Inför varje inlägg jag har för avsikt att skriva om Alan Moore (förhoppningsvis många) kan det vara på sin plats för eventuell läsare att veta att Alan Moore är så gott som ofelbar i mina ögon, tillika den författare vars namn jag rutinmässigt nämner vid de tillfällen jag ombeds nämna min favorit. Råkar detta vara första gången du ser hans namn i skrift lämnar jag allt skambeläggande därhän och berättar att han är mest känd för sina insatser inom den tecknade serien, då företrädesvis som författare och inte som tecknare (undantag finns), med Watchmen, V for Vendetta och From Hell i sin backkatalog, framförallt den sistnämnda av mig innerligt omhuldad och ingen liten inspirationskälla till egna alster.
Alan, ett barn av 1953 och därmed 70 år i november år, har efter att ha avslutat arbetet med The League of Extraordinary Gentlemen (vars tecknare Kevin O’Neill gick bort härom månaden) och Lovecraftdekonstruktionen Providence – mer om den framöver – torgfört sina avsikter att dra sig tillbaka från seriemediet och enkom ägna sig åt prosa. Han är för all del ingen duvunge inom detta fält heller: bland författarmeriterna hittar vi debutromanen Voice of the Fire från 1996 och mastodontverket Jerusalem från 2006. Den sistnämnda kvalade rakt in på tio-i-topplistan över de längsta publicerade romanerna på engelska språket med sina 1 266 mycket tätskivna sidor, och blev för mig som läsare ett mångårigt projekt som gick i mål först i fjol. Kärleken till det skrivna ordet har för övrigt kantat de flesta av hans serieprojekt, som i regel åtföljts av prosadelar, och det gärna inom en disciplin där Moore briljerar: pastischen. Jag minns med nöje exempelvis en crossovernovell som blandande PG Wodehouses radarpar Jeeves och Wooster med HP Lovecrafts Cthulhumyter: What ho, gods of the abyss. Moore förefaller ha perfekt gehör för stilimitation, en gåva som tidvis kan slå över i lyte, såsom jag anser är fallet i delar av Jerusalem.
Sent i fjol kom hur som helst Illuminations, ett mer lättsmält projekt kanhända: det rör sig om en novellsamling där en mängd alster från förr kompletteras av nyskrivet material med en ratio kring 50/50. Somt är tidigare utgivet inom ramarna för antologier eller Michael Moorcocks avsomnade magasin New Worlds. Som är fördelen och nackdelen med samlingar av denna sort blandas högt och lågt. Den inledande novellen, Hypothetical Lizard, härstammar från det sena 80-talsprojektet Liavek, en delad fantastikvärld som diverse olika författare bjöds in för att skildra med fem bokvolymer som följd. Moores berättelse är en kärlekshistoria som utspelar sig på en bordell, med ett könsöverskridande motiv som framstår som rätt uppseendeväckande med tanke hur tidigt det skrevs; en lysande inledning, hur som helst, och ett stort glädjeämne för mig som lider av den åldrande genrekonnässörens dilemma, det vill säga kampen för att hitta fiktion som är bra nog för att läsas.
Huvudrätten i Illuminations är den nyskrivna What we can know about Thunderman, som också tar upp kring halva bokens omfång. Man skulle väl kunna kalla den för en uppgörelse med den amerikanska serieindustrin, ett försök att skildra hur profithungriga krafter försatte ett fåtal visionära kreatörer i slaveri och med iskall cynism berövade dem rätten till sina egna skapelser. Allt detta givetvis underhållande och välgestaltat. Moore själv är part i målet, då han upplevde detta fenomen på nära håll under de förhållandevis få år han tillbringade under kontakt med DC Comics, men WWCKAT undviker klokt det självupplevda och gör snarare ett försök att spåra dessa strömningar ända tillbaka till fenomenets barndom, där Moores Thunderman är analog med vår verklighets Stålmannen. Via ett myller av uttryck (intervjuer, transkriberade terapisamtal, filmrecensioner) får vi följa industrins utveckling i fiktiv form från oskyldigt skapande i alienerade pojkrum och hämmade gossars drömmar om hjältedåd i spandex till New Yorks skyskrapor och miljardgenererande filmfranchiser. Moore är av åsikten att det faktum att superhjältegenren, ursprungligen utvecklad för barn på 50-talet, idag tillkämpat sig en dominant position inom populärkultur inte utgör någon komplimang till oss som kulturkonsumenter. Personligen har jag, som för mitt liv inte begriper tjusningen i att se datorgenererade figurer genomlida actionsekvens på actionsekvens i en värld utan orsak och verkan, svårt att hitta bra argument för motsatsen.
Efterordet berättar att novellen skrevs under några få månaders tid, vilket sannerligen är raskt marscherat med tanke på innehåll och omfång. Fantastisk läsning hur som helst, och jag dristar mig att påstå att begränsningar i tid och utrymme verkat till Moores fördel här – uppenbarligen är han kapabel att skriva enorma mängder text, och det är i mitt tyckte inte alltid som detta ställer hans bästa sidor i ljuset. Moore hemfaller gärna åt strukturmässiga experiment, och sällan har jag sett dessa ambitioner bära bättre frukt än här. Väldigt rolig är den till på köpet.
Den sista berättelsen i Illuminations hemsöker mig särskilt, American Light: An appreciation. Berättelsen påminner om vad som händelsevis råkar vara min favoritbok av det jag läst av Vladimir Nabokov, Pale Fire. Stycket utger sig för att vara en kritiskt annoterad version av en avdankad beatpoets magnum opus, dikten American Light, en svanesång över den vid författandet avsomnade beatrörelsen i form av en lyrisk promenad genom San Francisco. I dikten själv och i fotnoterna har vi att göra med dubbla lager opålitliga berättare, och för den läsare som drar slutsatser utifrån båda framträder bilden av en förbrytelse begången av poeten, vars skuldbörda processas via lyrik. Men det mysterium jag hittar framstår inte riktigt som ett mysterium, och eftersom jag vet av erfarenhet att Moore brukar vara bra mycket mer subtil än så lämnas jag med misstanken om att det är någonting jag missar. Det är ingen angenäm känsla. Jag har heller inte lyckats hitta ett enda litterärt forum som diskuterar American Light, och postar detta i hopp om att så fröna till ett dito här.
Mitt enda hopp står därmed till dig och ditt skarpsinne, ärade läsare, och Illuminations hittar du för beställning exempelvis här. Jag inväntar otåligt dina insikter.
Alan Moore: Illuminations
11 responses to “Alan Moore: Illuminations”
-
Intressant att läsa. Har aldrig givit mig på Alan Moore utanför serievärlden, men gillade skarpt hans serier när jag läste dem för ett bra tag sedan.
För mig funkade V for Vendetta och Watchmen bättre än From Hell men jag kanske borde ge den sistnämnda en ny chans, minns inte om jag ens läst ut den.
Vore intressant med en utläggning om vad det är som gör From Hell bättre i din mening.LikeLike
-
Tack, Martin, det ska jag absolut göra. Providence kan jag rekommendera varmt, i synnerhet om du har någon tidigare relation till HP Lovecraft.
LikeLike
-
En relation till Lovecraft har jag väl, men den är lite halvljummen, baserad på att ha läst en del av honom och rollspelat lite i Cthulhu-världen i min ungdom (som tyvärr inte var igår). Men jag får väl lägga lite surt förvärvade lediga timmar och sekiner på att läsa ikapp lite och se vad herr Moore kan koka för soppa på Lovecraft-spikar- han har ju talang för pastischen som du säger.
Men krävs lite prioritering nu. Diverse Moore-verk ska klämmas in på läslistan mellan Dostojevskij och Emily St. John Mandel så vi får se hur lång tid det tar innan jag kan kommentera vidare. 🙂
LikeLike
-
-
-
Då ser våra Lovecraftingångar intill förväxling lika ut, kan jag meddela. Jag misstänker att det gäller de flesta 70- och 80-talister, vilket jag fräckt antar är fallet här. Anders Fagers böcker är också att rekommendera, i mitt tycke bästa förvaltningen av Cthulhumyterna sedan originalet, jämte Providence då. Och av inhemska råvaror!
Vilket av Fjodors opus är det som står på menyn? Jag läste Idioten härom sommaren och blev rätt positivt överraskad (detta efter att ha varit mindre förtjust i Brott och straff, som tydligen inte var för mig). Det finns rätt mycket egenheter med alla dessa klassiker som ursprungligen skrevs för kapitelvis publicering i tidningar, med massa bihandlingar vars betydelse för helheten kan ifrågasättas och där åtminstone jag börjar misstänka att upphovsmannen helt enkelt förhalade i brist på klara idéer om vart det hela egentligen är på väg, alternativt fick mer betalt för längre stoff. Jag har upplevt detta hos Balzac i hygglig närtid. Men Idioten funkar i just det formatet eftersom standardkapitlet är en scen där ryskt borgerlighet får reagera på huvudpersonens excentricitet. Varje beståndsdel är underhållande.
LikeLike
-
Ja, känns som det blåste Lovecraft-vindar när jag växte upp så är nog många som har samma ingångar. undrar om han dyker upp på samma sätt för dagens ungdom. Anders Fager får jag också sätta på listan då.
Har gett mig på Bröderna Karamazov. Läste Brott och straff och Idioten för bra länge sedan så kan inte påstå att jag kan dela några detaljerade intryck, men jag tyckte också Idioten var riktigt bra, medan jag minns Brott och straff som på sin höjd halvbra. Hittills gillar jag Karamazov skarpt, oklart om den har mycket att säga eftersom jag inte hunnit så långt, men han kan skriva Fjodor.
Har nyligen börjat fundera just på det här med minnen av böcker. Vissa böcker sitter ju helt klart kvar i minnet, dels på det sättet att man minns delar av handlingen, men också att man minns känslan eller läsupplevelsen. Frågan är om det ett tecken på särskild kvalitet, eller om det bara är att man är mer eller mindre mottaglig och formbar just när man råkar läsa något. Finns gott om böcker som jag läste och gillade när det nu var, men där jag inte kan återge ett dyft av vad det handlade om eller hur det var skrivet även om jag är säker på att jag läste boken en gång i tiden.
LikeLike
-
Jag upplever samma fenomen med minnet av läsning. Jag kan stå med en bok i handen som jag läste för inte särskilt länge sedan och inte minnas ett dyft av den. My Year of Rest and Relaxation av. Ottessa Moshfegh, ett bra exempel. Läste den, men den gjorde tydligen inga bestående avtryck. På sin höjd minns jag vagt, tja, “stämningen”. Man kan i det läget fråga sig om det fanns någon poäng med att alls läsa den boken. Jag vill inbilla mig att något sådant ändå finns. Men jag har inte direkt hängt på låset på bokhandeln för att köpa Lapvona.
Med Dostojevski och andra tjockisar från förr hjälper det ju inte att handlingen tenderar att vara vindlande och persongalleriet enormt, dessutom med snarlika namn och snarlika smeknamn, och snarlika alternativa smeknamn. Brott och straff har jag högst sporadiska minnen av med tanke på hur många timmar den ändå tog att läsa.
Fast jag har positiva exempel också: James Ellroy. LA-kvartetten. De är omöjliga att skilja åt och ingredienserna är alltid desamma; en uppsättning makabra seriemord, gängskjutningar samt korruption inom polisen, allt hanterat av maniska utredare. Jag har läst var och en minst två gånger, alltid tyckt att de var lika bra och kan absolut tänka mig att läsa dem igen. Han har hittat det optimala omläsningsformatet för sina berättelser.
LikeLike
-
Ja, kanske finns det en poäng med även böcker man läst som inte lämnade mycket avtryck. Om inte annat så måste vi ju ha något som tråkig bakgrund till alla de mästerverk vi läser som sticker ut och sätter sig som permanenta delar av vår tankevärld.
Du har ju helt rätt kring det där med namnen hos Dostojevskij, vad gäller namnen och variationerna så är det väl delvis en rysk grej som gör det svårt för oss som inte är hemma i den ryska sfären. Jag hade lite samma problem när jag läste Remembrance of Earth’s Past-serien av Liu Cixin. Den var full av briljanta idéer och jag gillade den skarpt, men jag har väldigt svårt att hålla reda på och komma ihåg de kinesiska namnen. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara lika svårt om de hade västerländska namn som jag är mer van vid.
Det får mig också att tänka på en bok som rekommenderades av Robert Cottrell i The Browser nyligen – The Tyrant’s Novel av Tom Keneally. Har inte hunnit läsa den, men en av idéerna bakom den är tydligen att flytta Saddam Hussein och Iraq lite närmare oss genom en historia som utspelar sig där men med genomgående västerländska namn. Låter som en strålande idé även om jag som sagt var inte hunnit läsa boken än.Vad gäller längden och persongalleriet hos Fjodor, Leo och en del andra så undrar jag om det lite handlar om formatet också. Vi har väl gott om böcker nuförtiden som egentligen har samma stora persongallerier men skillnaden är väl då att de alltid ges ut som enskilda böcker i långa serier i samma värld, typ nästan alla stora deckarförfattare nuförtiden tenderar ju att göra så. Men det är klart att det gör en viss skillnad när hälften av persongalleriet dör i varje bok så man vet att de inte dyker upp igen. 🙂
Håller helt med om att stämningen kan räcka som minne av en positiv läsupplevelse. Tycker Wes Anderson på något sätt gör samma sak med sina filmer. Jag kommer inte direkt ihåg handlingen i någon av hans filmer, men han har ju en helt egen värld som känns igen från ruta ett och han tillhör tveklöst mina favoritregissörer. Sen följer han kanske inte en formel på samma sätt som vissa pusseldeckare eller ungdomsböcker men jag undrar verkligen om han startar med storyn eller om han inte snarare utgår från en stämning eller fantasivärld och hittar på bertättelsen efter hand.
LikeLike
-
-
Väldigt sant det du skriver, och stort tack för att du delar med dig. Jag har samma fina och glömska förhållande till Wes Anderson.
Kul att du nämner Liu Cixins trilogi, den har jag också färsk i minnet. The Dark Forest är en av de senaste böcker jag läst som faktiskt fyllde mig med ren och skär skräck, och det har inte hänt på bra länge. Slutet av Death’s End blev dock i abstraktaste laget för mig. Jag har vaga minnen av att dela din upplevelse av persongalleriets för västerlänningen lättförväxlade namn, men det gick desto lättare att förlåta eftersom böckerna – i mitt tycke – inte direkt står och faller med att man sympatiserar med figurerna. Det är mer idéerna, makroperspektivet.
Det är alltid skoj att på avstånd betrakta folk som börjar läsa The Three-Body Problem och undrar var fan de har hamnat egentligen.
LikeLike
Apropå hågkomsten av namn i översatt litteratur: I den mån jag har haft inflytande över översättningen av mina egna verk har jag alltid försökt få översättaren att tolka de namn på platser som bär någon sorts konnotation för en svensk läsare, till något motsvarande på det egna språket. Fatburen blir därmed The Larder snarare än Fatbur Lake. Jag har tagit del av läsarkommentarer från marknader där detta INTE gjorts, och de tenderar att ha exakt samma upplevelse som du och jag haft av kineser och ryssar.
LikeLike
-
Precis samma intryck av Liu Cixins trilogi. Och helt sant att figurerna är mindre viktiga där.
Klok inställning kring översättning av namn, men det blir en balansgång där, en del av tjusningen med att läsa böcker från andra språk är ju ta del av en annan värld så det får inte översättas *för* bra i så fall så att det hela blir som att läsa en transponerad bok à la The Tyrant’s Novel om det inte var författarens ursprungliga tanke.
LikeLike
-
Instämmer. Lagom många främmande begrepp bidrar till ofta önskvärd exotism, blir det för mycket kan förvirring uppstå. Jag ska titta närmare på The Tyrant’s Novel, tack för tips!
LikeLike
-
Kulturkrock 