Sommaren 2019 började Sveriges Radio planera en radioantologi vid namn Skymningsland, där varje avsnitt var tänkt att skrivas av olika redan etablerade författare. Jag var en av dem som fick frågan, och tackade ja. Fria händer gavs, utöver att sättningen skulle vara 70-talets Sverige. Detta var mitt bidrag, och föredrar du att få det uppläst av Lennart Jähkel finns den möjligheten längre ner i inlägget (det trodde man ju inte att det skulle hända när man var 17 bast och såg Jägarna för första gången).

Kerstin Agrells sista band

Frank skulle aldrig glömma den första gången han klev in i huset som anställd. Han klev fram till vakten för att kvittera ut det passerkort som fortfarande doftade färsk plast. Varmt ur lamineringsmaskinen. Där stod hans namn och nummer prydligt skrivna. Vakten i slussen räckte över det med ett höjt ögonbryn, som en utmaning: Nåja, vi får väl snart se hur det går för dig, gubbe lille. Frank gav en trotsig blick till svar: Du ska nog få se. Det här är bara början.

Han passerade dörrslussens karusell av plexiglas. På andra sidan kände han hur luften var annorlunda än i lobbyn. Temperaturen var varmare. Cigarettrök. Instängd rekvisita och främmande maskiner. Damm som sveddes av glödlamporna när ljusramperna tändes för inspelning. TV-huset. Oxenstiernsgatan 34. Den svenska drömfabriken. En sextiotalskoloss där staden slutar och Gärdet tar vid. Det tog Frank en månad innan känslan av hänförelse började skava loss. Han lärde sig att stänga munnen när han såg Lennart Swahn, Jarl Borssén, Hagge Geigert eller Sam Nilsson på väg till lunch. Han slutade bjuda vaktmästaren på fika mot att visa honom den serie studiolokaler där ensemblen varje dag samlades för att spela in Varuhuset. Lika länge tog det honom att få sig en plats anvisad där han fick göra annat än brygga kaffe och kopiera körscheman. Kerstin Agrell behövde en assistent.

Vilken besvikelse. Barnprogram var inte vad Frank hade tänkt sig då han drömt sig en framtid under tre långa år på Journalisthögskolan. Tredje statsmakten behövdes mer än någonsin nu när statsministrar sköts på öppen gata. Han var beredd att ge sitt allt. Redo för långa nätter med jeansskjortans ärmar uppkavlade, med cigaretten i mungipan och garvsyra i koppen. Grävande reporter för Aktuellt, men ännu hellre på Rekordmagazinet. Tung i sinnet lommade han istället ner i källaren där Kerstin hade sitt arbetsrum – mer än så, skulle det visa det sig. Kerstin Agrell hade tagit över en hel korridor, en fuktskadad men välutrustad återvändsgränd där hon kunde vara viss om att få arbeta ostörd.

Frank kände till Kerstin Agrell, förstås. Det gjorde alla. Hennes program, Draken Rakel, hade rullat i kvartslånga avsnitt varje onsdagkväll i närapå ett decennium. Själv var hon en enstöring som så vitt någon visste aldrig ens delat en lunch med någon. Kerstin skötte hela produktionen av Draken Rakel: Dockorna tillverkade hon själv, kameran hade hon lärt sig behärska bra nog, manus, regi, ljussättning, rösterna, allt. Efter att han knackat på för fjärde gången hörde han henne släpa sina träskor över betongen. Dörren öppnade sig en springa. Kerstin Agrell mötte hans blick för en kort sekund innan hon lät den falla till golvet och öppnade för honom. Hon var en satt kvinna någonstans mellan fyrtio och femtio, i brun kofta och en kjol över reviga strumpbyxor. Det gråsprängda håret uppsatt med en blyertspenna genom knuten. Ansiktet täckt av glasögonbågar som närmast liknade ett visir, och ögonen själva grumliga bakom repiga linser. Hon sa först ingenting.
– Det är jag som är Frank.
En uppgiven nick till svar.
– Jaha. Ja, välkommen, då.
Hon klev åt sidan. Tveksam. Som om hon bara motvilligt gått med på att upplåta sina domäner åt en främling. Frank suckade inombords. Mycket längre från Göran Skytte än så här gick inte att komma. Som någon sorts fredstrevare tog hon en cigarett ur ett paket vita Prince och sträckte honom paketet. Han såg att det darrade, och till svar på sin frågande blick fick han en axelryckning.
– Det går bra att röka här. Jag har kopplat ur brandlarmet.

Det gav sig. Kerstin Agrell behövde hjälpen. Frank fann sig snabbt med så mycket arbete att inte en lugn stund lämnades ledig att begråta hans öde. Agrells förra assistent, Pia, hade lyckats hålla sin ålder hemlig i två hela år innan hon till slut tvingades i pension. Där hon lämnat plats tog kaos över, och det snabbt. Kerstin var närsynt som en mullvad och tankspridd till på köpet. En strukturerad allt-i-allo var en förutsättning för att Draken Rakel alls skulle kunna sändas. Ledningen hade väl sett Frank färgkoordinera sina nyvässade pennor och insett potentialen. Att valet var lyckosamt för Kerstin Agrell stod klart efter mindre än en timme, men att också det motsatta skulle vara sant tog det Frank fem dagar att förstå. På fredag kväll låt han hemma i soffan hos Linus, en kursare som klivit rakt in i TV-huset som producent året innan. Han hade fått fyra glas Rosita innanför västen och kunde fortfarande inte tala om annat än Draken Rakel och Kerstin Agrell. Linus drog på munnen och gav sin flickvän Kajsa en road blick.
– Låter som du är kär.
Frank tystnade då. Han kunde höra det själv. Det var faktiskt exakt så han lät. Hans förvånade blick var komisk nog för dem alla att brista ut i skratt.

Det var någonting särskilt med Draken Rakel. När man väl fångats av seriens fantasi gick det inte att värja sig. När Draken Rakel började sändas hade Frank som bäst börjat bekanta sig med mellanölets fröjder, och hade aldrig tagit någon notis om programmet. Men ju mer han begrep, desto mer imponerad blev han. Humorn var av en underfundig sort som roade de minsta, men som var mångbottnad nog att utmana den som tog sig tid att tänka efter. Med små medel skapade Kerstin märkliga effekter som fick Draken Rakel att framstå som en mer påkostad produktion än som var fallet. En stickad tygbit med påsydda ögon blev en hjälte i ett magiskt land, fullt av allsköns infall som överraskade och fascinerade. Ju mer av den världen som öppnade sig för Frank, desto mer förälskade han sig i den. Med känslan kom en yrkesstolthet av den sort han alltid drömt om. Han gjorde sitt. Han var en del av magin. Han sorterade rekvisita, när som helst redo att dra fram en kungakrona klippt ur ett tomt värmeljus eller färgad fetvadd avsedd att imitera norrsken. Med tiden engagerade han sig alltmer. Tack vare hans organisation, inbillade han sig åtminstone, kunde Kerstin ge Draken Rakel bättre kontinuitet. Förra veckans tema följdes upp och fördjupades i nästa veckas program, en lyx Kerstin sällan kunnat unna sig förut, för att hon förlagt kulisserna och inte kunde hitta dem hur mycket hon än letade, eller dylikt. Också Kerstin märkte skillnaden, och gjorde till vana att fira varje sänt avsnitt med ett handslag.
– Tack, Frank. Utan dig hade de fått visa testbilden.
Och Frank skrattade, generad över hur mycket uppskattningen betydde.
– Du vet väl att jag har betalt för att städa efter dig?
Varpå Kerstin nickade allvarligt, och sköt tillbaka glasögonen uppför näsroten.
– Jag vet. Men det är inte därför vi gör det här. Vi gör det för barnen.

Med tiden blev Frank varse vad de orden innebar för Kerstin Agrell. Hon var ensamstående, men en dotter hade hon, nio år gammal och sjuk i multipel skleros. Skoven blev värre och värre. Ända sedan benen stängt av vid sju års ålder hade hon fast säng på Karolinska. Visst behövde Kerstin sin lön för att köpa åt dottern allt det vården inte stod för, men Frank insåg snart att Nea, som hon alltid kallade henne, var den enda egentliga publik Kerstin såg framför sig när han gjorde sitt program.

Det var inte bara Frank och Kerstin som lade märke till att något hänt med Draken Rakel. Publiken började leta sig ut i åldersgrupper ingen kunnat föreställa sig. Ett populärkulturellt fenomen, kallade man det på kultursidorna. Våren 1988 kallade man upp Kerstin Agrell till översta våningen för ett samtal, och när hon kom tillbaka märkte Frank att Kerstin var skakad. Det tog henne fem försök att tända sin Prince.
– De har bett mig göra julkalendern.
Frank var snabbt på benen för att dunka rygg.
– Det är ju fantastiskt, Kerstin, grattis!
Kerstin såg allt annat än glad ut och ruskade uppgivet på huvudet.
– Det blir för mycket jobb. Det hinns inte.
I yran hade Frank glömt. Kerstin kompromissade aldrig med sin tid. Så fort klockan slagit fem var hon borta, dubbelvikt över styret på sin skrangliga damcykel för att tillbringa kvällen med sin dotter. Att göra julkalendern skulle kräva övertid. De skiljdes åt för helgen utan att säga någonting mer, men hela lördagen och söndagen satt Frank med penna, papper och schema och räknade timmar, letade luckor. Han gick in tidigt på måndag. När Kerstin klev in i korridoren hade han kalkylen färdig.
– Kerstin, säg åt dem att vi gör det. Vi klarar det här. Det blir svettigt värre, men vi klarar det.
Han visade sitt körschema, varenda liten minut räknad, och takten i Kerstins uppgivna huvudskakningar blev allt långsammare. Till slut tog hon av sig glasögonen, blinkade några gånger och gav Frank den första blick han fått utan att en halv tum glas som mellanhand. Hennes ögon var små utan linsernas förstoring, små och gröna, och där fanns en glimt av upprymd glädje.
– Okej då, Frank. Vi gör det.
– Åk upp och tacka ja med en gång då. Vi är redan tio minuter sena till första manusmötet.

Frank och Kerstin slet som djur hela sommaren, Frank nu som scripta, kulissmålare, akutrekvisitör, sufflör, röst åt vanten Svante, råttan Lotta och lottan Råtta. När sändningen började växte sig julkalendern 1988 till en braksuccé. I korridoren såg man plötsligt av folk som aldrig tidigare nedlåtit sig till dylika besök. Chefer kom för att skaka hand, kollegor för att få Kerstins autograf på ett julkort. Först efter tredje advent kom det första bakslaget: Arne Weise hade lämnat återbud inför julafton. Högsta hönset hade fått en snilleblixt. Kerstin Agrell skulle sitta i rutan som julvärd. Hon vägrade förstås, och Frank våndades, för ett liknande erkännande hade Kerstin aldrig förut fått. Han började övertalningskampanjen. Han garanterade att en taxibil skulle stå på tomgång för att köra henne direkt till Nea så snart sändningslampan gått av. När ingenting annat hjälpte spelade han sitt trumfkort.
– Kan du inte fråga Nea vad hon tycker i alla fall? Det är inte varje dag man får se sin mamma i tv-rutan. Tänk vad stolt hon skulle bli.

Nea sa ja, förstås. Precis som Frank vetat, och Kerstin Agrell satt i rutan, sminkad till oigenkännlighet. Kerstin satt i direktsändning när beskedet kom, och det var till Frank man gick med det: Neas lungor hade gett upp. Man ventilerade henne i timmar till ingen nytta innan ansvarig läkare dödförklarade henne fem minuter i åtta exakt. Beslutet var Franks, och när han tänkte tillbaka på det är det var det inte de praktiska skälen som övervägde, utan de mänskliga. Att låta Kerstin slutföra sändningen innebar ytterligare några timmar för henne innan hennes liv var förstört, och ytterligare några timmar för Frank innan han tvingades berätta. Han lät henne sitta tiden ut, ovetande. Sedan tog de taxin till Karolinska. Kerstin Agrell blev aldrig mer densamma. När kvällspressen väl fick nys om historien bröt en av Neas läkare sekretess och hävdade att flickan varit på fallrepet i veckor, men låtsats vara friskare än hon var enkom för julkalenderns skull.

Kerstin Agrell återkom inte efter helgerna. När två veckor hade gått skickade man ner en karl till källaren för att hämta upp Frank och visa honom hans nya arbetsuppgifter. Frank protesterade, men fick svårt att motivera varför han skulle lyfta lön för att sitta och vrida på en Rubiks kub i väntan på någon som aldrig kom. Våren gick. Utan Draken Rakel och hennes vänner hittade Frank ett annat umgänge, allt som oftast Linus och Kajsa. Deras lycka var smittande. Efter ett års försök att bilda familj verkade det som om de äntligen lyckats, även om det var alldeles för tidigt att egentligen säga något: Kajsa hade bara gått några veckor över montan, men Linus var stolt som en tupp och kunde inte hålla tyst. Kunde inte hålla händerna från hennes mage. Kysste naveln.

Någon gång i mars blev Frank varse att Kerstin Agrell letat sig tillbaka till sin källarkorridor, av allt att döma sysselsatt med ett nytt projekt. Frank drog sig för att gå ner och se Kerstin i ögonen på nytt, ett möte som lovade tryckt tystnad och säkert tårar därtill. Samvete tyngde. Det var ju Frank som drivit på för julkalendern. De gånger han tog mod till sig och åkte hissen ända ner i schaktet fann han till sin lättnad dörren låst, och ingen svarade vare sig på knackning eller rop.

Det blev oron som tog överhanden. Någon sade sig ha sett Kerstin på väg till Systemet, så redlös att hon fick rulla fram längs husfasaderna för att förbli upprätt. Frank bad att få låna universalnyckeln av vaktmästaren, åkte ner och låste upp. Ja: Där stank; av surt vin, av smuts och svett, urin kanske också. Först trodde Frank att ingen fanns på plats, men sedan hörde han rösterna från den lilla studion. Han ställde sig att lyssna medan håret reste sig längs nacken. Rösterna var främmande, och det dröjde länge innan han kände igen dem som Kerstins. En av dem var en grötig tordönsbas vars like han aldrig hört förr, den andra ett gällt, elakt skrik. Han skulle aldrig glömma vad de sa, vad de grälade om. Frank vände och gick, skakad, men glömde med flit att lämna nyckeln tillbaka medan han satt kvar vid skrivbordet till en bit efter nio, och åkte ner igen.

Kulisserna var ett brinnande helveteslandskap där små skelett av målade tändstickor låg strödda bland drivor av aska. En av dockorna föreföll gjord av härsken köttfärs i vilken Kerstin format ett hålrum till gap och fyllt det med vad Frank befarade vara sparade mjölktänder. Ögonen från en fisk, en torsk eller gös som berövats sina glober, omaka och överdragna av en blåvit hinna. Neas teddybjörn med magen uppriven och stoppningen ersatt av glasskärvor. En tredje en skyltdockas avklippta hand med ett elakt litet ansikte skuret med kniv i flatan och ett finger pekande i anklagelse mot åskådaren. Och ensemblen rymde fler, värre. I de knapphändiga manusanteckningarna kunde han läsa deras namn: Hataren. Fröken Ånger. Nästa Skov. Mamma Svikaren. Brustna Hjärtat. Äntligen Död.

Frank gjorde det i bästa välmening, i hopp om att någon skulle tala Kerstin tillrätta, men likt förbannat skulle han alltid ångra att han tjallade. Han såg själv hur den lilla delegationen från översta våningen först åkte ner, sedan kom tillbaka upp. Synen av Kerstin blev en chock. Hon hade magrat, säkert femton kilo, tappat hår, sjunkit samman, grånat. Glasögonens ena lins ett rutnät av sprickor, och skalmen tejpad mellan ögonen. Blicken hård och irrande, och tack och lov slapp Frank möta den där han tog betäckning bakom en dörrkarm. Linus gav honom en klapp på axeln till uppmuntran när de passerade på väg mot ett av visningsrummen. Under armen bar han två filmkassetter, en axplock av vad Kerstin Agrell spelat in under de senaste två månaderna. Nu skulle man ta en titt. Ren formalia. Räftst- och rättarting. De satt fortfarande kvar när Frank gick för dagen.

Han fann Linus i matsalen följande eftermiddag, sliten och härjad, med en stank av bakfylla kring sig som fick folk att ta omvägar.
– Hur är det fatt? Varför sitter du kvar här?
Det dröjde innan han kunde få Linus att prata.
– Jag gick hem till Kajsa igår och övertalade henne om att göra abort. Sa att jag skulle lämna henne om hon inte gjorde det.
– Varför i helvete då?
– Det var de där banden. Agrells jävla band. Kan det göra så ont att förlora ett barn ska jag aldrig ha något.

Linus lämnade Kajsa ändå, om det inte var tvärtom. Och Frank tog hissen ner än en gång, för att försäkra sig om att Kerstin inte gjort fler kassetter, eller kopior av de som tagits. Kerstin hade gjort både och. Där låg en hel driva. I ett hört stod en ställning på hjul med VHS-spelare och tv-monitor, och Frank kunde inte hjälpa vad han gjorde. Handen darrade, han tvekade, men in i luckan åkte det första bandet, och med gapande mun började han titta på det som aldrig kunde göras osett.

Frank gjorde karriär i TV-huset medan åren gick. Det var lätt. Få kunde tävla med honom, för han behövde inte försaka något. Någon familj fick han aldrig. Närhelst ett förhållande började glida över i allvar valde han att bryta, och under de år som gick innan han fick mage och tappade håret hittade han någon yngre istället, någon som hade en handfull år att ge innan det började pratas barn. Då och då hörde han sig för om dem som suttit med Linus på mötet där Kerstin Agrell fått sparken. De som hade barn separerade, avsade sig vårdnad. De som inga hade fick inga. Ensamma. Ensamma. Alla valde de isolering framför den kärlek som riskerade att en dag förbytas till en smärta lik den de fått se i Kerstin Agrells sista verk.

Det var en grå och snöfri december, en sådan dag då självaste TV-eken såg ut att stå och huttra i sin refug, då han fann Kerstin Agrells dödsruna i tidningen. Självmord via flaskan, sa de som sett henne i grannskapet under årens lopp. Avgångsvederlaget och a-kassan var med nöd och näppe nog att supa ihjäl sig på, men så hade tanten alltid kunnat åstadkomma mycket med små medel.

Det blev jul oavsett väderlek, och Frank satt ensam som vanligt. Lite full julafton till ära. Under de senaste fem åren hade man digitaliserat televisionens arkiv i en öppen videoportal, en process han själv medverkat till. Hemsidan var utrustad med en algoritm som sökte av arkivet en gång var tolfte timme och sållade ut material som inte hör hemma: Sändningar där rättigheterna gått ut, saker som av misstag lagts upp, saker som visas så sällan att deras närvaro inte kan berättigas. Det sker varje dag vid midnatt. Det var Frank själv som såg till att Kerstin Agrells sista kassetter överfördes till digitalt format, några sena nätters arbete efter att personalen lämnat sina arbetsstationer för dagen. Han tvingade sig att se dem igen: Anklagande fiskögon i ruttet kött. Gulnade mjölktänder. Hataren. Fröken Ånger. Nästa Skov. Mamma Svikaren. Brustna Hjärtat. Äntligen Död. En efter en sällande han dem till den digitala evigheten.

Varje julafton lägger han upp Kerstin Agrells sista verk i arkivet, klockan fem i åtta exakt. Det ligger ute i knappt fyra timmar innan automatiken plockar ner avsnitten. Varje år hinner ett femtiotal visningar starta, och Frank vet: De som ser kommer välja ensamheten framför smärtan. De barn som väntar i deras framtid kommer aldrig att födas. De är för alltid räddade undan det som hade gjort dem lika ont som det gjorde Kerstin. Det är som ett vaccin mot livet självt. Det är Franks julgåva till världen.

Kommentar

Efter att jag lämnat ett första utkast fick jag svar att radiodramaturgen med lite synpunkter på innehållet. Jag minns att jag för första och förhoppningsvis enda gången kände en ilning av divalater vid tillfället: 1793 hade krönts med stora framgångar, och redigeringen av 1794 var just klar. Skymningsland framstod endast som “en kul grej”, och jag hade inte räknat med merarbete. Tack och lov tog jag mig i kragen och åkte in til Sveriges Radio för ett möte. Det var mycket givande, och kommentarerna högst rimliga. En av dem var jag rätt oförberedd på: Figuren Kerstin Agrell och hennes verk var i allra högsta grad baserade på Staffan Westerberg och hans ikoniska barnprogram från 70-talet – Lillstrumpa och Syster Yster, et al (som jag för övrigt inte allts tyckte om som barn, men lärt mig uppskatta – eller åtminstone acceptera – som fenomen på äldre dagar). Denna likhet utgjorde ett problem i sig ur SR:s perspektiv, och det borde jag kanske ha förstått från början. Min lösning på problemet var att avlägsna några av de mer uppenbara referenserna, och byta kön på figuren (som från början var en man).

Bortsett från Staffan Westerberg var den stora inspirationskällan till historien en bit creepypasta känd som Candle Cove. Läsvärd! Och otäck.

En av de dockor som beskrivs i Agrells sista verk har hämtat inspiration i förlaget Vertigos omslag till CJ Håkanssons bok Fjärilen från Tibet. Jag har haft tillfälle att prata om verket med förläggaren Carl Michael Edenborg, som även gjorde omslaget, och som jag minns det berättade han att ingredienserna var ungefär de som beskrivs här.

Mötet med dramaturgen – vars namn jag inte nämner enkom för att han inte bett om det – var minnesvärt också för att vi sedermera pratade om en hel del annat, och att han då berättade en anekdot som roade mig storligen. Fordom hade han jobbat en hel del med teater, och hade översatt och satt upp en av den då komplett okända Elfriede Jelineks pjäser. Kring 2004 började det gå vissa rykten om Svenska Akademiens intresse för Jelinek – detta var ju under Jean-Claude Arnaults storhetstid – och själv hade vår dramaturg till sin förvåning noterat vissa akademiledamöters närvaro i publiken under föreställningarna. Inför tillkännagivandet av 2004 års Nobelpris i litteratur fick han också samtal från diverse media, som rådde honom att hålla sig tillgänglig just den dagen – detta inte i sig så värst uppseendeväckande, eftersom den sortens samtal går ut till väldigt många kännare av mer eller mindre obskyr litteratur från nyhetskällor som vill säkra en trovärdig expert att intervjua oavsett vem vinnaren blir. Han berättade att han klev upp på morgonen under dagen för tillkännagivandet, såg sig i spegeln och undrade om han verkligen behövde raka sig den dagen, ty Jelinek framstod som ett rätt osannolikt val av akademien, någonting som alla tycks ha varit överens om både före och efter faktum (det ledde ju också till att Knut Ahnlund övergav sin stol i protest). Klockan 14 öppnades de berömda dörrarna i Börshuset, Jelinek tillkännagavs, och sekunderna efteråt började dramaturgens telefon att ringa. Ett intensivt mediadygn följde, då det snabbt visade sig att just han var den i princip ende i landet som visste någonting överhuvudtaget om Elfriede Jelinek.

Detta var ett av två tillfällen då jag kommit Jelinek nära  – detta som beundrare, som för många andra med avstamp i Michael Hanekes filmatisering av Pianolärarinnan med Isabelle Huppert i magnifik huvudroll, och i sorg över att hennes Die Kinder der Toten, som jag fått beskriven för mig som som “ett vindlande samtal fört av förruttnade kroppar i en massgrav” ännu väntar på en översättning till ett språk jag förstår. Hur som helst blev jag i Berlin intervjuad för tysk radio av en journalist som tidigare varit verksam på radion i München. Han mindes Jelinek som en mystisk och folkilsken tant med färgat hår som smög runt i källaren och producerade radiopjäser som ingen visste vad de handlade om eller lyssnade på. Hela huset försattes i kollektiv chock när denna märkliga tant plötsligt tilldelades Nobelpriset. Det framgick av journalistens ansiktsuttryck att chocken ännu inte bedarrat fullt ut.

Hur som helst visar det sig i ett litet under av synkronicitet att verklighetens Jelinek bär vissa likheter med Kerstin Agrell.