Anno 2022 innebar en oväntad – eller länge väntad, beroende på din allmänna inställning till livet – dubbel julafton för alla oss anhängare till Cormac McCarthy. Cormac firar ju 90 i år, äldre än de flesta författare jag törs nämna på rak arm, och säkert var jag inte ensam om att befara vägen till bårhuset kortare än till tryckeriet. Icke desto mindre har jag varit en stadig läsare åtminstone länge nog för att ha hunnit tillgodogöra mig hela backkatalogen förutom hans vetenskapliga essä och hans pjäser. Min kärlek till Cormac naggades lite i kanten efter att jag upptäckte William Faulkner (korrekt ordning att läsa dessa herrar är den omvända) och fann att språket i McCarthys tidiga alster lutade sig rätt tungt mot denne, men ändå föredrar jag hans tidiga, språkligt överdådiga romaner framför hans senare, ordkarga dito. Blood meridian står ju i särklass i min personliga kanon, och jag drar mig inte för att kalla den för en av de viktigaste böckerna i mitt bibliotek.

Sent i livet bestämmer sig Cormac hur som helst för att belägga ketchupeffekten: Det kommer inte en bok, utan två. Syskonromaner, till på köpet. Det stämmer för all del till eftertanke, och jag kan inte hjälpa att undra huruvida detta är det format som författaren hade valt om han haft obegränsat med tid till att färdigställa verket. Men låt oss inte skåda given häst i munnen, åtminstone inte på just det viset.

The Passenger berättar historien om Bobby Western (The Guardians recensent påpekade välfunnet att det namnet är lite som om John Le Carré hade döpt sin huvudperson till Johnny Spythriller) och hans syster Alicia. De är barn till en av de forskare som under Trinityprojekets paraply utvecklade atombomben, och kan därmed sägas vara tyngda av en betydande arvssynd. Bobbys liv präglas av dödsdrift: på CV:t hittar vi gig som racerförare och bärgningsdykare. Alicia är ett matematiskt geni på internationell nivå, tillika diagnosticerad som schizofren, men som insisterar på att hennes hallucinationer, med en neurosedynskadad halvfigur i förgrunden, är verkliga, om än oförklarliga. Om detta får hennes terapeut höra en hel del i Stella Maris, som hämtar sitt namn från den vårdinrättning där hon är frivilligt inlagd med suicidala tendenser, och som tar formen av en serie dialoger mellan de två, helt utan mellanliggande prosa. Och, givetvis, skiljetecken av den sort Cormac på sitt oefterhärmliga vis alltid tyckt vara överflödiga, såsom talstreck, kolon, citationstecken. För min del undrar jag om inte denna stilistiska egenhet har sitt ursprung i något rent mekaniskt, snarare än teoretiskt: McCarthy skriver enkom på en skrivmaskin av modell Olivetti Lettera 32 (begagnad redan när han köpte den i början av 60-talet för 50 dollar, år 2009 klubbad på auktion för 245 000 dollar och ersatt med en identisk Olivetti som i kraft av sämre proveniens sjunkit i värde till 11 dollar) och har den några likheter med min Facit Privat och alla andra gamla tröskverk jag hamrat på så är det en rätt komplicerad motorisk manöver att göra just tecken av denna sort. Jag tror att han lackade på det, helt enkelt, och vann i hastighet vad han förlorade i läsbarhet. Den som inte är konstant på tårna under Stella Maris kommer erfara det sistnämnda när man måste räkna repliker enligt varannanprincipen för att bli på det klara med vem som som säger vad.

Mellan syskonen finns ett incestmotiv – smakfullt skildrat, får väl sägas – som Cormac intressant nog återkommer till efter 1968 års Outer dark, som jag också tycker mycket om, och två meningar ur vars avslutningsparagrafer jag också har låtit tatuera i svanken. Nej, men nästan. Om det finns någon gångbar juxtaposition att analysera hos dessa två verk kan jag inte säga säkert, men låt mig veta om du hittar någon så ska jag göra detsamma.

Så vad är allt detta, och med vilken måttstock ska det mätas? Inte lätt. Böckerna är så uppenbart en svanesång, kanske en kompromiss därtill. Jag ser det som en samling löst sammansatta scener, de flesta utmärkta, mättade av existentiella bryderier som varken du, jag eller Cormac någonsin kommer få svar på. Vackert så. Och språket! Se här prologen till The passenger.

“It had snowed lightly in the night and her frozen hair was gold and crystalline and her eyes were frozen cold and hard as stones. One of her yellow boots had fallen off and stood in the snow beneath her. The shape of her coat lay dusted in the snow where she’d dropped it and she wore only a white dress and she hung among the bare gray poles of the winter trees with her head bowed and her hands turned slightly outward like those of certain ecumenical statues whose attitude asks that their history be considered. That the deep foundation of the world be considered where it has its being in the sorrow of her creatures. The hunter knelt and stogged his rifle upright in the snow beside him and took off his gloves and let them fall and folded his hands one upon the other. He thought that he should pray but he had no prayer for such a thing. He bowed his head. Tower of Ivory, he said. House of Gold. He knelt there for a long time. When he opened his eyes he saw a small shape buried in the snow and he leaned and dusted away the snow and picked up a gold chain that held a steel key, a whitegold ring. He slipped them into the pocket of his hunting-coat. He’d heard the wind in the night. The wind’s work. A trashcan clattering over the bricks behind his house. The snow blowing out there in the forest in the dark. He looked up into those cold enamel eyes glinting blue in the weak winter light. She had tied her dress with a red sash so that she’d be found. Some bit of color in the scrupulous desolation. On this Christmas day. This cold and barely spoken Christmas day.“

Enligt de trovärdiga källor som finns (han är inte direkt en mediahora, och när han härom månaden ställde upp på sitt livs andra intervju valde han listigt nog en moderator som föredrog att prata själv så att han slapp säga något) började Cormac arbeta på The passenger under tidigt 80-tal, och onekligen klingar citatet ovan mer av Blood meridian än av No country for old men. Skillnaden i ton mellan dessa eror är tämligen stor, och så imponerad som jag är över att en författare blir mer asketisk och sparsmakad i sin språkdräkt med tilltagande ålder, så föredrar jag ändå den tidige Cormac framför den senare. Många av mina bästa vänner tycker tvärtom, vilket inte hindrat vårt fortsatta umgänge. Det finns hur som helst ingen författare jag läst som kan hantera protokoll med samma gastkramande flyhänthet som Cormac McCarthy. Oftast är det en kompetent man som utför en syssla metodiskt. Det är väldigt noggrant beskrivet och med stor möda nedlagd för bruk av korrekt terminologi. Triumfer firas i samband med en annars odramatisk bärgning av en pråm, och en isolerad vistelse på en oljerigg. Jag kan inte läsa mig mätt på det.

I Stella Maris får sig läsaren sitt lystmäte på matematikens historia såsom den återges av Alicia Western. Jag inbillar mig att det bidrar till underhållningsvärdet om man har antingen redan har eller kvickt lyckas etablera ett särintresse för detta. För egen del är matematikens historia en av många saker som jag är jätteintresserad av, givetvis utan att begripa ett skvatt av själva vetenskapen, jag som såg igenom hela den bluffen redan i högstadiet när de försökte slå i mig att två minus kan bli ett plus. Kvacksalveri. Icke desto mindre tycker jag mig ha hittat en märklig anomali, i form av att Alicia Western vid ett tillfälle tycks begrunda sannolikheten i Poincarés förmodan, ett millennieproblem som bevisades av särlingen Grigori Perelman 2003 och därmed inte är öppet för spekulation. Kanske skrevs stycket före 2003 och glömdes i redigering? En fläck i protokollet må det vara, men det är åtminstone inte ett semikolon (McCarthyhumor).

Sammanfattningsvis kanske The Passenger och Stella Maris är av intresse främst för Cormac McCarthy-komplettisten, ett dubbelverk liksom gjort att existera i mellanrummen mellan mer sammanhängande berättelser. Ska du bara läsa en sak är det fortfarande Blood meridian som jag hissar min flagg för, men du kommer nog inte gilla den, för det gör de flesta inte. Vill du läsa någonting som du har god chans att faktiskt uppskatta ligger Bordertrilogin närmast till hands, med början i All the pretty horses, mycket riktigt de böcker som gav Cormac McCarthy hans stora kommersiella genombrott.