Kalla mig banal, men jag är rätt förtjust i Taika Waititi. Jag uppskattade Jojo Rabbit, i synnerhet för Sean Rockwells flamboyanta Wehrmaktofficer och hans hemliga kärlek till Alfie “Theon Greyjoy” Allen. What we do in the shadows. Our flag means death. Och nu då, Reservation Dogs, tillgänglig på Disney+. Det är inte min mening att börja tråka ut dig med mina åsikter om television, ärade läsare, detta medium som streamingtjänsternas glupande aptit på staffage reducerat till en grå, medioker och livstidsslukande kökkenmödding (“avfallshög från äldre stenåldern”, etymologi: danskans ord för kökskompost) där inte ens de mest färgsprakande specialeffekter förmår locka ett ögonbryn till höjning i vårt snart sagt komplett avmystifierade och dekadenta tillvaro. Nej. Tråka ut dig tänker jag göra med trivia om 80-talsfenomen, som sig bör.

En av de tonåriga huvudpersonerna i Reservation Dogs lystrar till namnet Elora Danan. Det är ett av mig mycket uppskattat internskämt att många av figurerna som vederbörande möter i serien omedelbart identifierar referensen: Elora Danan var namnet på det daikinibarn som grisfarmaren Willow (Warwick Davis) hittar i utkanterna av nelwynernas by i filmen från 1988 som bär hans namn. Många, företrädesvis Kirk Fox i rollen som skrotupplagsföreståndaren Kenny Boy, visar sig också besitta encykopedisk kunskap om filmen Willow och omständigheterna kring dess inspelning. Inget av detta har någonting med någonting annat att göra, och där ansträngning lagts ner till föga lön anar jag kärlek. Själen ger genklang.

Kirk Fox upprepar i sin korta men kärnfulla Willowmonolog en faktoid om filmen som jag hört förr, det vill säga att den kom till stånd som en nödlösning efter att George Lucas misslyckats med att förvärva rättigheterna till Sagan om Ringen. Detta är alltså inte sant. Tvärtom var Willow ett projekt som låg på George Lucas ritbord redan under Star Wars-eran, och som cementerades då Lucas mötte den då 12-årige Warwick Davis, rollbesatt som generisk ewok i Jedins återkomst, men som gjorde kometkarriär i ensemblen efter att tvenne för ewokskådisar annars otillgängliga egenskaper kommit i dagen: förmågan att räcka ut tungan genom masken, och förmågan att förmedla någon sorts känsla enkom genom att lägga huvudet på sned. När Kenny “R2D2” Baker drabbades av matförgiftning var rollen som Wicket i Davis grepp (och jag vill inte antyda någonting om Warwick Davis eller hans anhöriga här, men matförgiftning, filminspelning, gör matten).

Anledningen till att paralleller är lätta att dra mellan Sagan om Ringen och Willow består inte enbart i att det rör sig om kortväxta personer i högoddsad kamp mot ondskan, utan också förhållandet de delar till Joseph Campbells epokgörande studie The Hero with a Thousand Faces, där antropologen tittar närmare på mänsklig mytbildning och sluter sig till att våra hjältar alla tenderar att röra sig i en ändlös cykel som består av samma stationer besökta i samma ordning: hen lever ett vanligt liv, äventyret kallar, äventyret avböjs, Gandalf/Obi-Wan/Johannes Döparen blir en mentor som ändå sporrar vår huvudperson mot den uppgift som måste göras, ansvaret axlas, prövningar genomförs, karaktärsutveckling sker, och så vidare. Det hela har resulterat i ett behändigt diagram som beskriver hjältens resa, och kan appliceras med förfärande ackuratess på i princip allting med konventionell berättarstruktur som inte är en renodlad tragedi.

George Lucas har på eget vittnesmål lusläst boken ifråga, och hör till den första generation inflytelserika kreatörer som medvetet jobbade med den som mall. Willow och Star Wars bär därmed stora likheter inte bara till Sagan om Ringen, utan till varandra, och till allt annat. Campbells bok kom ut 1949, vilket innebär att JRR Tolkien själv inte kunde använda den som manual, men det spelade ingen roll, eftersom Campbells formel var lika relevant innan den formulerades i ord. Den är ju sann. Jag själv, i all min blygsamhet, har tidvis föresatt mig att försöka berätta en historia som avviker från konventionerna i hjältens resa, bara för att under redigeringen inse att det inte riktigt får avsedd känslomässig effekt, och därpå göra en mängd korrigeringar som jag först senare inser alla syftar till att konformera alstret med Campbells rön. Så funkar vi, människor, och jag antar att alla dessa historier är närbesläktade allegorier avsedda att förbereda oss för de utmaningar våra egen livstid bjuder: uppgång och fall. Eller, som jag brukar viska till min vän F när han blir för uppsluppen på kontoret: snart ska vi dö, och innan dess ska allt tas ifrån oss. Men jag märker hur ämnet börjar glida mig ur händerna.

Willow kom till under en mörk tid för Lucasfilm. Star Wars började falla i glömska – otroligt men sant har franchisens särställning inom populärkulturen inte skrivits i sten förrän långt senare – och pengarna man tjänat hade man storsatsat på Howard the Duck, med väldokumenterat katastrofala följer. Lucas tvekade inte att kasta sig rakt in nästa kamikazeprojekt, en episk fantasyfilm, detta en kulle på vilken skaparna till konkursgenererande 80-talskitsch som Krull, Dragonslayer, Legend och Labyrinth nyligen stupat. Ron Howard anlitades för regin, manus skrevs.

Detta tilldrog sig under en svunnen tid, barn, då den som var intresserad av populärkultur hade en god chans – nej, skyldighet! – att tillgodogöra sig allt som producerades. Vi tvingades se det mesta så många gånger att VHS-kassetternas palimpsest nöttes ut och den en gång vackert lågupplösta bilden sakta gick förlorad bak ärrbildning. Gillade man genrer som då var nischintressen men idag ärvt jorden, såsom sci-fi och fantastik, åt man lydigt allt som serverades, men förblev svältfödd. I denna miljö kom Willow.

Jag har aldrig gillat den, ens som barn. Den kändes alltid som en lögn, en produkt med storkapital i ryggen som försökte profitera på någonting den inte förstod. Sagan om Ringen är ju Sagan om Ringen och kommer så alltid förbli, barn av sin tid som den är, men att göra något liknande under kalla kriget, mitt i postmoderniteten med vätebombens damoklessvärd över allas huvud? Nej. Visst är en av genrens mest envisa konventioner att ondskan må vara nästintill oövervinnerlig, men bara en enda god person kan ta sig in i det mörka tornet och utföra en enda ödesbestämt handling kan allt ställas till rätta, inte bara genom att den ende härskaren görs om intet, utan att ondskan själv som koncept förvisas ur världen (Tolkien, som stred vid Somme, lade ju också in ett eftermäle som ger en långt mer komplex och rättvisande bild av ondskan i form av Saruman och Ormstunga på dekis). Med postmoderniteten spirade den insikt som väl borde varit självklar från första stund: det är vi, mänskligheten, som är the bad guys, och för det såret finns inga plåster stora nog.

Min aversion för Willow hindrade mig inte för att se den ett dussin gånger och att inhandla ett likaledes undermåligt seriealbum efter förlagan. Det var en annan sak unik för eran: utbudet var så magert att man inte bara tvingades se allt, utan också fingera lojalitet mot det. Allt annat hade känts som ett svek. Jag minns hur jag visade Willow för vänner, kanhända i naiv förhoppning om att de skulle nöja sig med mindre än jag. Jag såg dem skruva på sig i obehag medan jag kände mig tvungen att uppbåda självförnekande entusiasm. Tvi dig, George Lucas.

Willow fick ett tekniskt eftermäle som överträffar dess filmhistoriska rykte, dock. Det faller sig så att trollkvinnan Fin Raziel , som är Willow Ufgoods sällskap behjälplig, av den onda drottning Bavmorda förvandlats till pungråtta. Som aspirerande trollkarl gör Willow ett antal försök att återställa henne till mänsklig form, med förutsägbart dråpliga resultat. Detta föranledde Industrial Light & Magic, som stod för specialeffekterna i filmen, att programmera ny mjukvara för att hantera vad som blev känt som morphing, det vill säga när en skepnad förvandlas till en annan med datorns hjälp. Den teknik som här utvecklades firade sedermera triumfer i bland annat James Camerons Terminator 2: Judgment Day.

Symptomatiskt nog återuppstår även Willow nu som tv-serie, 35 år efter att den blev en besvikelse för första gången, och vi kan väl inte annat än att konstatera att den contentsträvande gravplundringen gått så långt att man tvingas skända även det mediokras viloplatser.

Men låt oss inte sluta i ett mollackord: Om Elora Danan känns som ett konstigt namn, vet då att skådespelaren bakom figuren Bear Smallhill i själva verket heter D’Pharaoh Miskwaatez McKay Woon-a-tai och minns att världen ännu är en plats full av magi och förtröstan.