• Ätten Natt och Dag av idag är inte riktigt så exotisk som man kunde önska sig av adel. Det bos inte i slott. Det står inte rustningar i korridorerna. Man ärver vare sig förmögenhet eller dödsfiender. Under min uppväxt fanns det dock ett undantag. Mats Linday, Natt och Dag på mödernet. Karln är inte bland…

    Läs mer: Mats Linday/Ödet och hoppet
  • Det finns många anledningar till att filma någonting och sedan spela upp det baklänges i den färdiga filmen: Den filmhistoriskt vanligaste är för att skapa specialeffekter som annars är svåra att åstadkomma. Ett klassiskt exempel är när en karaktär blir inlindad i ett rep, snärjd av en piska eller dylikt – det är lättare att…

    Läs mer: Baklänges
  • Ett tidigare inlägg kallade, något orättvist, representanter för det vetenskapliga etablissemanget för tråkmånsar i jämförelse med kryptozoologerna, som inte låter bagateller som sunt förnuft och konkreta belägg lägga sordin på upptäckarlustan. Detta är naturligtvis inte sant, och eventuella kränkta akademiker i läsekretsen är välkomna att se denna Boktisdag som en utsträckt olivkvist. Pschyrembel Klinisches Wörterbuch…

    Läs mer: Kort om stenlusen
  • Så här dags i förra veckan visades här lite bilder från de antikare delarna av det nyflyttade bloggbiblioteket, varav en föreställde tvenne delar av bokserien Ensamma Vargen. Nostalgitrippen inspirerade mig att forska lite mer i densamma, extra intressant som representant för ett medium som tycks i stort sett utdött. Liksom de en gång så populära…

    Läs mer: De ensamma vargarna
  • Det kommande numret av King innehåller en artikel om rockstjärnors självbiografier. Jag har inte skrivit den, utan med varm hand lämnat över uppgiften till redaktionschef Martin Ödman, som påstår sig uteslutande koncentrera sin läsning på denna nischgenre av litteratur*: Han har med kännarmin rankat hur The Dirt förhåller sig till Life och Scar Tissue, samt…

    Läs mer: Dave Mustaine: Eternal sunshine of the spotless mind
  • Mycket av det jag läser, har jag märkt, skrivs fortfarande av mina föräldrars generation, 40-talisterna. Det är här vi hittar de tongivande postmodernisterna, och om någon mot förmodan inte redan har plåtkoll på detta extremt breda paraplybegrepp rör det sig om prosa präglad av kalla krigets märkliga decennier, där mänsklighetens vara eller icke vara föreföll…

    Läs mer: Murakami; en daterad översikt
  • Vi rör oss nu in i det limbo som uppstår två gånger årligen, då de tv-serier i vilka man investerat stora mängder tid och kommit att förlita sig på för veckovis förströelse gör uppehåll. Vissa permanent. Mängder av oönskad fritid materialiserar sig från ingenstans. Man skälver av olust. Man börjar sondera tv-tablån i jakt på…

    Läs mer: Början på någon nytt
  • Som så ofta när man upplever sig ha avancerat till en nästa nivå inom sitt skrå och förväntar sig att kraven plötsligt ska vara högre ställda, visar det sig att så alls icke är fallet, och att våningen ovanpå befolkas av ungefär samma skrot och korn som den föregående. Aldrig blir detta så tydligt som…

    Läs mer: What puts the junk in junket
  • I. Scenen: ”Voyeur”, Salò eller Sodoms 120 dagar, 1975. Jag kan inte med gott samvete bädda in denna scen av hänsyn till känsliga läsare, men filmen i sin helhet ligger tidvis på YouTube (förmodligen i ett upphovsrättsligt limbo) och det jag skriver om börjar på 1:44:30 i den version som är 1:54:33 lång (det förekommer…

    Läs mer: Om en scen IV
  • Smurfarnas favoritmat uppskattas även i dryckesform av en berättande karaktär i en film skriven och regisserad av ett brödrapar. Smurfarna är förtjusta i sarsaparill (smilax regelii) vars rötter bär stark smak och efter torkning och kokning kan användas just som smaksättare. En sorts berättarfigur kallad Stranger spelas av Sam Elliotts i bröderna Coens The Big…

    Läs mer: Tävlingsfacit