För lite mer än två år sedan kom jag och mitt förlag överens om nästa steg i mitt skrivande. Det fanns väl i och för sig ingen som explicit bett mig om att sluta skriva böcker om det sena 1700-talet in absurdum, men jag kände att vägs ände var nådd. I största allmänhet är det hyggligt etablerade trilogiformatet – etablerat, tror jag, av ingen anledning än att det udda talet tre är behäftat med snart sagt övernaturlig relevans för oss rent kulturellt – tacksamt för oss som tycker oss ha mer att säga, men ändå gärna vill sätta punkt. 1793 var ett avslutat verk vars framgång och lösa trådar gav mig means, motive and opportunity att stanna kvar i en värld jag förälskat mig i ännu en stund. Men punkt är nu satt, slutet av historien kan kasta sitt sken baklänges över handling och temata på ett sätt som förhoppningsvis ter sig rimligt inte bara för mig själv. Så vad näst?
Idén kom från rätt banala håll, tror jag. Dels det faktum att jag någon gång på våren 2018 började signera böcker med ett lacksigill från den ring jag har som bär ättens vapen, dittills enbart använd för att lacka julklappar. Dels för att jag, som i alla livet dagar så långt minnet räcker drömt om att bli författare och tidvis svarat i enlighet med detta på vuxnas frågor om jag vill bli när jag blir stor, men för den skull inte haft någon aning om vad jag vill skriva, av släktingar alltid fått det välmenande tipset:
– Du borde skriva om släkten!
Jag har, i min fars fotspår, aldrig varit särskilt intresserad av ätten Natt och Dags öden och äventyr utöver den kunskap som varit av nöden för att kunna freda mig från spörsmål om varför namnet är så konstigt. Jag ser mig som meritokrat av naturen, och denna ståndpunkt görs desto lättare för att ingenting annat än anor egentligen återstår av det som en gång var. Vad som på det sena 1600-talet var en av rikets största privata förmögenheter förskingrades av en ensam arvinge under dennes egen livstid, och sedan dess återstår ingenting. Inget arvegods, inga titlar, bara minnen. Ännu under 1700-talet hängde några förfäder med som höga militärer i kraft av egen förmåga, men klassresan nedåt fortgick i stadig takt, och under de senaste tvåhundra åren har vi varit som folk är mest. Enligt ryktet fanns en bevarad släktservis som olyckligt nog kom i min far Bo-sans ägo som ungkarl, raskt omsattes i reda pengar att köpa Vino Tinto för och sedermera aldrig hörts av igen.
Från 1400-talet och några hundra år framåt finns dock en rätt diger historia att ösa ur, som ger en samfälld bild av en ätt i maktens absoluta närhet som gjorde allt den kunde för att ta de sista stegen upp på tronen, men gång efter annan föll på mållinjen. Närmast kom vi med riksföreståndare Svante Nilsson, som började prägla rikets mynt med ättens vapen som en förberedelse för sin egen kröning, innan han suggestivt dog knall och fall under ett julfirande på Västerås slott. Vi har Sten Sture den yngre, namnkunnig under detta namn, men likväl en ren Natt och Dag, som också förde ättens vapen. Hans sentida släktingar, som mördades på Uppsala slott av Erik XIV under ett av kungens skov av vansinne, anklagade för högförräderi, i den mörka episod som blivit känd som Sturemorden. Efter en liten överblick över detta födde tanken på en brett anlagd släktkrönika i romanform. Så har det dock inte utvecklat sig.
År 1436 slog min farfars farfar, etc, i sjuttonde led om jag räknat rätt, ihjäl bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, ledare för den resning mot Erik av Pommern och Kalmarunionen som pågått i två års tid. Så långt är alla överens. Varför det blev så är ett område som historiker undvikit att spekulera i, dels på grund av den bristfälliga källsituationen, dels på grund av att det inte är historikers roll att spekulera. Mordet ter sig i det närmaste oförklarligt: liksom merparten av frälset i Sverige hade ätten Natt och Dag ställt sig på Engelbrekts sida, och ingen stod honom närmare. Spekulation är lyckligtvis romanförfattarens dygd.
Så de senaste 20 månaderna eller så har gått åt till att skriva en i nuläget rätt omfattande roman om dessa händelser, från åren 1434-1436. Det blir väldigt snart omöjligt att se skillnad på egen fiktion och historiska fakta av så fragmentariskt skick som den svenska medeltiden erbjuder, men det är icke desto mindre min övertygelse att motivet till mordet i och med detta är om inte löst, så åtminstone, tja, typ löst.
1 comment on Under konstruktion I
Under konstruktion I
