Minns ni hur Braveheart börjar? Dimman lättar över de skotska högländerna, och en ensam berättarröst säger ”I will tell you… of William Wallace” medan håren reser sig på underarmarna. Det är med den tonen jag skulle vilja inleda denna Långfredag: I will tell you… of Animeradion. Den bästa svenska podcasten genom tiderna.

Animeradion är en med oregelbundna intervaller återkommande podcast om anime, tecknad film från ärans och hjältarnas land Japan. Podcastens fasta personal består av Iggy Drougge, Tomas Antilla och Anders Häger Jönsson, tre män vars kunskaper inom ämnet gränsar till savantism. Du kanske förutsätter att man bör ha något som helst intresse av anime för att lyssna på Animeradion? Icke. Detta är ett utmärkt bevis för att någonting som är gjort med tillräcklig verkshöjd har ett existensberättigande i höjd med sin kvalitetsnivå, oavsett vad ämnet är. Iggy, Tomas och Anders vet så mycket om anime och diskuterar det på en så hög nivå att man fylls av samma sorts vördnad som en ung student måste gjort när Fråga Lund sändes. Det är bara i Animeradion man får höra repliker så bisarra och underbara att jag ofta är tvungen att spola tillbaka för att jag inte tror mina öron:
– Jag såg en ganska underlig serie härom veckan; den handlade om antropomorfa järnvägsstationer…
Eller:
– Ja, just det – det är den serien, ja. Den som handlar om en ung seriemördare som kan fälla ut metallföremål ur huden, och som blir ensamstående pappa åt fyra små tjejer som är döpta efter färger.
Eller:
– Vadå, sitter du och säger att Ranma ½ har ett relevant genusperspektiv och är ett tidigt exempel på HBT-personer inom anime? Tillåt mig sammanfatta det genomsnittliga avsnittet: ”Vad händer, det börjar växa ur bröst på mig fast jag är kille… wow, brön liksom… ÅH NEJ, HÄR KOMMER EN GALEN GRIS!”

Som den populärkulturella masochist jag är älskar jag att Animeradion tar noll hänsyn till lyssnarnas förkunskaper. Man förutsätter att publiken har ungefär samma kunskaper och referensramar som de tre värdarna, som alltså råkar vara de i särklass mest insatta personerna i landet inom det aktuella ämnet. Vet du inte var moe är? Skulle du behöva en närmare förklaring om betydelsen av verbet gattai:a? Förstår du inte med en gång att herrarnas i förbigående nämnda referenser till en serie som endast refereras som (kärleksfullt) som Galaxbögarna syftar på Legend of the galactic heroes från 1988? Google är din vän.
Animeradion handlar inte ens om anime på ett sätt som ens animefans kan relatera till: Ett stående skämt är ett mejl som kom in till kanalens adress från en ung tjej som glad i hågen trott sig hittat en podcast som behandlade hennes favoritämne bara för att mötas av tre trettioåringar som bara pratar om ”Macross och VHS”.

Animeradions i mitt högst subjektiva tycke stoltaste stund är avsnitt 28, som bär undertiteln ”En pizza, en moviebox och lite mangaporr, tack!” Det hela börjar som många andra avsnitt: Någon av våra värdar har hittat och inhandlat en märklig VHS-kassett på Myrorna, i detta fall dubbelnumret Gonad the Barbarian/Star Trap, som förutom en påklistrad etikett som hänvisar till ägaren som ”Hollywood Pizza och Video, Halmstad” bär den av Anders Häger Jönsson med stor självbehärskning upplästa kryptiska baksidestexten:
”Gonad the Barbarian tillhör serien Nya Tecknade Actionporrisar, lovordade av sexfilmskritikerna i USA! Både Gonad the Barbarian och Star Trap är inspelade i en massiv studio med SCIFLESH och FLESH. Gonad the Barbarian är gjord med känsla, där Gonads grymhet får vika för flickornas lusta. Svensktextad, 92 minuter.”
Frågorna är många: Vem textade och gav ut denna märkliga, vagt pornografiska anime på den svenska marknaden? Vem var copywritern till baksidestexten? Vilket är den japanska ursprungsmateralet, och vem var egentligen dess mystiske upphovsman, känd endast under den inte alls speciellt japanska pseudonymen Arthur King? Hur besvikna blev de män som kilar ner till Hollywood Video och Pizza för att både få sig något till måls och en skön P-macka att fördriva lördagskvällens ensamhet med? Detta avsnitt går från klarhet till klarhet utan att snubbla en ända gång.

En återkommande och mycket uppskattad gäst i Animeradion är en udda existens vid namn Tim. Tims verklighet förefaller domineras av ett eldsjälsprojekt av bibliska proportioner: Att se all anime som någonsin spelats in. Detta är inte så lätt som det låter. Till att börja med har det producerats en hel del anime sedan detta i Japan mycket populära medium introducerades under 60-talet. Dessutom sänds det varje dag åtskilliga timmar i japansk tv. Trots de katastrofer som drabbat det japanska fastlandet på sistone räknar Tim inte med att produktionen av anime kommer att upphöra inom överskådlig framtid. Därför är han tvungen att följa ett noga uträknat schema, som går ut på att han dagligen behöver se all nyproducerad anime streamad från Japan, och utöver detta lägga ett antal timmar på att så att säga titta ikapp äldre anime. Eftersom Tim har betat av alla de på sin tid populära och lättillgängliga animeserierna går en stor del av tiden även ut på att researcha och inte minst försöka få tag på de mer obskyra, impopulära samt rätt och slätt usla animeserierna som kanske sändes för döva öron i någon enstaka säsong 1972 på en kanal som inte längre existerar. Allt detta inbjuder naturligtvis till många följdfrågor om Tims allmänna livssituation, försörjning, eventuella arbetsgivare etc. Om detta vet jag ingenting, och föredrar mysteriet eftersom verkligheten sällan är i klass med fantasin: Jag tänker mig honom frivilligt fastspänd i en steampunkinspirerad fåtölj med ögonlocken monterade i en Clockwork Orange-artad ställning, inom räckhåll för ögondroppar och amfetamin och omringad av surroundsystemet från helvetet. Sist jag hörde honom som gäst tillstod han att han började bli rätt trött framförallt på vissa moderna serier (Naruto och One Piece) som i kraft av sin breda beundrarbas nu kommit upp i åtskilliga hundratal episoder.

Texten skrevs och publicerades ursprungligen av mig 111125.

Kommentar 200123: Animeradion var mycket tidiga på den svenska podcastscenen, men nådde aldrig den breda publik den förtjänare, då vinnarkonceptet i detta mediums svenska barndom snart visade sig bestå i två män kända från andra mediesammanhang som diskuterade aktualiteter sinsemellan. Som berörs ovan vilade en fantastiskt rolig metadimension i diskrepansen mellan podcastens hantering av ämnet och vad den stora målgruppen efterfrågade. Jag lärde mig mycket av det: om Animeradion hade börjat hemfalla till publikfrieri hade dess storhet gått om intet.

Så vitt jag förstår är den inte längre aktiv, och jag har stora bekymmer att hitta de gamla avsnitten. Hjälp mottages tacksamt.

Det hände mig en rolig sak härom månaden: Någon gång i december befann jag mig på Serieteket på Kulturhuset för att där prata om serieversionen av 1793. Efteråt uppstod lite problem med signeringen, då inte tillräckligt många exemplar fanns utkörda för alla som ville ha ett (jag skryter lagom, det är inga hundratal vi snackar om här). Jag anser att det ingår i uppdraget att se till att alla som vill får sin bok signerad, så jag dröjde kvar en stund i väntan på att fler ex skulle uppbådas, och träffade då dels den man som agerat förläggare till den av mig så högt skattade svenska upplagan av ElfQuest (Alverfolket) – stort nog för mig – och hamnade därpå i diskussion med en herre ur Serietekets personal. Långsam, långsamt kröp insikten på mig. Rösten lär bekant. Jag sneglade diskret på namnlappen. Tomas. Döm om hans förvåning när jag plötsligt började hoppa jämfota på stället och pekade anklagande på honom med rak arm: “Du är Antilla!” Det fick han lov att erkänna. Jag var galet starstruck, och resten av tiden fördrevs med att jag ivrigt och med stor entusiasm återberättade för honom mina favoritpartier ur hans podcast. Det kan inte vara lätt att vara en stjärna, men han hanterade det väl efter omständigheterna.

Det framkom även att Tim fortfarande tittar på mycket anime.