Sedan bloggen för första gången skrev om Hilary Mantel, den 12 februari i nådens år 2012, har lite mer än elva år hunnit gå. The Mirror & the Light, den avslutande delen i hennes trilogi om Thomas Cromwell, kom sent om sider ut år 2020 efter åtta långa års väntan – som vi läsare utstod med viss otålighet eftersom endast tre år hann gå mellan Wolf Hall och Bring Up the Bodies – och i september i fjol gick Mantel själv ur tiden, 70 år fyllda men efter livslång kamp mot en udda form av endometrios. Med läsning av hennes andra roman Vacant Possession färsk i minnet och Beyond Black för tillfället på läsbordet inleder vi en mantelsk temavecka, tryfferad med en hel del mer eller mindre väl underbyggda killgissningar om författarskap sent i livet, konsten att avsluta en trilogi, etc. Nedan från Kulturkrock 2012, hack i häl på utgivningen av Bring Up the Bodies.

Historien om den brittiske monarken Henry VIII (1491-1547) har bibehållit anmärkningsvärt stor popularitet under de snart 470 år som förflutit sedan hans hädanfärd. Mest ökänd är han för att ha haft sex fruar under en tid då det rådde bred konsensus om att en räckte gott, och att den om ville ha en till åtminstone borde vänta tills den föregående hunnit avlida, och även i så fall definitivt inte ombesörja dödsfallet själv. Kung Henry gick dock sin egen väg. Med ursäkten om att hans tron måste säkras genom en manlig kronprins, vars födelse lät vänta på sig, löpte äktenskapen stafett, och för att möjliggöra detta tvingades hela riket att byta religion. Under de senaste åren har vi fått se historien berättas i fyra säsonger av Showtimes The Tudors, och på vita duken i form av The Other Boleyn Girl. På litteraturfronten har den engelska författarinnan Hilary Mantel erövrat det prestigefyllda Bookerpriset för var och en av de två böckerna i sin tilltänkta trilogi på ämnet, Wolf Hall (2009) och Bring Up the Bodies (2012). Händelsevis ämnet för dagen, på bloggen haft tid av förkovra sig i båda dessa verk under sin nyligen avslutade semester.

Mantels böcker handlar till att börja med endast indirekt om Henry VIII: De utgör istället en fiktiv biografi över Thomas Cromwell, ursprungligen en jurist under kungens viktigaste spinndoktor kardinal Wolsey, men sedermera en av kungens närmaste män efter att kardinalen hamnat i onåd till följd av oförmåga att avsluta de kungliga skilsmässoaffärerna innan tålamodet tröt. Cromwell har traditionellt sett målats ut som en ljusskygg och skurkaktig figur av eftervärlden, som noterat att han inte tycktes ha haft några moraliska betänkligheter när det gällde att driva igenom kungens ofta både lagvidriga och etiskt tveksamma önskningar. Mantels ambition är att nyansera bilden av Thomas Cromwell, som på många sätt och vis förefaller ha varit en mycket intressant och otidsenlig gestalt. Han sällar sig till ett fåtal personer i världshistorien som genomfört en närmast otänkbar klassresa i samhällen där börd varit enda garant för framgång: Som ofrälste son till en bysmed lyckades han utbilda sig själv, anlitas av personer som förstod sig på att odla hans potential och slutligen etablera sig som en av sin samtids mest inflytelserika personer. Abraham Lincoln gjorde det, den japanske sandalbäraren Hideyoshi Toyotomi gjorde det, Cromwell gjorde det.
Då Cromwell, i trilogins första bok Wolf Hall, blir en del av det kungliga hovets innersta kretsar har majestätet varit gift med drottning Katarina av Aragonien i mer än 20 år. De fysiska resultaten av äktenskapet är en politiskt irrelevant dotter, en handfull missfall och en son som aldrig fick uppleva sin ettårsdag. Några utsikter till vidare ättlingar ter sig dåliga, då drottningen börjat misshaga kungen. Då Anne Boleyn anländer till hovet efter en tid i Frankrike fattas ömsesidigt tycke, och kungen får idén att annullera sitt första äktenskap – lättare sagt än gjort, då drottning Katarina är av kunglig spansk börd och att en skilsmässa skulle påfresta de livsviktiga diplomatiska relationerna till det spanska riket. Man behöver även påvens välsignelse för att genomföra det hela, och resultatet är kort sagt en politisk surdeg av rang. Henry VIII driver tesen att hans äktenskap aldrig varit lagligt i guds ögon, då Katarina tidigare varit gift med hans egen bror Arthur, som avled vid 15 års ålder och enligt alla garantier aldrig hann fullborda äktenskapet, som det heter. Henry drev samvetslöst testen att det minderåriga paret uppenbarligen legat med varandra, och att syndastraffet yttrat sig i form av utebliven manlig avkomma. Med Cromwells hjälp lyckas man manövrera ut den på en och samma gång dygdiga, djupt förorättade och orubbligt envisa Katarina, och England får sin andra drottning, Anne Boleyn.

Inte heller Boleyn lyckas dessvärre producera en son åt kungen. Bring Up the Bodies är historien om den mycket otäcka konspiration som iscensattes, inte minst av Cromwell, för att röja den nya drottningen ur vägen till fördel för en mer fertil dito. Hon anklagades för otrohet under kraftigt överdrivna former: En samling hovmän ur drottningens följe utsågs till syndabockar, anklagades för att ha idkat sexuellt umgänge med henne i tid och otid under alla upptänkliga former. Anne påstods ha begått incest även med sin egen bror. En rättslig parodi till tribunal sammankallas, de oskyldiga döms och avrättas i drivor. Kungen, själv fullkomligt frånvarande från hela processen, gifter om sig inom två veckor från Annes halshuggning.

Man Booker-priset, som alltså vunnits av båda romanerna under respektive utgivningsår, är, näst Nobels litteraturpris, sannolikt världens mest prestigefyllda. Det utger sig däremot inte för att ranka världens bästa böcker, utan tilldelas endast författare från det brittiska samväldet, lättast beskrivet som en samarbetsorganisation bestående av före detta brittiska kolonier (med vissa undantag). Bland tidigare vinnare hittar vi Salman Rushdies Midnattsbarnen, Yann Martels Life of Pi, nobelpristagaren JM Coetzee, bloggfavoriten Margaret Atwood, Kazuo Ishiguro, Ian McEwan och många fler. Betrakta inlägget som ett dubbelt boktips.

Angående den tredje boken i serien vet vi endast att fyra år återstår för Thomas Cromwell: Han blev själv ett offer för det rättssystem han bidragit till att etablera, och schavotterade för högförräderi 1540, sörjd av få – något Mantels böcker är på god väg att ändra.