Alan Moore förklarade sig för ett antal decennier sedan vara en ceremoniell magiker. Jag hörde till dem som rynkade på näsan när jag hörde detta. Extra påfrestande blev det hela i och med att jag håller Alan Moore för mer eller mindre ofelbar. Jag tvingades sätta mig in ytterligare i situationen, och tack och lov fanns där någonting av substans värt att begrunda. Magi i Alan Moores definition, förstår du, är när språk och manér manipulerar verkligheten. Religion är ett historiskt gångbart exempel på fenomenet. Jag har hört Moore själv framhäva forntidens bard (skald på våra breddgrader) som genom en nidvisa eller dylikt kunde förstöra en rik och mäktig mans anseende, och det visar sig snart att detta osynliga, ogripbara och svårdefinierade ting är det värdefullaste i vederbörandes ägo. Se även hur krig måste berättigas moraliskt för respektive stridande part för att de ska gå med på att låta sig vallas ut i skyttegravarna döden till mötes. Eller att det finns evidens för placeboeffekten. Ett annat exempel må vara litteratur, kapabelt att i bästa fall förmedla känslor och ändra tankemönster.

Promethea hör till Alan Moores mindre väl emottagna verk. Kanske för att det hör till de mer personliga, där han också gör en ansats att förklara hur magi fungerar. I detta syfte återges i serien ett skämt, enligt legenden draget av det tidiga nittiotalets magiska portalfigur Aleister Crowley för att åskådliggöra samma sak. Detta skämt återges även här.

Två män sitter i en tågkupé. Den ene har en låda i knäet, med lufthål i locket. Han hanterar den med stor försiktighet. Till slut kan den andre inte hålla sig:
– Ursäkta, men jag måste bara få fråga vad det är du har i lådan?
Mannen med lådan klappar försiktigt på locket.
– Jo, det är så här. Jag har en svåger, vet du. Lite av familjens svarta får. Det började väl med spelandet, men de senaste åren är det alkoholen som varit det stora problemet. Värre och värre blev det för varje år som gick. Och till slut ville det sig inte bättre än att han hamnade på hispan. Han har delirium tremens, och nu ser han ormar överallt. Jag är på väg dit nu, för att hälsa på honom. Det är därför jag har lådan med mig. Det är en mungo. För att jaga bort ormarna.
Den frågvise sitter fundersam en stund, osäker på hur han ska fortsätta.
– Men är det inte liksom… fantasiormar han ser?
Mannen med lådan nickar instämmande.
– Detr stämmer. Men så är det också en fantasimungo jag har i lådan.