Och så kom den då till slut, The Mirror & the Light (sic), efter åtta år av väntan. Inte riktigt lika tjock som båda sina föregångare tillsammans, men heller inte långt ifrån. Girigt läste jag, med stadigt avtagande intresse.

Hur dessa tre böcker skildrar Thomas Cromwells liv tidsmässigt är, som nästan allt annat med dem, egensinnigt: Wolf Hall inkluderar tillbakablickar till Cromwells ödmjuka uppväxt och följer hans avancemang i det brittiska hovet och i kungens aktning, och hans första stora uppgift, att mäkla skilsmässa mellan Henry XIII och hans drottning Katarina av Aragonien, en affär som i slutändan kräver en reformation av den brittiska kyrkan. Bring Up the Bodies koncentrerar sig på ett enda år: Anne Boleyns oförmåga att avla en arvinge åt kungen sätter henne i prekärt läge, och kungen börjar se sig om efter ny hustru. Boleyn måste bort, och Cromwell befinner sig i en av de minst avundsvärda yrkesroller som finns: närmaste man åt en person utan samvete. Det blir hans uppgift att fabricera anklagelser grova nog att förpassa drottningen inte bara ur hov och gunst, utan hela vägen upp på stupstocken. Alla stora lögnare lär sig snart att om man ska ljuga är det bäst att ljuga ordentligt, och Anne Boleyn anklagas för promiskuitet av enorma mått: sex älskare vid hovet, varav en hennes egen bror. Under ett sådant svampmoln av rök lär det ju brinna någonstans. Off with her head! Med värvet väl förrättat står Cromwell på apex av sin gärning.

Åt The Mirror & the Light återstår fyra år av Cromwells liv. Hans skövlingståg till klassresa har förvärvat honom mången fiende, och kungen kräver allt mer och allt mer absurda stordåd. Snart nog ska han bevisa tesen att den som lever med svärd dör för svärd (om man inte råkar vara kung, vill säga), och han själv lägga halsen mot samma stupstock som nyss Anne Boleyn, innan dess fängslad i samma cell som hon. Pikant.

Om The Mirror & the Light finns några poänger jag vill försöka göra, bräddstinna av subjektivitet och killgissning. De gustibus non disputandum est, förstås. Men låt oss till att börja med göra klart att jag inte bara ogillar The Mirror & the Light, jag betraktar den som ett haveri vars skadliga celler metastaserar bakåt och fördärvar Mantels mytologi för mig, förgiftar minnet av de tidigare böckerna.

Faran av att avsluta en trilogi. När The Mirror & the Light kom stod jag mitt uppe i arbetet av avsluta min egen i sammanhanget ödmjuka historiska trilogi. Ända sedan jag själv började skriva med insikten om att det jag skrev hade goda utsikter att bli publicerat och läst och att jag därmed hade teknisk rätt att titulera mig författare har jag haft större utbytet än förr av att läsa böcker jag inte gillar. Det är inte så att jag gör det med uppstå, men om jag inte tycker om det jag läser frågar jag mig varför, om det bara är så att boken inte är skriven för mig, eller om det går att peka på mer tekniska problem. Vad kunde gjorts annorlunda för att få åtminstone mig att gilla boken? I brist på underhållning, kanske lärdom. Jag påmindes genom The Mirror & the Light om illusionen av att skriva inför en existerande och förlåtande publik, en redan frälst kör, en som ser varje extra ord som en ynnest. En sådan finns inte. Att som författare börja unna sig saker är inte självklart verket till gagn. Jag tror att Hilary Mantel förälskade sig i den värld hon skapat – med källors hjälp – och att den kärleken blev viktigare än verket i sig. Mina minnen av The Mirror & the Light är sporadiska, ska jag erkänna, för jag minns den som så tråkig att få saker finns att fästa minnet vid. Det förhärskande minnet är mitt intryck av att 300 till 400 sidor (!) av boken hade kunnat strykas nästan var som helst i texten.

Ett åldrande författarskap på piedestal. Tänk dig en ålderdom som uppburen författare. Kanske har du invaggats i felslutet att du vet hur man skriver böcker vid det här laget. Du kanske har en beundrarskara vars onyanserade hyllningar blivit en sirensång till vilken du gärna låter dig vaggas till sömns. På förlaget går folk i pension. Ingen av dem du jobbade med för tjugo år sedan finns längre kvar. Yngre förmågor har tagit deras plats. Vad vet de? I kraft av vilka egenskaper är de kompetenta till att ha åsikter om dina verk? Du har för fan njurstenar som är äldre. Kanske visare de dig för stor respekt till råga på allt, vågar inte lita på samma omdöme som hjälper dem att bistå en debutant. För vem som helst som deltog i arbetet med The Mirror & the Light måste det ha varit uppenbart att dramaturgin inte berättigade längden. Men sådant kanske inte är inte lätt att inskärpa hos en författare som kammat hem två raka Man Booker-pris. Hon får väl märka det själv när det inte blir något tredje, eller ens en nominering till långlistan. Ett svek är vad det är.

Kritikers oförmåga att visa när kejsaren står utan kläder. Upprörd över att inte ha funnit vad jag sökt och länge längtat efter hos The Mirror & the Light tog jag del av kritiken, ivrig att få mina teser bekräftade. Icke. Idel hyllningar, idel komplimanger till ett värdigt avslut. Av högprofilerade medier var det vara The New Yorker som delade min åsikt. Mot slutet av Ratatouille ska den fruktade restaurangkritikern Anton Ego bedöma den rotfruktslåda som en råtta lagat, och håller ett tal som klarsynt belyser kritikerns situation: det är lätt att vara elak och syrlig, och rolig. Att såga saker, vara nedlåtande. Men kritikern riskerar inget. Blott i upptäckten och försvaret av det nya tas en risk, och där kan kritikern hitta stort värde. Jag menar att det också är kritikerns risk och förpliktelse att berätta när det som hyllats unisont inte längre är bra. Absolut kan vi argumentera för att alla de som sattes att anmäla The Mirror & the Light verkligen gillade boken. Jag bara vägrar tro att så är fallet. Jag är övertygad om att eftervärlden kommer ge mig rätt. Vem pratar om The Mirror & the Light så som en gång pratades om Wolf Hall? Vem rekommenderar den till en vän? Mycket av kritiken är väldigt följsam och sävlig, oförmögen att läsa utan förutfattade meningar: det som en gång etiketterats som lättviktigt kommer aldrig tas på allvar, det som kvalitetsmärkts inte bedömas efter förtjänst. Det är också ett svek.

Läs den inte. Jag hoppas det inte är försent. Låt oss låtsas att Mantels böcker om Thomas Cromwell bara är två. Slutet på historien vet vi redan, och jag har fullt förtroende för att din egen fantasi gestaltar det bättre.