Jag har svårt att förstå sport.

Det är inte så att jag inte har försökt. När jag började i gymnasiet och fick en helt ny bekantskapskrets visade det sig att folk höll på lag och engagerade sig i såväl fotboll som hockey, och att det ansågs vara ett önskvärt socialt glidmedel att kunna uttala sig med kännarmin om förändrade tabellplaceringar, aktuella prestationer och uppseendeväckande händelser. Jag gjorde ett försök att konformera mig för den goda stämningens skull, valde godtyckligt ut ett Stockholmslag i allsvenskan och gick år 1997 på alla hemmamatcher jag kunde få biljett till. Jag stod i klacken*.

Efter avslutad säsong satte jag mig ner och utvärderade upplevelsen. Slutsatsen blev att detta inte var något för mig. I takt med att min avkomma blivit gamla nog att på grund av geografiska handikapp komma inom räckhåll för vad jag blivit varse är en av Europas största fotbollsklubbar, på svensk marköverträffad endast av Brommapojkarna, har jag inte ändrat ståndpunkt i frågan. För andra, tydligen. För mig, inte. Leva och låta leva.

Medan det övergår mitt förstånd hur man kan dedikera sin obrottsliga lojalitet till något så abstrakt och föränderligt som ett lag kan jag däremot engagera mig djupt i individuella prestationer. Jag har läst väldigt mycket om folk som Alexandr Karelin, Lance Armstrong, diverse bergsbestigare. Mina yrkesmässiga förehavanden dels med MMA-folk och dels med tennisspelarna Robin Söderling och Björn Borg har också lett till intresse för deras respektive sporter. Men det är inte därför jag skriver. Jag skriver idag om den största av dem alla: Takeru Kobayashi.

Nu håller jag det inte för osannolikt att den genomsnittlige bloggläsaren redan befinner sig i ett rum tapetserat med planscher av Takeru Kobayashi, men för den oinsatte kan jag snabbt nämna att Kobayashi är den viktigaste och mest meriterade tävlingsätaren genom tiderna, innehavare av åtskilliga världsrekord, däribland vad som anses som sportens förnämsta, varm korv-ätningen.

Takeru Kobayashi föddes 1978 i japanska Nagano. Liksom japaner i allmänhet har han en jämförelsevis liten och kort kroppshydda, men redan i unga år upptäcktes hans abnorma förmåga att tänja ut magsäcken till wagnerska proportioner. Jag blev först uppmärksam på Kobayashi genom hans medverkan i det förnämliga japanska tv-programmet Food Battle Club, där han kom från ingenstans och skapade panik bland proffsätarleden. Av alla hans exceptionella prestationer från denna tid finns mig veterligen endast två bevarande i videoformat.
I den första krossar Kobayashi totalt den timida men legendariska medtävlerskan Queen Akasaka i ett moment där kombattanterna ska äta sig fram längs ett långt bord, tömmandes tallrik på tallrik**.

I den andra och möjligtvis ännu mer imponerande klippet ställer Kobayashi upp i ett tävlingsmoment där en viss typ av matvara presenteras för programmets deltagare, som därefter på auktionsmanér uppmanas bjuda över varandra med summan av det antal av den aktuella varan som de anses sig kapabla att konsumera inom loppet av fem minuter. Den aktuella produkten är här den typiskt japanska drycken ”kaffemjölk”. Kobayashi bjuder 25 flaskor och äntrar podiet. Notera hur lång tid som återstår när han är klar**. Dessvärre finns dessa klipp endast på en märklig japansk videotjänst, och har motsatt sig mina försök att bädda in dem här. Se istället länkar. Icke desto mindre är detta kanske mina favoritklipp på Kobayashi; så ung, så oskuldsfull och så löftesrik. Snart skulle världen ligga för hans fötter, och hans minimala uppenbarelse ger inga varningar om att han är ett komplett monster när det gäller att äta. Jag blir lika känslomässigt tagen varje gång jag ser detta. I början är Kobayashi rätt spänd, men sedan (efter 05.00 i klippet) infinner sig god mode, och de sista tretton defilerar han bara i sig, till publikens stigande chock över vad som ser ut att trots naturens lagar. Klippet väcker också frågor om när man uppnår en dödlig dos koffein, men som bloggen annorstädes konstaterat ryktades Voltaire stjälpa i sig sextio koppar om dagen. Man kan för övrigt tänka sig ett liknande programformat lanserar i tandem med Sverige Mästerkock eller dylikt för maximal återvinning, men jag önsketänker väl.

Efter triumferna på den inhemska scenen inledde Kobayashi sin internationella karriär, genom att från ingenstans dyka upp på inofficiella VM i ätning, amerikanska Nathan’s Famous Hot Dog Eating Contest. Året var 2001. Det tidigare rekordet låg på på 25 korvar inklusive bröd. Kobayashi åt 50. Eftersom ingen någonsin klämt i sig så många slangar förr tog de skyltar som användes för att hålla räkningen på ätna korvar slut, och volontärerna tvingades i panik skriva nya poängskyltar i realtid medelst tuschpenna i samma takt som Kobayashi åt.

Segern kom att inleda en sex år lång dominans av Nathan’s, där Kobayashi varje år slog nya rekord i bästa Sergej Bubka-stil. Under det tidiga 2000-talet briljerade han med flera av sin karriärs bästa prestationer, exempelvis:
97 ätna hamburgare på Krystal Square Off.
83 jiaozi-knyten i Hong Kong på åtta minuter.
100 stekta grisbullar (nej, jag vet inte heller) på samma plats dagen efter, inom loppet av 12 minuter.
58 bratwurstar på tio minuter i Johnsonville World Bratwurst Eating Championship.
Åtta kilo kohjärna på en kvart.
Nio kilo risbollar på en halvtimme.
Lägg till dessa meriter förkrossande vinster i såväl Alka-Seltzer US Open of Competitive Eating och Glutton Bowl och du börjar inse vidden.
2003 utmanade ett tv-program på Fox, Man vs beast, Kobayashi att äta ikapp med en 500 kilo tung kodiakbjörn (inbäddat nedan).

Kobayashi är känd för en unik manöver som av fansen fått namnet ”the Kobayashi wiggle”, är han skakar mellangärdet fram och tillbaka. Kobayashi själv har i intervjuer förklarat det hela med att han på så vis dels pressar ner mat genom sin övre magmun, och dels komprimerar den man som redan befinner sig i hans magsäck för att på så vis göra plats för ännu mer.
I en av sändningarna från Nathan’s Famous Hot Dog Eating Contest förekommer två referat; dels en kommentator på plats, och dels två kommentatorer i tv-sändningen (som betraktar det hela som lite av en freakshow). När den lokale kommentatorn introducerar Takeru Kobayashi är det med orden ”probably the greatest athlete active in any field today”. De två tv-kommentatorerna blir först helt tysta av chock, sedan:
– Did he just say…
– He didn’t actually suggest…
Idioter.

*Ett fascinerande klackfenomen är att det per tjugo kvadratmeter alltid tycks finnas en jourhavande lustigkurre med tolkningsföreträde som tagit på sig uppgiften att underhålla omkringstående medsupportrar med diverse kvickheter, i stil med att anklaga domaren för att lukta drivmedel eller retoriskt undra huruvida någon tveksamt navigerande spelare var ”på väg upp på läktaren för att köpa korv”. Ofta inte speciellt roligt.

**Under klippet kommer tittaren att åtskilliga gånger få höra det mycket vanliga – inte minst i japansk television – japanska lätet ”heee”. I egenskap av mångårig japanskastudent trodde jag länge att heee bara var ett ljud, i stil med svenskans ”öh”. I läroboken Japanese for busy people 2 hittade jag dock till min förtjusning heee i en ordlista, definerat som ett utrop som uttrycker förvåning och/eller uppskattning. Lite som ett svenskt ”nähä?!”. En rolig text om ordet heee i samma bok varnar den otränade för överanvändning av begreppet, då ett alltför entusiastiskt heee kommer att uppfattas som sarkasm: ”Jag gick ner till affären i eftermiddags…” ”NÄHÄ?!”. Min lärarinna bekräftade detta och har sedermera demonstrerat diverse korrekta användningar av heee. Var således varsam med era heee när ni språkar med främmande japaner.

Texten skrevs och publicerades ursprungligen av mig 111125.

Kommentar 240123: Jag har haft beklämmande svårt att hitta vettig information om Takeru Kobayashis förehavanden under de senaste åren. Jag minns att han förekom i en modefotografering och såg ut ungefär som vilken J-popidol som helst, men nyheter är annars inte lätta att finna. Efter sina sex vinster i Nathan’s uppstod en kontrovers välkänd från kampsportsvärlden: promotorn ville att han skulle skriva på ett exklusivt kontrakt, vilket Kobayashi vägrade, och därmed utestängdes han från vad som betraktades som inofficiella VM i korvätning. Han protesterade på diverse mer eller mindre plågsamma sätt, bland annat genom att tävla mot den livesända tävlingen från en restaurang på Coney Island – och vann – men kontentan gjorde väl egentligen ingen glad. Det är sådant som berövar en idrott sin värdighet och sin skönhet, och bestraffningen kommer i form av svikande intresse.

En dokumentär gjordes av ESPN anno 2019, som fokuserade på Kobayashis rivalitet med Joey “Jaws” Chestnut; The good, the bad, the hungry. Vad som hände inom kompetitiv ätning efter Kobayashis entré på den internationella scenen påminner om hur Roger Bannister först sprang en engelsk mil under fyra minuter: efter att någonting bevisats möjligt visar det sig att även andra kan upprepa bedriften. Kobayashis stora bidrag var att han var den förste att betrakta konsten att äta enorma mängder föda på kortast möjliga tid som vilken idrott som helst, en som fordrade seriöst träningsupplägg och specifika metoder. Som han själv formulerat det i en intervju:
– Vändpunkten kom när jag slutade betrakta maten som en måltid.
Han förändrade också paradigmen för sporten genom att bli företrädare för en teori som kommit att kallas “belt of fat”, enligt vilken fettdepåer kring midjan förr eller senare kommer att hindra magsäcken från att expandera, vilket kan kosta många viktiga korvar. En tävlingsätare gynnas därför av att vara i så god form som möjligt, och bör träna därefter.

Genom sitt exempel kommer den enskildes prestation hela mänskligheten till gagn. Nämen vänta Ayn Rand, var kom du ifrån helt plötsligt!