pluggade ur PA-systemet när han var som värst däran): Shane var under större delen av sitt liv helt enkelt inte kapabel att hålla sig nykter nog att framföra sitt eget material inför betalande publik under en timmes tid. I dessa dagar finns det gott om dödsrunor som återger anekdoter om Shane, och jag rekommenderar googling och läsning. För länge sedan fick jag följande berättat för mig av en person som gick på ett tidigt Poguesgig på en Londonpub: Bandet stod på scenen och hade börjat spela. Det var fullt och trångt. In genom dörren kommer en hemlös luffare liksom nyss kliven ur rännstenen, stinkande och lortig, på alla fyra. Berättaren mindes hur han starkt ifrågasatte att vederbörande alls släpptes in genom dörren. Luffaren raglade vidare upp på scenen. Tog micken. Började sjunga.

Gång på gång återvänder jag till mina favoritlåtar med Pogues för att det, i skenet av allt det som Shane MacGowan lät sig bli, tedde sig allt mer orimligt att han en gång hade varit så bra. Där har han aldrig gjort mig besviken än. Och kanske fanns han kvar i någon mån, långt därinne, nykter själ i redlös kropp. I en minnesartikel jag läste igår citeras en intervju där den herre som filmade en dokumentär om Shane jämförde arbetet med att göra naturfilm i vildmarken: Han fick lov att låta kameran rulla i objektets naturliga habitat i timmar – en bardisk med en alltmer förfriskad Shane, oftast – i hopp om att någonting magiskt plötsligt skulle hända, liksom av en slump. Och det gjorde det ibland. En replik med slående intelligens och insikt, en litterär referens, en bit vass humor.

If I should fall from grace with God var en av de tio första skivor jag köpte, och en av de mest inflytelserika. Vilka melodier, vilken text, och till skillnad från många andra ungdomskärlekar hittar jag fler nyanser i takt med att jag själv mognar till att bättre förstå innebörden. Dess kvaliteter låter sig inte förnekas. Ända fram till Hell’s Ditch från 1990 sprakar det till att inspiration och begåvning.

Hade hans verk kanoniserats så om upphovsmannen inte valt att förkroppsliga sina ämnesval? Förmodligen inte. Men till vilken kostnad, vilken oerhörd kostnad. En talang som bara fick lysa under dessa få år, då sånger skrevs som vi lyssnar på fortfarande och ska lyssna på länge än. Därpå decennier av förnedring och missbruk för att få utgöra punchline i grabbars monologer om äkthet. Och det är ett bestående mysterium för mig: Om Shane MacGowan kunde se för sitt inre öga allt det han beskrev så vackert och klarsynt, hur kunde han välja bort den världen till fördel för sprit och tabletter? Och stänga oss andra ute för gott?

Jag ska lämna av med följande, och jag tror att delar av det griftetal som framförs innan vi hör allsång till The Body of an American (i en scen som för tankarna till kollegorna i Fairytale of New Yorks omkvädes “boys of the NYPD choir”) från 1986 års EP Poguetry in Motion passar gott nog in på Shane själv:

What an asshole. And I’m not talking about the ordinary gaping orifice that all of us possess. I mean an all-encompassing, all-consuming, out-of-proportion-to-every-other-aspect-of-his-humanity chasm.

But brother: when you were good, you were the best we had.