Så, vad återstår att säga om Hilary Mantel? För mycket att rymmas här, förstås, och till råga på allt saknar bloggen kompetensen – av hennes tolv romaner har jag bara läst hälften, men ett försök till komplettering pågår.

Mantels egentliga debutroman bär namnet A Place of Greater Safety, en lysande titel när läsaren väl invigs i vad som åsyftas. Vi befinner loss i Paris 1794, skräckväldet närmar sig sin kulmen och revolutionen har börjat förtära sina barn med glupande aptit. Det är till Camille Desmoulins, agitator och nära vän med Georges Danton och Maximilien Robespierre, som de revolutionstrogna soldaterna kommer en kväll, liksom de gjort till så många andra som fallit i plötslig onåd:
– Citizen, we have come to escort you to a place of greater safety.
Desmoulins, yr av skräck:
– The grave. The grave.
Boken skrevs 1974, men refuserades mangrant. Tjugo år senare hade Mantels författarkarriär tagit fart, och efter att ha genomarbetat sin text på nytt kom boken slutligen ut. På svenska gav den opportunistiskt ut i tre band med de i mitt tycke illasittande och missvisande titlarna Frihet, Broderskap och Jämlikhet strax efter att Wolf Hall gjorts till tv-serie via HBO (ty varje mästerverks öde tycks vara att transponeras och förkrympas till detta det mest mediokra och lättkonsumerade av medier). Jag älskar den icke desto mindre innerligt. Jag önskar att jag läste den just nu istället för det här blogginlägget.

Istället för historiska romaner var det någonting helt annat som gjorde Mantels namn som författare: en sorts svartsynt, tragikomisk socialrealism, med avstamp i hennes egna yrkesmässiga erfarenheter från socialt arbete inom äldreomsorg. Every Day is Mother’s Day och uppföljaren Vacant Possession följer den av sin ensamstående mor gravt emotionellt och inte sällan även fysiskt misshandlade Muriel Axon, som efter omhändertagande och institutionalisering bestämmer sig för att söka vedergällning mot alla hon håller ansvariga för sin situation. Efter en roman baserad på Mantels egna erfarenheter från fyra år av boende i Saudiarabien (till följd av en make sysselsatt inom geologi), en upplevelse hon i egenskap av kvinna fann vedervärdig, skrev hon Eight Months on Gazzah Street, och återvände till det sena 1700-talet med The Giant, O’Brien, en kort historia som jag väl närmast skulle beskriva som en experimentell roman kring upplysningens (och kanske vår egen tids) stora dikotomi, förnuft mot känsla, det praktiska mot det spirituella, etc.

Det är någonting med Hilary Mantels prosa som jag finner oerhört njutbart. Det finns någonting för mig främmande och oväntat i hur hon skildrar sina världar, en känsla av att vara helt i händerna på en extremt intelligent betraktare vars agenda du inte riktigt kan ana dig till. När hennes stora internationella genombrott kom med Wolf Hall åstadkom hon ett trendbrott inom historisk berättande genom att tillämpa just denna säregna prosa på en historisk miljö, istället för att vara arkaiserande och redovisande. Till skillnad från väldigt många historiska romaner jag läst minns jag väldigt lite av målande tidstypiska detaljer från Mantels Cromwellböcker. Icke desto mindre får jag intrycket av att hon rör sig så hemtamt i dessa miljöer som bara den insatte kan, bara det att hon medvetet valt att lägga sitt skärpedjup annorstädes. Inte på miljön, utan på figurerna, på deras relationer och på deras inre liv. Hennes gärning är en sådan enorm gåva till oss alla som läser, och för mig en strid inspirationskälla. Tack för allt, Hilary, 1952-2022.