Jag tar mig friheten att förutsätta att läsekretsen inte är bekant med fenomenet exploderande sjöar. Jag har säkert fel, med tanke på att det insatta kommentarsfältet tidigare visat prov på häpnadsväckande kunskaper inom delikatessämnen som fonetik och thereminer. Hur som helst: Denna sällsynta naturkatastrof har bara observerats vid två tillfällen, båda i afrikanska Kamerun, båda i mitten av 80-talet. Det andra av dem var det i särklass mest katastrofala: Nyossjön, 1986.

För att det som hände ska inträffa krävs först och främst några få men specifika ingredienser: En tillräckligt djup sjö. En botten med vulkanisk aktivitet. Och avslutningsvis en katalysator. Sjön Nyos hade allt detta. Nere på sjöns bråddjup, kring 200 meter, låg en ficka av magma och utsöndrade koldioxid. Koldioxid har den egenheten att den håller sig tämligen lugn så länge den förvaras under tryck, och de 20 atmosfärer som råder på Nyossjöns botten var mer än nog för ändamålet: Exakt som kolsyran inuti en burk läsk. Den störde ingen. Den låg och sov på sin sjöbotten, samtidigt som ytan tjänade som vattentäkt, badplats, tvättmaskin och fiskevatten åt alla de byar som huserade i närområdet.

Den 21 augusti 1986 hände något. Man vet inte riktigt vad: Expertisen är splittrad kring antingen ett undervattensjordskred eller ett mindre vulkanutbrott. Om effekten är man däremot helt enig. Vattnet i sjön rördes upp. Det kolsyrehaltiga vattnet steg mot ytan. Trycket minskade i snabb takt. Vid en kritisk punkt räckte trycket inte längre till för att hålla kolsyran inkapslad i vattnet. Det frigjordes. Effekten motsvarar det sätt på vilken läsk beter sig då man skakar en burk och sedan öppnar den, fast omsatt i en två kvadratkilometer stor sjö. Den resulterande pelaren av skum och vatten nådde en höjd på 91 meter och skapade en mikrotsunami på 24 meter som ödelade stränderna.

Sjön frigjorde inom loppet av minuter ungefär 1,6 miljoner ton koldioxid. Koldioxid har två tongivande egenskaper: Den är tyngre än luft, och den går inte att andas. Följaktligen spillde ett drygt femtio meter högt lager koldioxid rakt ner i den intilliggande dalgången och trängde bort all luft. Det krypande molnet hann två och en halv mil innan det förtunnades tillräckligt för att inte kväva allt i sin väg. 1 700 människor dog, tillsammans med boskap i tusental och all annan syreberoende fauna som inte kunde flyga. De räddningsarbetare som sent omsider tog sig ner i den livlösa dalen och nådde fram till Nyos fick ytterligare en obehaglig överraskning: Sjön hade färgats blodröd, till följd av järnhaltigt bottenvatten som oxiderade vid ytan.

Vetenskapen har försett varje aspekt av fenomenet med en rationell förklaring, men man behöver inte ha speciellt djupa kunskaper inom skräckfilmens konventioner för att dra andra slutsatser: Nyos slaktade 2 000 pers och blev blodröd. Jag vet inte om någon kissat i vattnet en gång för mycket, eller om det förekom föroreningar i större skala, men mycket tydligare än så blir det inte.