Så någon sorts arbete påbörjades kring förra sommaren. För min del måste det börja med läsning, eftersom utgångspunkten precis som var fallet med mina 1700-talsböcker är att jag saknar kompetens för att skildra det jag vill skriva om.

Jämfört med den gustavianska tiden finns det utmaningar med att skriva om svensk senmedeltid. Vill man läsa allt som skrivits om och under sent 1700-tal i Sverige kommer man aldrig att bli klar, och möjligheterna till att göra sin historieskildring högupplöst är stora. 1400-talet gränsar till vad som brukar kallas “sagotiden” – bara någon generation tidigare är gissningsleken allenarådande, och huruvida folk vars namn fortlever alls existerade och vad de i så fall hade för sig är inte lätt att leda i bevis. Fantasi är av nöden, med andra ord – men det finns ändå en hel del att förhålla sig till. Denna perfekta storm av för- och nackdelar tror jag är starkt bidragande till att väldigt lite skönlitteratur utspelar sig just här. I en sättning några hundra år tidigare, under vikingatid eller järnålder, finns det en rik flora av verk, och jag dristar mig till gissningen att det är för att författaren av nöden har carte blanche att göra ungefär vad fan hen vill. Så lite är känt att du absolut kan ge dina vikingar ansiktstatueringar eller låta dem leva i ett matriarkat, göra dem till projiceringsyta för varje nyck, tema och motiv. Några hundra år senare, och vi befinner oss i mina gamla tassemarker, kantat av starka begrepp som låter den annars oinsatte orientera sig hjälpligt: Gustav III, Bellman, franska revolutionen. Kritpipor, peruker och kravatt. Mellan det totalt okända och det hyggligt bekanta förblir svenskt 1400-tal ett litterärt ingenmansland.

Ett rätt intressant problem med det svenska 1400-talet är att det, vid närmare påseende, vägrar konformera sig med det annars så internationellt urstarka varumärket Medeltiden. Den kan vi ju? Det är plåtställ från topp till tå och väpnare i tights, bågskyttar i skogen, kung av guds nåde, tornerspel. Onda rovriddare, godmodiga munkar, galna präster. Rollerna är besatta och ensemblen skriver ju i princip sig själv. Vi minns vår medeltid från barndomens och bakfyllans Ivanhoe. Den utgör fond till George RR Martins verk och snart sagt all annan fantastik. Min ursprungstanke var att skildra en frälseätt från denna tid som en sammanhållen klan med egna strävanden, ett patriarkat full av hedersproblematik och mot en fond av tornerspel, etc. Inget av detta hittade jag i mina källor, och min allmänna bild av 1400-talets Sverige, utglesat i sviterna av digerdöden, är oväntat, tja, ljus jämfört med excesserna, snusket och det moraliska förfallet i säg 1700-talets Stockholm. Kvinnor i frälseätter förefaller ha åtnjutit ungefär så mycket autonomi som deras personligheter tillät. Drottning Margareta förenade tre riken inte bara genom börd, utan genom att både pondus och förmågan att överlista alla makthungriga män som gjorde misstaget att underskatta henne (i min egen ätt finns en förvisso mer sentida matriark som än idag är hågkommen under det fantastiska namnet Kung Märta, ett begrepp som på oklara grunder i min familj blivit synonymt med att vinna samtliga lopp i en fyrabanors omgång Mario Kart). Jag hittar få belägg för ovilliga barnbrudar. Några tornerspel förekom över huvud taget inte på våra breddgrader förrän Gustav II Adolf under stormaktstiden började arrangera dylikt som en sorts blandning mellan cosplay och nostalgi över en tid som aldrig funnits. Allt framstår som väldigt lågteknologiskt också med medeltida mått mätt. Religionens roll, med häxbränningar och förföljelser, ligger ännu i framtiden. Kyrkan var ännu under etablering i norr, och jag upplever inte vardagsmänniskan som styrd av religiösa dogmer och puritanism på ett sätt som rimmar med den gängse medeltidsstereotypen. 1400-talets Sverige förefaller i största allmänhet vara åtskilliga hundra år efter 1300-talets Frankrike.

Om jag har skaffat mig någon sorts lärdom av att skriva historiskt förr är möjligtvis att jag har någon sorts hum om ungefär vad jag behöver veta, ett något sånär utvecklat sinne för faktas litterära gångbarhet inom ramarna för min egen kapacitet och ambition. Samt att jag försjunkit så djupt i vansinnet att jag med oförfalskad entusiasm tar mig an en tvåvolymers monografi såsom Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Och om någon sitter på en större samling av engelbrektiana än vad jag för tillfället gör så är det någon jag akut behöver komma i kontakt med.

Fortsättning följer.