(Allt nedan ursprungligen postat på Reddit, december 2021)

Vad hände med Niklas Natt och Dags blogg Kulturkrock?

Hej! Jag är den Niklas du nämner, och Kulturkrock var mycket riktigt min blogg. Jag tänkte att jag skulle svara själv, eftersom ditt inlägg väckte många minnen av någonting som, när det begav sig, betydde väldigt mycket för mig, och jag är smickrad och glad över att du minns den. Om du undrar hur jag hittade hit så snabbt är det för mig rätt komprometterande svaret att jag googlar mig själv tämligen ofta; 1795 har just börjat publiceras på diverse marknader, däribland den viktiga tyska, och mer självförtroende har jag inte än att jag gärna vill läsa om bemötandet.

Så, för att svara på din kanhända outtalade fråga först: Vad som hände med själva bloggen var att Kings hemsida bytte gränssnitt – eller liknande, jag är inte bekant med de tekniska detaljerna, och hade i vilket fall som helst avslutat mina frilansuppdrag (eller ”fastlans”, snarare) vid det laget. Webbredaktören var inte densamme, etc. Jag vill minnas att jag informerades om att det skulle innebära mer arbete än det fanns resurser till att konvertera bloggen till det nya formatet, och att den därför inte längre skulle finnas kvar. Det lät rimligt i mina öron, så jag reagerade inte särskilt. I princip allt material finns kvar hos mig, dock, eftersom jag aldrig skrev rakt in i bloggverktyget, utan i mitt eget ordbehandlingsprogram, och var rätt duktig på att datera inläggen.

Mitt första inlägg är märkt den sjunde november 2011 och det sista 22 mars 2017 (uppdateringsfrekvensen och kanske också ambitionsnivån sjönk mot slutet, får jag tillstå, av skäl som kommer framgå).

Som jag minns det bad jag Kristofer Vural, som var ansvarig för Kings hemsida, att få börja blogga om ”kultur”, och han hade inga invändningar. Första egentliga inlägget var ett text kring 9000 tecken med anledning av Mulholland Drives (filmen) tioårsjubileum. Efter ett tag började bloggen hitta sin egen röst. Hur många läsare den nådde vet jag inte – aldrig speciellt många, tror jag. Däremot materialiserade sig en liten krets av kommentatorer som under dessa år kom att betyda mycket för mig.

Kulturkrock var den första gången jag fick ett helt eget forum, i all sin ödmjukhet, där jag kunde göra precis som jag ville. Jag hade vid det laget jobbat inom magasinsbranschen i åtta år, varav tre som frilans, men skrev förstås det jag blev ålagd att skriva, om än med visst medinflytande. Men Kulturkrock var bara min, och eftersom jag heller inte hade några illusioner om att den skulle nå ut brett (annat än när Fredrik länkade från sin då synnerligen välbesökta blogg på cafe.se, vilket hände vid några tillfällen) skrev jag om sådant som intresserade mig. Kulturkrock gav mig möjlighet att laborera med många olika saker: humor, trivia, sentimentalitet, dramaturgi. Jag fick möjlighet att begrunda mitt eget liv av kulturkonsumtion, och genom att sätta saker på pränt komma till bättre insikt om alla de verk som jag förälskat mig i, och skälen därtill. Det var högt och lågt; serier, tv-spel, böcker, filmer, dumheter. Jag gjorde mitt bästa för att försöka hålla tonen entusiastisk, och dela med mig av saker jag tyckte var värda att delas, helt enkelt för att det är den sortens kritik och text som jag själv uppskattar mest av allt. Ur personligt hänseende var det en flotte att hålla mig flytande på under en period då jag kände att mitt liv började närma sig någon sorts vägskäl: Jag hade jobbat inom samma bransch i många år, nått någon sorts platå, samtidigt som framtiden inom detta gebit såg allt annat än ljus ut. Kulturkrock var en påminnelse om den rena njutningen i att skriva.

Jag kan också nämna att jag aldrig fick, eller begärde, någon ersättning för att skriva bloggen. Förtjänst kom in via ordinarie arbete. Kulturkrock var ingenting jag levde på, men absolut det jag levde för, skrivarmässigt. Den omständigheten var nog rentav en förutsättning för bibehållen entusiam från min sida; bloggen var så att säga en ren handling, om du förstår jag menar. Vidare såg jag att det faktum att rubbet var pro bono som en garanti för att tidningen inte skulle börja ställa krav på innehållet eller klaga över de blygsamma besökssiffrorna.

Kul att du minns några specifika inlägg. Pricken såldes för att finansiera Volvorine, numera kör jag Volvorine II. Bambuflöjt – shakuhachi – spelar jag fortfarande. En detalj kring den senare som jag själv tycker är tragikomisk är att jag efter långt uppehåll på grund av barnafostran återvände till Gunnar-sensei för att återuppta mina studier, varpå han snabbt konstaterade att min ton förändrats. Detta är i regel menat som en komplimang i shakuhachikretsar, och jag kunde först inte förstå varför, även om jag själv kunde konstatera en helt annan kraft i blåset trots att jag inte alls spelat lika mycket som förr (min yngste stormhatade ljudet av shakuhachi på ren ryggmärgsreflex och började yla så fort jag försökte spela). Min analys av det hela var att jag med två vanartiga barn hemma hade tvingats använda den så kallade ”papparösten” – brösttoner med vilka man förgäves försöker hävda auktoritet och kasta ur sig klichébetonade repliker som inte gjort någon nytta heller för oräkneliga släktled av tidigare fäder, såsom ”du kan få den i ögat”, ”det är ingen leksak” och ”har jag inte sagt tusen gånger” – att hela muskulaturen i min diafragma stärkts bortom igenkänning.

Själv gillade jag tävlingarna mycket, dels för att de var väldigt roliga att konstruera, dels för att folk engagerade sig, och dels för att jag aldrig sett formatet varken förr eller senare. Jag vet inte om du minns dem, men de hade formen av ”triviakedjor”, som i regel byggde på sammanträffanden eller gemensamma nämnare i olika verk. ErnstDG, som i regel vann snabbt under bloggens första år, korsade jag för övrigt vägar med i ett helt annat sammanhang och käkade lunch med i fjol.

Sommaren 2013 började jag skriva Grågryning, som är namnet på den fantasynovell du syftar på. Tanken var att bygga på min barndoms kärlek till bokspel/choose your own adventure-genren, i Sverige via Äventyrsspel mest ihågkommen för Ensamma Vargen och Tigerns Väg-böckerna. Varje inlägg skrevs i ett enda skov om söndagkvällen, och slutade med en röstningswidget med några alternativ på fortsättning för läsaren att rösta på. Den vad delvis rätt ad hoc och på alla sätt opolerad, men det finns idéer och scener som jag fortfarande minns med tillfredsställelse, och jag tror att mycket av tematiken går igen i det jag skrivit sedan dess. Den fortgick veckovis fram till december det året, samma julledighet då jag började skriva det första utkastet till 1793.

Jag var oerhört ängslig för att börja skriva på en roman. Som ett rätt ensamt och oroligt barn vände jag mig till böcker för tröst och sällskap, och önskade ända från den åldern inget högre än att en gång få bli författare, vilket jag uppfattade som det finaste man kunde vara; ett sällskap åt den som inte hade något; en röst i en annans huvud med förmåga att eka vidare bortom graven; ren magi. Jag hade förstås ingen aning om vad jag skulle skriva, och likt många andra i samma situation slog jag mig in på journalistik för att ändå försöka försörja mig genom att uttrycka mig i skrift. Med åren blev tanken på att börja skriva något eget bara otäckare och otäckare, för den som sträcker sig efter en dröm riskerar att bara lyckas med att bevisa att den är ofrånkomligt utom räckhåll. Grågryning var ett avgörande steg för att processa den skräcken.

Första utkastet till 1793 tog ett år att skriva, och då jag ansåg det naivt att avsäga mig några av mina frilansuppdrag fick det bli på kvällar och helger; tid som annars gått till att skriva Kulturkrock. I slutet av samma år fick jag och min hustru vårt första barn, på bloggen känt som The Stallion Who Mounts the World i en referens till George RR Martin. Tiden blev än knappare.

Jag skrev om 1793 i omgångar under tre år som följde. Till slut hade jag gett upp, då manuskriptet hade refuserats mangrant av varje förlag som jag ansåg det vara värt att alls uppvakta. Anledningen till att kontrakt till slut skrevs är rätt rolig, så här i efterhand: Fredrik, som jag delade kontor med då och delar kontor med nu, var och är ju en långt mer framgångsrik författare än jag. Han är rimligen att betrakta som min bästa vän. När 1793 var som mest refuserad hade han tre böcker samtidigt på New York Times bästsäljarlista. Han erbjöd sig för övrigt också att bekosta egenutgivning av 1793, men det var för mig uppenbart att jag inte hade tillnärmelsevis tillräcklig entreprenörsanda för att ro någonting sådant i hamn – det finns en handfull solskenshistorier om folk som lyckats med dylikt, men det är i regel okuvligt driftiga människor som fyller bakluckan på bilen med böcker och åker från bokhandel till bokhandel och säljer in sig själva handgripligen. Alla andra liknande sagor slutar med ett källarförråd fullt av osålda böcker. Jag är övertygad om att det även hade blivit mitt öde.

Hur som helst var det min största mardröm att bli Fredriks loserkompis, som han i egenskap av god vän pliktskyldigt skulle försöka sälja in till sitt eget förlag, och som i sin tur skulle hamna i en svår sits gentemot en av sina bästsäljande författare när de tvingas refusera hans talanglöse polare. Av det skälet skickade jag aldrig in mitt manus till just Forum, som några år tidigare givit ut Fredriks dubbeldebut En Man Som Heter Ove och Saker Min Son Behöver Veta Om Världen. Fredrik, den jäveln, som var den förste att läsa första utkastet till 1793, hade dock självsvåldigt givit det till sin redaktör. Nepotismen innebar paradoxalt nog att min manuskript föll lite mellan stolarna. Den som skickar in sitt manus via förlagets digitala portal – en djupt osexig och opersonlig process – kan vara hyggligt säker på att bli refuserad via autogenererat mejlsvar exakt tre månader därpå, men i mitt fall återkom de inte förrän efter något år. Vid det laget hade jag gett upp hoppet om att bli publicerad, men var ändå rätt nöjd: det jag föresatt mig hade blivit klart, och det hade varit en långt värre motgång att inte ens färdigställa någonting som jag själv kunde vara nöjd med. Forum hörde i alla fall av sig och bad så hemskt mycket om ursäkt för sent svar, men gick därpå raskt vidare till att meddela att inte heller de hade något intresse av min bok. Jag var då fräck nog att svara att jag hade skrivit om det första utkastet åtskilliga gånger, och undrade om de ville läsa den nya versionen istället. Det gjorde de, och på basis därav skrevs kontrakt, hösten 2016, tror jag. Några månader senare skrev jag också det sista blogginlägget på Kulturkrock (som handlade om China Mieville).

Jag hade inte förväntat mig någonting annat än att 1793 skulle bli början på nästa uppsättning hundår, men de skulle åtminstone delvis kretsa kring någonting jag verkligen älskade. En serie lyckosamma omständigheter – och jag är väldigt ödmjuk inför att mycket måste hända som ligger helt utanför upphovsmannens påverkan för att dylikt ska ske – gjorde boken framgångsrik nog för mig att ägna mig helt åt skrivandet med början på våren 2018, och jag ville ägna det all min uppmärksamhet.

Därav klämtade klockan slutgiltigt för Kulturkrock, men jag minns den med stor nostalgi och kärlek, och är väldigt tacksam för all den ovärderliga interaktion med läsare som den gav mig. Tack du som läste; vad bättre kan man önska sig som skriver?

Det var den historien. Tackar som frågar (eller frågade du ens, förresten?).