Det var lite mer än fem år sedan jag bloggade sist. Det känns som mer.

Jag kan inte fatta att det gått elva månader sedan jag svarade i Reddit-tråden ovan. Det känns som mindre.

Hur som helst, den Karl-Oskar – vilket kanske inte ens är hans riktiga namn, man vet aldrig med internet numera, ta hand om er därute – som skrev var inte helt ensam i sina spörsmål. Det händer lite då och då att folk nämner bloggen under boksigneringar, och jag blir alltid lite extra glad, för att det känns som att de gillade mig inte bara nu när jag är snygg och framgångsrik, utan också då, när jag var liten och hade babyhullet kvar och kanske inte lärt mig använda deodorant fullt så ofta som nöden krävde. Ändå kunde de uppskatta mig för min älskvärda personlighets skull. Den fula ankungen, tänkte de, han kommer bli en svan en vacker dag. Ett fåfängans fyrverkeri från början till slut detta, tycks vara vad jag vill ha sagt.

Det händer att folk saknar några av de texter som skrevs. Det ska ingen behöva göra, eftersom jag har för avsikt att återpublicera dem här. Jag är inte säker på att alla har patinerats väl, och somt är det möjligt att jag refuserar helt. Vi får se. För några år sedan hörde Jack Werner, då Viralgranskare och Creepypastapionjär – jag skrev en spökhistoria åt dem, förresten, den lär vi ju titta närmare på? – av sig och varskodde mig om att delar av ett av mina längre inlägg plagierats delvis ordagrant av en podcast vid namn Paranormalia i sitt 115:de avsnitt, Självmordsskogen i Japan, men jag orkade inte göra något åt saken och resonerade i vilket fall som helst som så att jag för min del lutade mig rätt tungt mot Wikipedia för informationen. Så du saknat min text om Aokigahara lite extra kan alltid lyssa där i väntan på ompostning.

När 1793 kom ut kände jag att jag behövde ägna all min energi åt bokskrivandet. 1794 och 1795 följde hack i häl, och skrevs i princip utan några skarvar alls från det att tidigare titel redigerats klart. Samtidigt genomlevde vi i familjen krävande småbarnsår, med två mycket energiska gossar som skiljer sig åldersmässigt från varandra med endast sexton månader.
“Det kanske är jobbigt nu,” they said.
“Med tänk vad avlastade ni kommer bli sen“, they said.
När då, för helvete.

Tiden blev alltså knapp, och det blev tidigt uppenbart att jag inte längre skulle kunna hinna med allt som tidigare hunnits med. Jag valde bort mitt idoga tv-spelande till fördel för att kunna fortsätta läsa. Jag valde bort Kulturkrock.

Men nu äntligen spirar någon sorts energi igen. Min nästa bok, Ödet och hoppet, tänkt för publicering i höst, är lämnad till förläggare i sitt första utkast med årets första arbetsdag. Lustigt nog har det blivit som så att jag som prosaist skriver tämligen långsamt, och det tycks bli långsammare ju mer jag skriver, men när det kommer till den här typen av text är och förblir jag grafoman. Vidare har det visat sig att ett problem med att skriva på heltid, åtminstone för mig – och tro inte för ett ögonblick att jag inte är medveten om vilket privilegium detta utgör – är tristesshantering. När det gäller den sorts prosa som skrivs för bok, för evigheten, har jag inte kapacitet att skriva mer än mellan 3 000 och 5 000 tecken om dagen. Det tar i regel kring tre timmar. Jaså, du kanske inte har för vana att räkna tecken, ärade läsare? Det är typ lika mycket som det text du läst ända hit. Den tog typ en kvart att skriva. Ända har jag inte vågat blogga, av rädsla för att tristessen och sysslolösheten är förutsättningar för kreativiteten. I viss mån tror jag fortfarande att det är sant. Men låt oss leva farligt.

Vidare tycker jag att det finns betänkliga brister i kulturbevakningen i dessa dagar. Vem lägger ut texten om kompetitiv ätning och spökskepp bara för sakens skull? Vem skriver om Alan Moores ringbärarpolicy? I flera år har jag slaviskt läst i princip allt som skrivs på svenska kultursidor, och det går beklämmande fort i takt med nedskärningarna. Vi tycks stå på ett sluttande plan mot enfaldighetens hegemoni, du och jag, och det blir allt svårare att behålla fotfästet. Inget ont om de hjältar som ännu bär sina bloss genom kulturskymningen, tvärtom, the greater share of glory som Shakespeare sagt, men det är sällan de ges budget och utrymme för att skriva om sådant som jag gillar. Själv är bäste dräng.

Så därför.